Den allt bredare användningen av medicinska preparat inom snart sagt alla befolkningsgrupper är kanske det allvarligaste problemet inom dagens vård. Det rör sig om de allt större långtids- och livstidsförskrivningarna av kemiska preparat mot en rad olika medicinska tillstånd. Sjukvården saknar överblick över den totala kombinerade effekten av alla preparat som förskrivs. Mycket tyder på att livslång multimedicinering oftast är mer till skada än till nytta för individen.
Jag har flera gånger berört problemen med övermedicinering av äldre. Mycket ofta stöter man på gamlingar som står på dussintals potenta preparat mot olika symtom på metabol sjuklighet. Och en långt mer skrämmande utveckling är den snabbt ökande förskrivningen av främst psykofarmaka till våra barn. Den snabbt utbredda ovanan att sätta diagnoser med bokstavsnamn som t.ex. ADHD på de normala variationerna i barns utveckling och personlighet är ett exempel. Jag tänker tillbaka på min egen barndom med hemanmärkningar och sänkta sederbetyg och inser att om jag hade varit barn idag, så hade jag säkert fått någon bokstavsdiagnos. Mina föräldrar hade då fått rådet av läkare som ställt diagnosen att ge mig något modernt psykofarmaka. Jag klarade mig utmärkt utan.
Det är populärt att skylla de här problemen på läkemedelsindustrin, men min uppfattning är att det primärt är ett politiskt ansvar. Det fritar dock inte industrin från deras tunga medansvar. Industrin följer samma logik som alla industrier, man strävar efter att sälja så mycket som möjligt av sina produkter. Industrins strateger gör som kollegorna i alla andra företag, man sitter och funderar på hur man skall kunna öka sina försäljningsvolymer och sin avkastning på gjorda investeringar.
Ju fler medicinska tillstånd som man kan få erkända som sjukliga ju mer preparat kan industrin prångla ut. Man bedriver lobbyverksamhet via sina handgångna forskare för att sätta risknivåer för högt blodtryck, blodfetter och andra markörer så att så många som möjligt anses sjuka. Man gör likadant med barnen, ju större grupp som kan anses falla under någon bokstavsdiagnos, för att de är lite livligare, ju mer lugnande preparat till barn kan man sälja.
Det ger betydligt större försäljningsvolymer att satsa på preparat för symtombehandling än på preparat som botar verkliga sjukdomar. Efter att patienten blivit frisk behöver den ju inte knapra industrins preparat längre. Här har vi en förklaring till att det inte varit särskilt intressant att forska fram nya antibiotika mot resistenta MSRA-bakterier. Med samma logik saknas intresse inom industrin för äldre bra mediciner och gamla naturpreparat som använts i århundraden inom olika kulturer. Dessa går ju inte att patentskydda och de kan därför aldrig bli särskilt lönsamma.
Låt mig ta preparat mot förmodat för höga blodfetter, s.k. statiner som ett exempel. Där har industrin lyckats arrangera en perfekt storm, genom att man fått acceptans för gränsvärden som motiverar att stora delar av befolkningen ställs på dessa preparat livslångt. Idag är statiner världens mest sålda medicinska preparat. I Sverige rör det sig om hundratusentals kanske över miljonen som med nuvarande riktlinjer anses behöva ta statinerna oaktat deras starka biverkningar. Detta får pågå trots att allt mer forskning visar att måttligt förhöjda blodfetter bara är gynnsamt för vår hälsa och då speciellt när vi blir äldre. Bl.a. är kolesterol viktigt för våra hjärnor som i sig består av mest kolesterol. Allt fler forskare som inte går industrins ärenden, menar att det kanske bara rör sig om något tusental svenskar som har en farlig sjuklig förhöjning av sina blodfetter (s.k. hyperkolesterolemi) som motiverar medicinering med statiner.
På detta sätt går det att peka på en rad tillstånd som ligger inom den normala variabiliteten, men som idag har fått en sjukdomsdiagnos som läggs till grund för medicinering, ofta fullständigt i onödan.
Samhällsproblemet är att läkemedelsindustrin fått en dominerade ställning inom såväl den medicinska forskningen som inom vården. Nyligen skrev bloggen kostdemokrati om tre av landets i media, mest refererad forskare Claude Marcus, Stephan Rössner och Maj-Lis Hellenius och redogjorde för deras mycket starka band till läkemedelsindustrier. Och inte bara det, man visar även på starka band till de livsmedelsföretag som är huvudansvariga för den metabola pandemi som redan drabbat över två miljarder människor i världen.
Maj-Lis Hellenius är professor och överläkare på Livsstilsmottagningen vid Hjärtkliniken på Karolinska. Förutom sin forskning där driver hon också i Hjärt-Lungfondens regi webbbaserade livsstilskurser. Hon är ett av flera bevis för att även Hjärt-Lungfonden har starka bias till läkemedelsindustrin. Man kan inte förvänta sig att fonden stödjer någon forskning som skulle strida mot industriintresset. Propåer om att göra det har avvisats med att det skulle skada fondens anseende.
Det mest eftersatta forskningsområdet är hur sambanden mellan kost, livsstil och hälsa förhåller sig. Idag kan inte våra ledande forskare ge några som helst säkra kostråd eftersom man i brist på bra forskning saknar det vi kallar säker evidens. Och då man ger kostråd t.ex. från Livsmedelsverket, kommer man med råd som bygger på helt motsagd pseudovetenskap från femtiotalet. Mycket tyder dock på att ett paradigmskifte är på gång, många vanliga läkare på fältet har funnit att boven bakom den metabola sjukligheten inte är fet mat utan socker och annan kolhydratrik kost. Många praktiker rekommenderar s.k. LCHF-kost. Detta ha mötts med ursinne från forskarna ovan, som menar att en sådan kost är farlig trots att den kraftigt sänker det farliga blodsockret och minskar farligt bukfett.
I dagarna har progressiva privata krafter tagit initiativet till en industrioberoende forskningsfond som är ett bra alternativ till Hjärt-Lungfonden som blir allt mer ointressant. Den nya fonden heter Kostfonden. Den har nyligen blivit godkänd för 90-konto.
Ansvaret för det mycket otillfredställande tillståndet inom sjukvården är politiskt. Våra sjukvårds- och forskningspolitiker är så lågt utbildade att de nog inte riktigt fattar att allmänintresset och industriintresset står i konflikt med varandra. Man kan inte bara låta industrin infiltrera hela den medicinska forskningen och tro att det inte får kraftigt snedvridande effekter. Detta leder till enorma onödiga kostnader och ett omfattande mänskligt lidande. Det är nödvändigt att samhället börjar ta sitt ansvar och ser till att vi får fram forskare utan band till såväl läkemedels- som livsmedelsindustrin.
För mig är det obegripligt att politiker inte förstår vilka enorma besparingsmöjligheter som ligger i att minska användningen av kemiska preparat och att ge människor ökande kunskap om hur de själva kan förebygga de moderna sjukdomar som plågar oss.
Ställ krav på ökad kompetens hos ansvariga sjukvårdspolitiker och stöd Kostfonden!