Anthropocene

 

De s.k. sjuklöverpartierna tävlar i att övertrumfa varandra i sitt hatiska avståndstagande från Sverigedemokraterna. Låt oss analysera den verkliga orsaken bakom deras agerande.

Officiellt motiverar man sitt avståndstagande med att SD har en rasistisk bakgrund och ibland påstår man också fascistisk. Att det finns rasistiska och främlingsfientliga inslag i SD:s historia verkar vara korrekt. Frågan man bör ställa sig är då, hur ser de övriga partiernas bakgrund ut? Den som är utan synd, kaste första stenen, sa en gång Jesus. Hur fria från synd är sjuklöverpartierna?

De enda partier där jag inte känner till att man haft rasistiska inslag i sin historia är Fp och Kd med sitt förflutna i liberalismen och den frisinnade kristna rörelsen. När jag själv i min ungdom valde att ansluta mig till Bertil Ohlins Fp, som då omfattade både liberaler och frisinnade, var ett av skälen att jag upplevde att partiet hade ett obefläckat förflutet.

I gamla Bondeförbundet som senare blev Cp fanns det starka nationalistiska drag som förr förknippades med viss främlingsfientlighet. I likhet med SD har centerpartister brukat klä sig i folkdräkter och marschera med svenska flaggor. Likheterna mellan partierna är på flera punkter slående.

Inom gamla Högern som senare blev Moderaterna fanns i likhet med Cp starka nationalistiska inslag och man slöt upp bakom kungahuset. Under kriget före nazisternas nederlag, fanns många tysksympatisörer inom såväl kungahuset som partiet. Antisemitism var ganska vanligt. Jag träffade några högermän med sådana värderingar under min uppväxt, vilket bl.a. fick mig att avvika från släktens högerpolitiska sympatier och bli liberal.

Inte heller socialdemokratin går fri när man granskar dess historia. Makarna Myrdals rashygieniska läror är bara ett exempel, de hade länge ett stort inflytande inom partiet. Dessa ledde till att man steriliserade personer med vad som ansågs vara ”dåliga” genetiska anlag, så att de inte skulle föras vidare. Inom dagens socialdemokrati kan vi även notera en betydande och för var dag växande antisemitism.

Mp med sina rötter i miljörörelsen har en historia som i vissa delar runnit fram ur samma källor som en gång nazismen, vilket Jacob Nordangård dokumenterat i boken Domedagsklockan. Dagens Mp uppvisar likt den övriga vänstern även en växande antisemitism. En bärande tanke inom vida kretsar bakom miljörörelsen är att jorden är kraftigt överbefolkad, och att enda sättet att skapa en riktigt hållbar utveckling är att kraftigt decimera antalet människor. Människan är problemet, vilket Romklubben uttryck i sin skrift Den första globala revolutionen där man skriver: The real enemy then is humanity itself.

De gamla kommunisterna eller Vänsterpartiet som de numer föredrar att kallar sig, är det parti inom sjuklöveretablissemanget med den utan jämförelse mest komprometterande rasistiska bakgrunden. Stalin på sin tid gick så långt att han trodde sig kunna avla fram en överlägsen sovjetmänniska. Han byggde sin tro på Lysenkos pseudovetenskap inom genetiken. Genom att sända miljontals människor till obeskrivliga umbäranden i Sibirien, trodde Stalin att de skulle anpassa sig genetiskt och bli det nya herrefolket.

Istället för att bli en överlägsen människoart dukade miljontals människor under och tillsammans med alla miljoner som avrättades godtyckligt under kommunismen. Detta ledde till ett långt större folkmord än nazismens. Även under Maos regim i Kina ägde ett lika stort folkmord rum där. Inom kommunismen har det även likt nazismen funnits starka antisemitiska krafter. Dessa är tydligt uttalade i dagens Vänsterparti. Det är symptomatiskt att det starkaste avståndstagandet från SD kommer från just kommunisterna, som har mer blod på sina händer än såväl nazismen som fascismen.

Mot den här bakgrunden ekar sjuklöverns motiv för sitt avståndstagande från SD väldigt ihåligt. Att partiet i sina led har ett antal frustrerade unga personer som visat rasistiska sympatier kan knappast vara huvudorsaken till de hatiska känslorna och avståndstagandet.

Jag tror att det i grund och botten handlar om att det politiska etablissemanget i panik försöker slå vakt om sina privilegier och sitt etablerade maktmonopol. Jag har beskrivit detta i ett tidigare inlägg här på bloggen. Den politiska yrkesklass som vuxit fram under senare decennier har i den s.k. demokratiska värdegrunden samlats runt ett gemensamt principprogram där man tagit ifrån väljarna deras inflytande. I valrörelserna har man bestämt sig för att bara låta väljarna ta ställning till ett antal ganska marginella frågor, som berör några få procent av statens budget.

SD är inte ett parti i vanlig bemärkelse, utan en väljarrevolt mot att man blivit fråntagen sin demokratiska rätt att i allmänna val ange inriktningen för hela politiken. I sin profilfråga, om invandringens omfattning, har SD en majoritet av samtliga väljare bakom sig. Revolten mot den förda politiken är på väg att växa till en storm som hotar att blåsa omkull hela den etablerade maktapparaten och deras program – den demokratiska värdegrunden.

Det är mot den här bakgrunden man skall se yrkespolitikernas hat mot SD och försöket att överleva genom att ta ytterligare ett steg bort från självklara demokratiska principer. SD är på väg att ta ifrån adeln deras maktbas och beröva dem deras ekonomiska privilegier. Som man brukar säga follow the money, det handlar om ett simpelt försvar av egna intressen från den politiska adelns sida. Strategin att försvara sig genom att bygga skyddsmurar mot SD har hittills visat sig katastrofal, den har snarast spätt på väljarrevolten. Jag tror att sjuklövern i och med den s.k. decemberöverenskommelsen har hällt bensin på brasan.

Enligt SIFO accepterar 78% av alliansens väljare ett samarbete med SD och 57% är direkt positiva till det. Partiledarnas politik har bara stöd från 22% av väljarna. Att alliansens ledare släpper fram en socialistisk ekonomisk politik i Riksdagen, är ett övertydligt bevis för att den politiska adelns gemensamma intressen över partigränserna är långt större än intressegemenskapen med respektive partis väljare.

Den politiska yrkesklassen har totalt tappat kontakten med sina väljare och går nu mot ett nederlag som kommer att för alltid rita om den politiska kartan i Sverige.

Skribenten Jennifer Wegerup på Aftonbladet sammanfattar vad jag menar när hon skriver:

Våra ledande politiker har gjort upp med varandra, över väljarnas huvuden. Det är ett historiskt nederlag för demokratin.

Och det vårt lands styrande vill åstadkomma, att stoppa SD, kommer bara att få motsatt effekt. Sverigedemokraterna går nu fram som enda verkliga oppositionsparti. I nästa val blir de större än Moderaterna.

Sveriges främsta politiker har i rädsla valt att fly i stället för att ta den obekväma ­dialogen med SD. Och på rädslans altare har man offrat en del av vår ­demokrati.

Vi går in i 2015 i ett mörker som inga nyårsraketer förmår lysa upp.

 

Före år 1974 präglades i princip den viktiga världsmarknaden för olja och oljeprodukter av fri konkurrens. Jag säger i princip, därför att den fria konkurrensen var satt ur spel på en rad nationella marknader som bl.a. den svenska, genom tung beskattning. Många oljeproducenter var på den tiden störda av att regeringar i länder som Sverige tjänade mer på deras olja, än vad de gjorde själva.

Fram till sjuttiotalets början dominerades den snabbt växande oljeexportmarknaden av USA tillsammans med de stora oljestaterna i Mellanöstern. USA:s kapacitet att hänga med som en dominerande exportör bröts vid den här tiden, de rika amerikanska oljekällorna började verka uttömda. Samtidigt lanserades profetior om att oljan snart skulle ta slut från bl.a. Rom-klubben genom deras larm om tillväxtens gränser. Man påstod att oljan obönhörligen skulle börja sina efter nittiotalets början – det som kallats Peak Oil.

Mellanösterns oljestater blev mot denna bakgrund allt mer medvetna om sin guldsits. Med USA borta ur bilden som en stor oljeexportör och t.o.m. på väg in som nettoimportör på marknaden, växte oljekartellen OPEC i styrka och kom att allt mer stärka sin oligopolställning.

Oktoberkriget mellan Israel och Syrien/Egypten år 1973 gav OPEC den förevändning de väntat på för att kunna utnyttja oligopolet för att radikalt ändra på spelreglerna på oljemarknaden. Man vägrade att exportera olja till stater som hjälpt Israel i oktoberkriget. Man menade att man måste hushålla med oljan och började därför minska sin produktion, till en början med 5%. Det var tillräckligt för att oljepriserna på världsmarknaden skulle stiga kraftigt. På kort tid under år 1974 fyrdubblades världsmarknadspriset.

Eftersom billig energi och främst billig olja varit extremt viktig för efterkrigstidens ekonomiska utveckling fick oljeprischocken dramatiska effekter. Den mer eller mindre permanenta högkonjunktur som pågått i västvärlden sedan andra världskrigets slut, dalade ner i en lång lågkonjunktur som kom att vara några år in på 80-talet.

Genom ett framgångsrikt utnyttjande av oligopolet har OPEC på senare år lyckats etablera oljepriset över 100 USD/fat. Framgången sådde dock fröet till att långsiktigt underminera oligopolet. Genom det högre världsmarknadspriset har man gjort det lönsamt att pumpa olja där det är mycket kapitalkrävande och komplicerat. Det höga oljepriset har gjort det möjligt att bl.a. pumpa olja till havs och i oländiga områden i t.ex. Ryssland.

Till slut ledde det höga priset till ett revolutionerande tekniskt genombrott i USA när det gäller utvinningstekniken. Amerikaner hittade ett sätt att effektivt utvinna både gas och olja ur tidigare olönsamma skifferfyndigheter. På några få år har därefter USA kraftigt kunnat minska sitt importberoende och landet har snabbt kommit tillbaka som en stor aktör på exportmarknaden. Plötsligt badar marknaden i olja samtidigt som efterfrågan viker på flera marknader.

Det vi bevittnar idag är att OPEC:s oligopol är överspelat och marknaden går tillbaka till en allt friare konkurrens med leverantörer spridda över hela världen. För OPEC med Saudiarabien i spetsen skulle uppoffringen för att kunna hålla uppe priserna över 100 USD/fat vara snabbt minskande marknadsandelar. Det priset vill man inte betala. Man har istället låtit oljepriset falla tills det når sin fria marknadsnivå. Ännu vet vi inte exakt var den befinner sig. Idag ligger marknadens pris under 60 USD/fat.

För länder vars statsfinanser är starkt beroende av övervinster från oljeutvinning som Ryssland, Iran, Venezuela m.fl. är den här korrektionen av marknaden en ekonomisk katastrof. En rad projekt runt om i världen som måste ha ut ett pris över 60 USD/fat för att gå runt kommer att tvingas stänga sin verksamhet och nyinvesteringar i nya dyra fyndigheter kommer att läggas i malpåse.

Inom OPEC finns säkert förhoppningen att USA:s snabbt växande skifferutvinning skall bromsas upp kraftigt. Jag tror att det är en fåfäng förhoppning, skiffertekniken befinner sig i sin linda och kommer att snabbt effektiviseras så att utvinningskostnaderna sjunker. Givetvis kommer takten i exploateringen gå ner något, men med USA:s gamla mål ända sedan sjuttiotalet av att bli självförsörjande, är inte ens det säkert.

Flera år av konstlat höga oljepriser tillsammans med FN:s enorma klimatpropaganda har lett till minskad efterfrågan. Dels har olja ersatts på sina håll med subventionerade förnyelsebara energislag, dels har t.ex. bilindustrin halverat bilarnas bränsleförbrukning och dels har kolet som varit på väg ut fått en kraftigt ränessans som substitut för dyr olja och gas. Vi ser hur snabbt växande megaekonomier som Kina och Indien främst satsar på kraftigt utbyggd kolbaserad elproduktion när man skall lyfta alla sina hundratals miljoner fattiga ur deras fattigdom. T.o.m. ett land som Tyskland satsar på mer kolbaserad elproduktion.

Inom loppet av något årtionde kommer det stora genombrottet för att ersätta fossila drivmedel med el. Det innebär fortsatt minskad efterfrågan. Då kommer oljeprodukter att få ny konkurrens från elproduktion baserad på billigt kol och till en mindre del även från sol och vindkraft. Detta innebär att oljan kommer att få ganska svårt att på sikt nå tillbaka till priser över 100 USD/fat.

Min slutsats är att vi bör kunna räkna med billigare olja och gas under en ganska lång tid framöver och nu vet vi dessutom att någon brist på dessa energislag föreligger inte under detta århundrade. Billig fossil energi kommer således att smörja världsekonomin framledes och på sikt kommer därför efterfrågan åter att öka.

Klimatpropagandan har haft en helt underordnad betydelse för att bromsa fossilanvändningen i världen. Denna har faktiskt accelererat under de två decennier som det tandlösa FN bedrivit sin svindyra kampanj. Men detta verkar inte vara något problem, jorden har inte blivit varmare på 18 år och vädret håller sig inom sin normalitet. Det växer bara lite bättre och snart kan alla världens människor äta sig mätta och åtnjuta fördelarna med billig fossil energi.

Sedan förra valet har jag i olika sammanhang, där jag haft en chans att göra mig hörd, kritiserat den etablerade politiska yrkesadelns katastrofala val av strategi för att bemöta sin farligaste utmanare – de invandringskritiska Sverigedemokraterna. Redan för tre år sedan menade jag att den strategin skulle leda till att SD fick 14% redan i valet år 2014. Jag misstog mig med en procent. Efter att SD mer än fördubblat antalet väljare i senaste valet, har paniken nu utbrutit inom såväl den samlade vänstern som den borgerliga alliansen. Man har träffat en överenskommelse som sätter det demokratiska parlamentariska statsskicket ur spel, bara för att nu hindra att SD:s väljare skall få ett inflytande över landets politik.

Det ödesdigra misstag som det politiska etablissemanget begår, är att man på detta sätt stänger ute nästan en miljon väljare från allt inflytande, istället för att övertyga dem om att den egna politiken är bättre och få dem att ändra sig. Man ger helt enkelt upp demokratin och erkänner samtidigt SD i exakt den roll som partiet vill ha – att vara det enda alternativet i svensk politik till den politiskt korrekta värdegrund, som är det politiska etablissemangets gemensamma program. SD är nu i realiteten den enda fungerande politiska oppositionen i landet.

Självklart är detta en drömsitts för SD. För dem att gå till val redan i mars år 2015 med en t.f. partiledare och med interna motsättningar och en osäker intern ledarsituation var knappast en önskesits. Nu kan de i lugn och ro ordna upp sin egen makthierarki, hitta nya politiska kandidater bland alla dem som kommer att strömma till, sedan man blivit det enda oppositionspartiet och de kan stärka sin partiorganisation med alla de skattepengar som strömmar in som en följd av att man blivit tredje största parti.

Med en tillväxtfientlig socialistisk och av gamla kommunister stödd S+Mp-regering kommer det mesta i samhället att gå mot det sämre framöver p.s.s. som vi sett i t.ex. Frankrike. Arbetslösheten kommer att öka, skatterna stiger, skolan fortsätter sin katastrofala utförslöpa och våldet i invandrargettona ökar. Samtidigt har de gamla allianspartierna i realiteten förbundit sig att inte opponera. År 2018 kommer SD att storma fram i opinionen kraftigt stärkta av att vara Oppositionen med stort O och med en betydligt starkare kandidatlista och partiorganisation än tidigare. Och tro inte för en sekund att de inte även kommer att får massor av röster från våra nyblivna svenskar efter att vänsterkrafterna haft chansen att visa upp sin politik.

Som om detta inte vore nog har den avgående statsministern valt att fortsätta agera lokomotiv för SD genom att komma med ännu fler obalanserade obegripliga uttalanden som sårar nationella känslor hos väljarna. När man lyssnar till Fredrik Reinfeldts senaste utspel måste man tyvärr fråga sig om karln är riktigt frisk. Att dessa utspel glädjer SD-ledningen torde det under alla omständigheter inte råda någon som helst tveksamhet om.

Mitt stalltips när jag ser hur de övriga partierna nu valt att agera är att SD fortsätter sin frammarsch och nog blir större än både M och S i valet år 2018. Flera av de tynade småpartierna har skrivit under sin dödsdom. Minst två av V, Mp, C, Fp och Kd kommer att tvingas lämna riksdagen. Dvs om inte de etablerade yrkespolitiska partierna träffar en ny ohelig överenskommelse som fjärmar landet ännu mer från parlamentarisk demokrati, när man likt idag inser vartåt det barkar.

Jag kan nu bara se en realistisk utväg för etablissemanget att långsiktigt stoppa SD:s roll som en i framtiden ledande politisk kraft och det är att börja bedriva delar av deras mer nationalistiska och kulturkonservativa politik, så att de inte har tillräckligt att opponera mot. Jag har t.ex. i flera år försökt påverka Kd att fylla det tomrum på den politiska kartan som Reinfeldts Moderater lämnat obevakat, just för att inte det skulle fyllas av SD. Tyvärr lyckades inte jag och andra få dem att lyssna förrän nu när Hägglund i elfte timmen börjar antyda en omprövning. Dessvärre tror jag han är för sent ute. Jag hoppas dock att jag har fel.

 

Den första dikeskörningen började med att den ryska forskaren Nikolai Anichkov år 1913 blev världsberömd, genom att han visade att kaniner som matats med kolesterolrika äggulor utvecklade kärlskador liknande mänsklig åderförkalking. Den felaktiga slutsatsen som drogs var att även människors åderförkalkning orsakas av kolesterol i födan. Kaniner är växtätare och ska naturligtvis inte matas med animalisk föda. Försök med att mata köttätande råttor och hundar med äggulor gav inga kärlskador, men det förtegs. Anichkovs försök var lika vetenskapligt relevanta som att mata människor med gräs, för att förstå kaniners metabolism.

När bilder på de åderförkalkade kaninerna kablades ut över världen blev resultatet att kolesterol började betraktas som en riskfaktor för åderförfettning även hos animalieätande människor och Anichkov blev en berömd vetenskapsman. Under efterkrigstiden tog den berömde amerikanska näringsfysiologen Ancel Keys upp hypotesen och publicerade en studie av sex länder där han påstod sig visa ett samband mellan intag av animaliskt fett och sjuklighet i hjärta och kärl. Problemet var att han ur ett epidemiologiskt material på totalt 22 länder, handplockade bara de sex länder där sambanden stämde med hypotesen.

Forskningsfusk som detta ledde till slutsatser som fått ytterst allvarliga konsekvenser. Politiskt styrda kostråd baserade på denna pseudovetenskap har efter 1980 resulterat i en metabol pandemi av bibliska mått. År 2050 beräknas den innebära att halva jordens befolkning når övervikt som är inkörsporten till all annan metabol sjuklighet. I kölvattnet av de felaktiga kostråden och sjukligheten har två av världens största industrier – Big Food och Big Pharma – vuxit upp. Deras enorma ekonomiska intressesfärer gör nu sitt yttersta för att förhindra en omprövning av den felaktiga hypotesen och en återgång till en naturlig hälsosam kost utan behov av livstidsmedicinering.

Den andra dikeskörningen hade även en ryss som upphovsman. Kvasiforskaren Trofin Lysenko lanserade utan vetenskaplig grund hypotesen att förvärvade egenskaper kunde påverka generna och gå i arv. Han menade att därför man kunde lära arter – såväl växter och djur som människor – att leva i en karg miljö. Det skulle alltså innebära att man skulle kunna ge en individ eller planta vissa egenskaper under livet och sedan skulle dessa egenskaper automatiskt föras vidare till avkomman.

Lysenkos pseudovetenskapliga hypotes passade Stalin och sovjetkommunismen perfekt och upphöjdes till statsreligion. All genetisk forskning som inte anslöt till Lysenkonismen förbjöds och de som bröt mot förbudet kunde straffas med döden.

Lysenkonismen lades under flera decennier till grund för jordbrukspolitiken i Sovjetunionen och orsakade oerhörda skördekatastrofer när man försökte odla upp stora ofruktsamma områden i tron att plantorna skulle anpassa sig. Miljökatastrofen där innanhavet Aralsjön i stort sett utplånats hänger intimt samman med dessa kommunistiska jordbruksexperiment byggda på pseudovetenskap. Även Mao lät sig luras av Lysenkonismen i satsningen på Det stora språnget som beräknas ha kostat mellan 15 – 40 miljoner kineser livet.

Den tredje dikeskörningen pågår fortfarande och handlar om hypotesen om antropogen global uppvärmning (AGW). Det tog sin början med Svante Arrhenius arbeten år 1896 om meteorologiska och geofysikaliska problem, där han blev först med att beskriva växthuseffekten, dvs koldioxidens inverkan på den globala temperaturen. När så koldioxidhalten började stiga under mitten av 1900-talet, sannolikt till följd av den snabbt ökande fossilförbränningen och skogsskövlingen, växte farhågorna för att detta kunde påverka klimatet.

Under en period med sjunkande temperaturer på 70-talet var intresset ganska lågt. Men på 80-talet började den globala temperaturen stiga ganska snabbt och meteorologerna började åter intressera sig för förmodade samband mellan växthusgaser och klimatet. Eftersom man samtidigt började få tillgång till mer kraftfulla datorer som användes för att göra vädermodeller, låg det nära tillhands att även försöka skapa modeller för hur klimatet skulle utvecklas.

Forskarna byggde modeller som baserades på data från den snabba uppvärmningen under 80- och 90-talen. När man sedan använde modellerna för att försöka beräkna hur den globala temperaturen skulle utvecklas framgent fick man fram alarmerande höga temperaturstegringar.

En rad klimatmodellforskare slog larm vid ett möte i Österrikiska Villach år 1985. Mötet leddes av Olof Palmes vetenskapliga rådgivare professor Bert Bolin. FN och en rad politiker nappade på larmsignalerna och de larmande klimatmodellforskarna fick snabbt stor politisk uppmärksamhet. På bl.a. Bolins initiativ bildade FN sin klimatpanel IPCC år 1988 för att samla in forskning som stödde AGW-hypotesen om människans klimatpåverkan. Vid FN:s stora miljömöte i Rio år 1992 fick klimatfrågorna sitt politiska genombrott och klimatforskarnas status steg ytterligare.

När andra forskare började granska klimatmodellerna blev det allt mer uppenbart att de inte stämde med den historiska utvecklingen av temperaturen om man gick bakåt i tiden. Den snabba uppvärmningen mot slutet av 90-talet visade sig inte vara unik, det hade varit varmare tidigare i historien. Framförallt lyftes en värmeperiod på tusentalet fram som en invändning mot att 90-talets uppvärmning skulle vara unik.

Klimatforskare som fått smak på ära och berömmelse och de riktigt stora forskningsresurserna startade ett idogt arbete för att förklara bort tidigare värmeperioder. Man började räkna ner historiska temperaturmätningar på ytterst luddiga grunder, allt för att få nittiotalsuppvärmningen att framstå som maximalt alarmerande. Det mest spektakulära i den här vägen var forskaren Michael Mann som tog fram en historisk temperaturkurva som såg ut som en hockeyklubba och som FN lade till grund för sin klimatkonferens år 1997 i Kyoto.

Senare visade sig Manns beräkningar vara ett rent falsarium. Men vetenskapen hade på detta stadium tappat kontroll över utvecklingen och larmandet blev allt mer politiskt styrt. FN hade ett starkt egenintresse av att blåsa upp klimatlarmen maximalt, de var en möjlighet för FN att hitta en ny överstatlig roll. Med IPCC som instrument satsade FN-byråkratin för fullt på att binda upp världens länder i en global överenskommelse under FN på klimatområdet. Man fick med sig forskningsadministratörer och gammelmedia över hela västvärlden.

Det blev nödvändigt för de forskare som villa vara kvar i rampljuset och få tillgång till de stora forskningsresurserna att spela med. Det gällde nu inte bara att visa att de alarmerande modellberäkningarna var välgrundade, utan även att till varje pris hindra andra forskare att komma med alternativa förklaringar. Skeptiker förolämpades och berövades både forskningsmedel och möjligheter till publicering.

FN satsade stenhårt på det stora klimatmötet i Köpenhamn år 2009 där man räknade med att landa ett globalt bindande avtal. Man hade ett drömläge med stöd från den nyvalde amerikanska presidenten Obama och från hela EU:s ledarskikt. Planerna havererade dock när en whistle-bower månaden före mötet publicerade FN-forskarnas mejlväxling på Internet. Där framgick med stor tydlighet hur man ägnat sig åt att frisera temperaturserier och att tysta vetenskapliga opponenter.

Allt fler började ifrågasätta klimatmodellerna som inte lyckats förutsäga att uppvärmningen skulle avstanna efter år 1996 som observationer visade. Idag har den globala temperaturen varit stabil i 18 år. Mätningar av temperaturprofilen i atmosfären avvek även markant från modellberäkningarna.

Trots att den hypotes som legat till grund för nästan alla de klimatmodeller som IPCC baserat sina larm på, avviker kraftigt från den faktiska utvecklingen, har det visat sig politiskt omöjligt att ompröva hypotesen för att ersätta den med något mer verklighetsnära.

I kölvattnet från larmen har västvärlden spenderat tusentals miljarder dollar på s.k. klimatåtgärder som trots detta inte haft någon synbar effekt på utsläppen av växthusgaser. Alla våra politiker svär sig likt religiösa till klimatlarm som helt saknar stöd i faktiska observationer. De begriper inte själva vad de talar om.

FN satsar nu allt på att äntligen få till ett globalt klimatavtal vid nästa stora klimatmöte i Paris nästa höst. Man har dock bara stöd i västvärlden för sin strävan medan de resterande sex sjundedelarna av världen fortsätter öka sin användning av fossil energi. Även i västvärlden börjar stödet för klimatpolitiken att vika. Australien och Canada har hoppat av och i USA har de klimatskeptiska republikanerna tagit majoriteten i Kongressen. Även i klimatfanatiska EU börjar entusiasmen över den allt dyrare och helt misslyckad klimatpolitiken att krackelera. Så en ganska säker prognos är att Paris landar i ett helt innehållslöst klimatavtal.

Lärdomen från dessa dikeskörningar är att inte blanda in politik i vetenskapen. Utvecklingen går just nu åt helt fel håll med allt mer politisk styrning av vetenskapen, när vi borde frigöra den istället.

Bakgrunden till att jag startade den här bloggen för ett år sedan var att jag skrivit boken Antropocen (Recito Förlag). Boken var ett försök att ta ett holistiskt grepp på frågan om hållbar utveckling. Jag frågade mig, mot vad skall samhället vara hållbart?

Eftersom de analyser och slutsatser jag framför i boken ifrågasätter den politiskt korrekta uppfattningen om hållbarhet som samhällets elit förfäktar, förstod jag att min bok varken skulle få recensioner i gammelmedia eller bli uppmärksammad på annat sätt. Jag insåg att sedan jag intagit en kritisk hållning till den politiska elitens ensidiga uppfattning i klimatfrågan och portats från gammelmedierna, så måste jag skapa en egen arena där jag kunde lägg fram mina tankar.  Jag valde att starta den här bloggen för att föra ut bokens budskap till en större krets och förhoppningsvis finna köpare till boken. Jag har nått mitt mål och bokens första upplaga är nu slutsåld sånär som på något dussintal böcker som jag har kvar.

Det kommer en andra reviderad upplaga under våren hoppas jag.

Bloggen antropocene.se har inte bara sålt boken, den har i sig själv utvecklats långt över förväntan. Idag lever bloggen sitt eget liv och har ca. 20.000 besök i veckan och vissa veckor har den passerat det dubbla. Bloggen har för många läsare utvecklats till ett debattforum, där de kan läsa analyser och slutsatser som inte ryms i den trånga åsiktskorridor som är på väg att förkväva den svenska debatten inom Public Service och de gamla papperstidningarna.

Antalet kommentarer till de framförda artiklarna har efter hand ökat markant. Kommentarer som ägnar sig åt förolämpningar mot person, inte har anknytning till artikeln eller som framför starkt extremistiska uppfattningar släpps inte fram. Under resans gång är det mindre än en procent som tagits bort.

De ämnesområden som tas upp på bloggen har breddats utöver hållbar utveckling som jag började med. Det var naturligt att speciellt behandla frågor rörande energi och näringsliv som ligger nära hållbarhetsfrågorna. Ett annat näraliggande område som ligger mig varmt om hjärtat har varit hälsa, där jag speciellt har intresserat mig för hur kost och mediciner påverkar folkhälsan. Eftersom bloggen av naturliga skäl blivit väldigt politiskt har jag även tagit upp frågor om vår demokrati och hur den fungerar eller inte. Med dessa inriktningar har det givetvis även varit av intresse att beröra allmänna spörsmål rörande etik.

Bloggen har under året tagit in bidrag från gästskribenter, där min vän professor Lennart Bengtsson stått för de flesta och mest uppskattade.

Jag vill passa på att framföra mitt tack till alla er som läst och läser bloggen och bidrar till att sprida dess innehåll i olika sociala media. I dagens samhälle försöker starka krafter att med alla medel tysta den fria debatten och se till att alla håller sig inom åsiktskorridoren. Det ger den typ av under ground arenor som den här bloggen stor betydelse.

Min avsikt är att försöka låta det fria ordets låga fortsätta brinna på antropocene.se!

God Jul önskar Lars Bern.

 

Min generations barndom och uppväxt var präglad av fruktan för ett kärnvapenkrig mellan västvärldens demokratier och kommunismens diktaturer. Upprepade konflikter framprovocerade av kommunisterna förmörkade en stor del av min ungdom. Ungernrevolten 1956, Berlinmuren 1961, Kubakrisen 1962 och Pragvåren 1968 underblåste den otrygghet som många av oss kände i Sovjetunionens skugga. Dessa övergrepp hade stöd hos det svenska Vänsterpartiet som senare försökt sopa igen spåren genom ett antal namnändringar. Men vi skall aldrig glömma Vänsterns blodiga rötter.

Förlösningen kom, när efterkrigstidens mest framstående amerikanska president Ronald Reagan stående vid Berlinmuren i juni1987 kunde uppmana sovjetledaren Gorbatjov, to tear down this wall! Han hade överlistat Sovjetkommunismen och drivit dem till ruinens brant, nu gick det kalla kriget mot sitt slut. Min känsla av lättnad var obeskrivlig, inte minst med hänsyn till mina barn och kommande barnbarn. De skulle slippa växa upp i en tid präglad av fruktan och otrygghet – trodde jag!

Glädjen blev inte långvarig. Redan år 1985 hade Olof Palmes vetenskapliga rådgivare Bert Bolin och några kollegor varnat för en katastrofal global uppvärmning som skulle uppkomma till följd av stigande koldioxidhalt i atmosfären. Man menade att temperaturstegringen under den första halvan av 2000-talet kunde bli större än under någon annan period av mänsklighetens historia.

År 1988 vittade den amerikanske domedagspredikanten och klimatalarmisten James E. Hansen inför ett amerikanskt kongressutskott. Vittnesmålet lämnades en dag mitt i en värmebölja och någon hade lägligt lyckats sabotera luftkonditioneringen i utskottslokalen så värmen var tryckande. Hansen hävdade att den globala uppvärmningen skulle leda till uppåt 5 ^oC varmare klimat på jorden till år 2050. Som stöd för sin förutsägelse hade han teoretiska datormodeller som han och hans forskarkollegor programmerat.

Den här typen av teoretiskt grundade larm utan säkert stöd i faktiska observationer från forskare som söker uppmärksamhet, brukar normalt inte få allt för stort genomslag. Det här larmet passade dock en förmögen västlig elit perfekt. För dem handlade det om att säkra en global maktordning som garanterade en långsiktigt ledande roll för västliga intressen. Instrumentet för denna maktordning var FN. FN-byråkratin som i avsaknad av det kalla kriget såg en ny växande roll, ställde entusiastiskt upp.

Målet var att skapa en överstatlig elitistisk maktordning som satte demokratin ur spel. Frågan gick från en vetenskaplig diskussion till storpolitik på kort tid. År 1991 publicerade Romklubben en skrämselrapport med titeln Den första globala revolutionen. Den kan nog sägas ha haft en central betydelse för den, fram till idag, framgångsrika skrämselpropagandan rörande klimatet. Rapporten blev en sorts ideologisk grund för FN:s stora miljökonferens i Rio år 1992. Konferensen leddes av den gamla Romklubbsledamoten Maurice Strong.

I rapporten framgår tydligt att eftersom man misslyckats med mobiliseringen av världssamfundet med att skrämma med befolkningstillväxten och brist på råvaror, så måste man hitta ett effektivare argument den här gången. Man valde global uppvärmning. En propagandakampanj utan motstycke i mänsklighetens historia drogs igång.

På detta sätt har även dagens barn och ungdomsgeneration fått tryggheten och framtidstron under sin uppväxt förstörd av rädsla och fruktan. Den politiska propaganda som drogs igång har t.o.m. siktats in på just barn och unga utan någon som helst hänsyn till deras psykiska välbefinnande.

Här kan ni se en propagandafilm som tagits fram med stöd av den tidigare socialdemokratiska regeringen i Storbritannien. En politiskt sanktionerad propaganda som lömskt framställer en av livets viktigaste beståndsdelar som ett farligt gift. En annan propagandafilm från en förment miljöorganisation kallad 10:10 passerade alla anständighetens gränser för politiskt sanktionerad propaganda riktad till barn. Denna propaganda har följts upp med indoktrinering i skolorna. Se den, så förstår ni varför det blivit så lätt att rekrytera våra unga till terrororganisationer som IS.

Klimatpropagandan har gett upphov till en jättestor global skrämselindustri som profiterat på den. Rekordet utan jämförelse utgörs av Al Gores propagandafilm En obekväm sanning som innehåller en lång rad desinformation och våldsamt överdrivna påståenden med enda syftet att skrämma människor. Att han i stort sett saknar belägga för alla sina påståenden i filmen har inte hindrat honom från att resa världen runt med sina domedagsprofetior. Ingenstans har han dock accepterat att möta några frågor från opponenter eller kritiska journalister. Al Gore har tjänat en miljardförmögenhet på att skapa otrygghet för en hel generation. Andra som profiterat stort på skrämselpropaganda riktad mot barn är multinationella miljölobbyföretag som WWF med sin falska insamlingskampanj till förment utrotningshotade isbjörnar. Miljöterroristorganisationen Greenpeace går ännu längre och utnyttjar jultomten i sin hänsynslösa propaganda riktad till barn.

I Sverige har vi ett helt koppel med organisationer som profiterat genom att beröva våra barn deras tro på framtiden. I spetsen för den svenska alarmismen har vi haft det nu tynande Tällberg Foundation med tidigare styrelseledamöterna Bo Ekman, Anders Wijkman (ordf i Romklubben) och Johan Rockström. Dessa herrar har i åratal spridit hårresande domedagsprognoser omkring sig, prognoser som i stort sett helt saknat stöd i verkliga observationer. Allt har varit uppbyggt på teoretiska datormodeller och manipulerade temperaturserier som skapats av alarmistiska forskare. Ett annat exempel är den socialdemokratiska tankesmedjan Global Utmaning som leds av framtidsminister Kristina Persson som medverkar till att beröva en hel ungdomsgeneration deras framtidstro. Är det värdigt en framtidsminister?

Ansvaret för att skrämselpropagandan har fått spridas vilar tungt på den politiska eliten. Politiker och Big Business strör priser och medaljer över de som larmar och skräms, även om allt de påstår är fel. Al Gore tilldelades Nobels Fredspris för sin desinformation och Tällberg har belönats med mångmiljonbelopp av Postkodlotteriet. Global Utmaning stöds av ett antal statliga organ med SIDA i spetsen samt en rad storföretag. De ofta ytterst kompetenta personer som försöker fästa uppmärksamheten på alla felaktigheter i propagandan och på bristen på observationer som stödjer larmen, nekas utrymme i Public Service och hängs ut offentligt av etablissemanget med ad hominem och hatiska tillmälen.

Jag har ofta funderat över om alla dessa grandiosa världsförbättrare och profitörer någonsin reflekterar över vad de ställer till med i barn och unga människors liv. Allt hade väl möjligen varit acceptabelt om vi kunnat observera någon av alla de klimatförändringar som de skrämmer med. Men den observerbara verkligheten är den att inga klimatförändringar har inträffat de senaste hundra åren utöver en ytterst måttlig och i allt väsentligt gynnsam uppvärmning av jordens temperatur med 0,74 ^oC. Av den kanske hälften kan hänföras till människans påverkan. Alla övriga väderhändelser som man skrämmer med ligger inom det som är normal variabilitet. Och sedan 1996 har den globala temperaturen varit i stort sett konstant trots fortsatt stigande halt av spårämnet koldioxid i atmosfären. Och havsisarna som skulle försvinna är rekordstora både runt Syd- och Nordpolen.

Hur mycket tror ni att det världsförbättrande etablissemanget och deras med skatter finansierade papperstidningar och Public Service berättar för dagens unga om koldioxidens stora positiva betydelse för ökad biologisk mångfald, minskad ökenutbredning, stigande skördar och hundratals miljoner mättade munnar?

Skam över dem som medvetet berövar en hel generation deras framtidstro.

I mina föräldrars samhälle fanns det i huvudsak två vägar för att komma högt i den sociala hierarkin och nå status och ett materiellt bra liv. Den säkraste var att födas av rätt föräldrar, vilket har fungerat i alla tider. Adeln var och är delvis fortfarande ett bevis för det. Med demokratins och det moderna industrisamhällets framväxt skapades även möjligheter för den som utbildade sig och var flitig.

I dagens samhälle har ytterligare en bred gräddfil till berikning och status skapats – kändisskapet.

Idag räcker det att ha samlag i ett TV-program för att nå stjärnstatus och hamna på tidningarnas förstasidor och i Public Services soffor. Att vara känd har blivit viktigare för karriären än att vara kompetent och dugande. Vad som gör en känd har underordnad betydelse. Man kan t.o.m. skaffa sig kändisstatus genom brottslig verksamhet. Den som vill nå samhällstoppen behöver inte längre besvära sig med åratal av krävande studier och annan förkovran. Snart är det enda som betyder något att ha ett känt personligt varumärke.

Jag har tidigare skrivit om utvecklingen av den nya politiska adelsklassen och hur den tagit efter den gamla adeln för att lyfta fram sina avkommor i rampljuset. De etablerade partierna är inte längre idéburna folkrörelser utan har förvandlats till yrkesorganisationer för de som valt att livnära sig på politiskt kändisskap. Vanliga yrkesmänniskor har lämnat partierna och kvar är bara en kärna med politiska karriärister. Det är skrämmande att konstatera hur politiker tappat kontakt med vanligt yrkesliv och hur deras bildnings- och erfarenhetsbakgrund blivit allt tunnare under senare decennier. Detta är speciellt allvarligt eftersom samhället blir allt mer komplext och istället skulle behöva en högre kompetens än tidigare hos viktiga beslutsfattare.

Det mest skrämmande exemplet på det fenomen jag pratar om är den kvartett som genom en oblodig statskupp tog makten i Moderaterna efter katastrofvalet år 2002. De jag tänker på är herrarna Reinfeldt, Borg, Schlingmann och Littorin och deras Nya Moderater. Littorin dumpades senare efter en skandal som riskerade att skada övrigas varumärken.

Kuppmakarna lyckades omvandla de illa skadeskjutna Moderaterna till ett populistiskt mittenparti. Man övergav utan betänkligheter i stort sett alla de gamla grundläggande högervärderingarna. Resultatet lät inte vänta på sig, partiet svingade sig snabbt upp till 30% av valmanskåren och vann tillsammans med Alliansen valet år 2006. Att man lämnade högerflanken i politiken helt obevakad besvärade inte. Resultatet blev att alla tre av de kvarvarande kuppmakarna blev geniförklarade superkändisar på kort tid.

I valet år 2010 kom det första bakslaget. Det nya missnöjespartiet Sverigedemokraterna (SD) exploaterade skickligt det vakuum som lämnats på högerkanten och tog sig in i Riksdagen till en vågmästarposition, på ett nationalistiskt och invandringskritiskt program. Schlingmann var den förste att inse att här fanns inte mer att hämta, så han lämnade sin partisekreterarpost för fetare inkomster som PR-konsult med kändisstatus.

Reinfeldt trodde att han skulle kunna stoppa SD genom en uppgörelse med det utopistiska Miljöpartiet om invandringen. Tanken var att straffa dem som röstat på SD med att visa att deras röst ledde till ännu fler invandrare. Strategivalet visade sig vara ett katastrofalt misstag. I valet i år mer än dubblerades antalet SD-röstande och M:s framgång knäcktes. Samtidigt skapades en utomordentligt kritisk parlamentariskt situation i Riksdagen.

I detta läge tröttnar även kuppmakarna Reinfeldt och Borg och flyr fältet för att snabbt söka nya sätt att berika sig på sitt kändisskap. Agerandet har av många plikttrogna gamla moderater och andra, stämplats som djupt oansvarigt. De lämnade Alliansen och dess största parti i praktiken utan ledning, långt innan landet fått en stabil styrning. Återigen orsakar kuppmakarna ett farligt politiskt vakuum som hotar att destabilisera det svenska politiska livet.

Kuppmakarna är givetvis inte ensamma bland dagens politiska adel att på detta sätt bygga ett kändisskap som man sedan kan exploatera för att berika sig. Vi har på senare år sett en lång rad socialdemokratiska ledare gå från det politiska kändisskapet till feta arvoden inom näringslivet. De förra sticker dock ut genom sin riskabla omvandling av Moderaterna och sin oansvariga blixtsnabba sorti så snart som politiken inte längre var till nytta för dem själva.

I dagarna har det även skrivits om en annan politiker – Filippa Reinfeldt – som blivit superkändis på sitt tidigare äktenskap med den moderata kuppledaren. Hon har skickligt utnyttjat kändisskapet genom en, sannolikt väl arvoderad, post i ledningen för vårdföretaget Aleris. Hon har varken utbildning eller yrkeserfarenhet och i sin tidigare roll som sjukvårdslandstingsråd har hennes kompetens varit starkt ifrågasatt av underlydande. Att det av Investor ägda Aleris erbjuder henne detta viktiga toppjobb måste alltså bara bygga på hennes kändisskap.

Hade Investor varit ute efter kompetens på området så är det lätt att hitta ett antal betydligt mer kompetenta personer till positionen inom Aleris.

I min nyutkomna bok Varför försvinner våra kronjuveler? (Ekerlid) har jag pekat på hur fenomenet att låta kändisskap styra val av ledare i industrin i kombination med en allt lägre bildad politikerkader, lett till att Sverige är på väg att tappa position som en framstående industrination. Vi ser dagligen exempel på problem i våra företag och stora tillkortakommanden inom kommuner och statsförvaltning som är orsakade av den sjunkande kompetensnivån hos ledande tjänstemän. Inom staten har man t.o.m. tagit bort det tjänstemannaansvar som länge var ett skydd mot inkompetent ledarskap. Detta har politikerna sannolikt gjort för att själva riskfritt kunna ta de mest välavlönade chefsjobben.