Att hjälp, omtanke och välgörenhet i första hand skall gå till de närmaste är en klok, allmänmänsklig och pragmatisk regel som i många avseenden är traditionellt närvarande i Storbritannien. Det betyder inte att man är hjärtlös mot främlingar men indikerar likafullt en tydlig prioritet som de flesta finner allmänt förnuftig. I första hand hjälper man familjen och de närmaste och sedan det land och den nation man tillhör. Detta är en följd av vår sociala identitet och för de allra närmaste, som en mor till sina små barn, också en följd av vår biologiska identitet. Det råder inte heller något större motstånd att avsevärda skattemedel går till befogade sociala insatser i det egna landet medan att göra detta på EU-nivå eller global nivå faller sig mindre naturligt för det stora flertalet.
Det är därför relevant att ställa frågan om det allmänna talesättet ovan också gäller i vår moderna globaliserade värld?
Vissa radikala skribenter har föreslagit att svenskar och andra innevånare i rika och välskötta länder inte har rätt till sin relativt höga levnadsstandard och sina besparingar då världen är fattig och eländig och tillgångar bör därför fördelas lika och ”rättvist” bland alla jordens innevånare. Det är emellertid knappast troligt att en sådan radikal syn kommer att kunna få ett bredare stöd ens hos den svenska allmänheten i fria val. I ett hotat politiskt eller militärt läge är viljan att ställa upp för nationen ännu starkare. Att offra sig för Sverige om landet skulle hotas av exempelvis Ryssland faller sig självklart mer naturligt än att ställa upp för Kenya om det skulle hotas av Somalia eller för Vietnam om det skulle hotas av Kina.
I ett land som Sverige, som genomgått och genomgår en historiskt sett mycket snabb social transformation, har det visat sig svårt för många att finna en ny gemensam identitet. Följden har blivit att olika folkgrupper med skild bakgrund, kultur, religion och etnicitet inte har integrerats särskilt bra utan i stort behållit sin ursprungliga nationella och sociala identitet. Den sociala integrationen har däremot fungerat relativt effektivt i USA där man inte minst genom skolan bidragit till att skapa en ny överordnat känsla av nationell tillhörighet. Att för olika invandrargrupper, som görs i USA, hylla Sverige, dess historia, identitet och flagga skulle säkert av våra vänstergrupper betecknas som ett utslag av den mest flagranta nationalism eller med modernt svenskt språkbruk snarare rasism, och skulle i dagens läge vara helt omöjligt. I stället har utvecklingen drivits mot ett diffust multi-kulturellt samhälle vilket i flera fall har skapat en slags klanbaserad identitet som bidragit till den gettoisering som blivit ett allt mer dominerande inslag i flera av de större städernas förorter med sina utanförskapsområden.
Detta är en mycket olycklig utveckling som kommer att förhindra en framtida integration och riskerar skapa subsamhällen som lever vid sidan av det normala Sverige med sina egna sociala lagar och regelverk. Speciellt problematiskt är detta när det gäller anammandet av det nya landets sedvänjor, förordningar och lagar som reglerar modern svensk familje- och kvinnosyn och de delvis radikalt andra uppfattningar som finns hos många invandrare med muslimsk bakgrund med erfarenhet av sharian.
Oförmågan hos den politiska klassen att inte inse den oerhörda utmaning som det innebär att integrera andra och främst utom-europeiska kulturer i Sverige utan bara låta utvecklingen ha sin gång, i en naiv tro att allt skall ändå fixa sig till sist, är på alla sätt ytterst allvarligt. De enda tillfällen då en sådan laissez faire-inställning hjälpligt har fungerar är i perioder av snabb dynamisk utveckling där det finns tillräckligt med möjligheter för de flesta att klättra uppåt och framåt. Vi är dessvärre långt från en sådan situation i dag. Det är därför en stor risk att landet delas upp i grupper som lever var för sig. Bristen på nationell integration kommer då att förhindra ett tillräckligt starkt övergripande engagemang då ingen längre bryr sig vad som händer i utanförskapsområdena. Charity at home blir då ett tomt talesätt i sin nationella mening. Vad vi riskerar är därför att utanförskapsområdena blir härdar av kriminalitet och socialt förfall vilket redan är på väg att utvecklats. Det förefaller därför uppenbart att vår beredvillighet till en omfattande invandring måste ställas i relation till förmågan, såväl ekonomiskt som socialt, att klara detta på ett sätt som verkligen är till värde både för landet och alla dess nykomlingar och inte slutar i ekonomisk misär och socialt kaos.
Lennart Bengtsson
2 mars 2015
skriven
Kloka ord och självklarheter för folk som besitter sunt förnuft. Tyvärr är sunt förnuft och överlevnadsinstinkt inte särskilt vanligt i Sverige Vid valet i september var det 13 % av de röstande som begrep hur saker och ting hänger ihop.
skriven
# 1
Nja, det är nog inte enbart de som röstade på SD som begriper hur saker och ting hänger ihop, besitter sunt förnuft och har överlevnadsinstinkt. Problemet är förstås att invandring och multikultur bara är två av alla de delfrågor som väljarna har att väga samman inför valet av röstsedel. Pensionären som blivit blåst på stora delar av sina utlovade ATP-pengar och de unga i det s k utanförskapet må vara ursäktade om de prioriterar sina egna hjärtefrågor.
Jag vågar tvärtom gissa att 80 procent av de s k gräsrötterna instämmer i LB:s beskrivning och synpunkter - alla utom V, en fjärdedel av gröningarna och de flesta på SAP:s lilla, men högljudda, vänsterflygel. Att denna stabila majoritet inte tillåts påverka politiken visar ju bara att Sverige inte längre är en fungerande demokrati.
Och det är faktiskt regeringarna Reinfeldt som bär huvudansvaret för denna betänkliga utveckling - låt vara efter ett mångårigt förarbete av kamraterna till vänster. Varför, LB, haka upp sig på att de mest extrema vänstergrupperna hatar våra nationella symboler, betydligt skamligare är väl att riksdagens moderater, centerpartister, folkpartister och kristdemokrater i praktisk politisk handling gör detsamma?
Till yttermera visso är det denna populistiska och ideologiskt förvirrade (eller snarast urarva) Allians som står bakom de värsta överdrifterna i klimatpolitiken - trots att även denna dårskap ursprungligen sjösattes av socialdemokraterna.
skriven
Nedanstående försvann i mitt inlägg ovan vilket härmed korrigeras
148384 personer i förhållande till totalt ca 3 650000 personer sysselsatta kan inte anses som annat än en marginell siffra i sammanhanget, en fluktuation i arbetskraftsbehovet. Att dessa under några förhållandevis få år skulle ha haft annat än en ytterst marginell påverkan på det hundraåriga välfärdsbygget torde stå klart, utom allt tvivel. En topp på arbetskraftsinvandringen kom precis före rekordårens absolut sista år. Det gav klirr i industriägarnas kassakistor, men välfärdsbygget var då i princip avslutat. Det förhållandet jag nu beskrivit borde vara allmänt känt bland samhällsdebattörer, politiker och framför allt historiker, men av någon underlig anledning tycks det inte ligga till på det viset. Siffrorna är offentliga, vem som helst kan kontrollera. För ganska precis ett år sedan kunde vi på SR P1 höra en debattör helt ogenerat och oemotsagd säga ungefär: och när andra världskriget var slut så kom invandrarna till Sverige och byggde upp landet.
skriven
”Après nous, le déluge” borde vara våra politikers slagord, för de uppträder ju helt ansvarslöst.
Likt alla utopister struntar globalisterna i hur människan är som biologisk och psykologisk varelse. De travar på i kommunismens fotspår och tror sig kunna skapa en ny människa.
Dessutom är deras utopi känslokall. Den som älskar alla älskar ingen.
Livet är inte rättvist och kommer aldrig att bli det. Börjar man tala om vad vi har rätt till eller att vi står i skuld till fattiga i avlägsna länder då kommer vi också snart att vara fattiga. Att sätta de sina och sitt land före andra handlar inte om rättvisa – det handlar om självförsvar. Och alla folk har rätt att försvara sig.
skriven
I USA, Canada, Australien mm råder andra regler och tuffare krav. I Sverige har ansvariga politiker och msm krypit in i flosklernas värld sittandes i sina elfenbenstorn.
Är fiasko för milt sagt?
skriven
Som vanligt en bra insändare.
Dessvärre återfinner jag ett tankefel även i denna text, nämligen att den politiska klassen skulle vara omedveten om den utveckling som sker. Frågor som "Hur dumma är politikerna egentligen?" eller "Ser dem inte vad som händer!" återkommer ständigt i denna diskussion.
Regeringskansliet som utför regeringens politik är organiserat på så sätt att en finans- eller statsminister kan inom loppet av några timmar eller högst en arbetsdag skaffa sig en total överblick kring t.ex. området migration, etablering, arbetslöshet. Och detta gäller dåtid, nutid och vilken framtid som man i nuläget räknar med. Detta sköter Finansdepartementets budgetavdelning.
Regeringskansliet är i sig organiserat i väldigt tjocka stuprör där varje departement bevakar sin ministers frågor med näbbar och klor. Samarbete mellan stuprören sker men då i form av många gånger hårda förhandlingar. Även i frågor som berör fler departement eller utgiftsområden. Detta leder bl.a. till att information sällan delas, då detta vore förhandlingstaktiskt fel. På så sätt kan informationen om ett visst samhälleligt fenomen spridas mellan flera olika departement och utgiftsområden, vilket gör det nästintill omöjligt för någon inom eller utom regeringskansliet att skaffa sig en helhetsbild. Om det t.ex. hade funnits en "tredje statsmakt" hade denna ändå haft problem att granska den politiska klassens havanden och göranden.
Det enda departement som har total överblick över alla statens utgiftsområden är Finansdepartementets budgetavdelning. Så kunskapen om läget i landet har alltid funnits hos alla regeringar.
Så frågan man bör ställa sig är istället varför förs denna uppenbarligen destruktiva politik, oavsett färg på regering, och vem tjänar på det?