I demokratins barndom var de politiska partierna folkrörelser. De bestod av ett representativt urval vanliga människor som slutit sig samman för att den demokratiska vägen försöka forma samhället efter sina intressen och idéer. De aktiva politikerna var vanliga yrkesmänniskor som fick övriga medlemmars och väljarnas förtroende att företräda allmänheten i olika valda församlingar. Som medborgare kunde man påverka politiken på två sätt, dels genom sin rätt att rösta i val och dels genom att engagera sig i folkrörelsepartiernas idédebatt och programarbete. Själv engagerade jag mig tidigt i ett liberalt parti och deltog aktivt i idédebatten. De flesta partierna på den tiden var stora idéburna organisationer med många medlemmar som var representativa för vanligt folk. Där jag bodde var de ledande politikerna i partiet en bonde och ortens skrothandlare. Ingen var rakt igenom yrkespolitiker och än mindre född till det. Politikerna var i allmänhet yrkesmänniskor, jordbrukare, pensionärer, företagare m.m. som många gånger jobbade ideellt med politik.  Det var bara på de få högsta politiska uppdragen som man kunde försörja sig. De politiska besluten verkställdes av en lojal tjänstemannakår i stat och kommun som stod under tjänstemannaansvar – demokratin blomstrade.

Dagens politiska liv har väldigt lite gemensamt med gårdagens. De politiska partierna har upphört att vara idéburna folkrörelser och medlemstalen har gått dramatiskt tillbaka. Idag har partierna bara kvar var sjätte medlem jämfört med vad de hade så sent som för fyrtio år sedan. Verksamheten har man för länge sedan sett till att finansiera med skattemedel via partibidrag istället för med pengar från besvärliga medlemmar.

Idag är partierna yrkesföreningar för en yrkeskår som livnär sig och ofta gör hela sin livskarriär inom politiken. Politikerna har mer gemensamma intressen med varandra över partigränserna, än de har med allmänheten. De har trängt undan de ledande tjänstemännen i stat och kommun för att förläna sig själva de bäst avlönade stolarna. Tjänstemannaansvaret är borttaget och krav på kompetens på höga politiskt tillsatta poster är obefintligt. Politiska utnämningar påminner allt mer om forna tiders förläningar till adeln. När politikerna efter några års ”tjänst” lämnar sin position får de en generös pensionsförläning på vilken de kan leva gott och arbetsfritt resten av sitt liv, de blir friherrar precis som de forna adelsmännen som lojalt tjänat konungen. Den framlidne skarpsynte journalisten Anders Isacsson var den som först döpte den nya politiska yrkeskåren till den nya adeln.

Medlemmarna i partierna är idag så gott som bara de politiskt aktiva eller personer i en inre krets som kandiderar till väl arvoderade politiska uppdrag. Vanligt folk som ansluter sig till ett parti, med ambitionen att kunna föra fram egna idéer och åsikter som går emot det politiskt taktikspelet, betraktas regelmässigt som störande element och som konkurrenter om de välarvoderade uppdragen. De fryses ofta ut eftersom man numer klarar sig utan deras ekonomiska bidrag.

Yrkespolitiken har fått sin egen liturgi som gör att alla flockas runt den politiskt korrekta totempålen. En rad av de heta politiska frågor som engagerar väljarna mest och som diskuteras vid varje fikabord eller vid varje fin middag är minerade. De är för riskabla att diskutera öppet om man vill behålla sin utkomst inom politiken. Många av folkets frågor har därför ställts utanför den offentliga politiska debatten som på detta sätt tappat sin relevans för vanligt folk. En politikerna närstående kulturelit och journalistkår som domineras av vänsterradikaler är domare och stigmatiserar blixtsnabbt den som vågar ifrågasätta någon av de politiskt korrekta trossatserna. Vill man fortsätta att bli försörjd livet ut inom politiken gör man klokt i att rätta in sig, hur liberal vederbörande än påstår sig vara. Detta är ytterligare ett skäl till att partierna inte gärna släpper in vanligt folk i sina led. En av de mest tabubelagda frågorna är klimatfrågan. Dagligen hör vi politiker i nästan alla partier svära sin trohet till den. Att väldigt många politiker mellan skål och vägg inte tror ett dugg på larmen är uppenbart, men få vågar medge det öppet. Då får man både sin partiledare och hela godhetseliten över sig.

Politikerna klättrar i hierarkin från lägre arvoderade förtroendeuppdrag upp till väl avlönade kommunalråds-, riksdags- och statsrådsposter. När man avslutar sin lite otrygga tid som vald förtroendeman väntar mycket generösa livslånga pensioner, tjänstemannaposter som generaldirektör, landshövding, styrelseledamot eller chef för statliga och kommunala bolag samt välarvoderade utredningsuppdrag som man beviljar sig själva. Näringsliv och olika intresseorganisationer hjälper även till med högt arvoderade styrelseposter och andra uppdrag, där man kan ha nytta av politikernas kontaktnät inom stat och kommun. Ursinnet över nya folkrörelsepartier som Ny Demokrati och Sverigedemokraterna som tränger sig fram till köttgrytan och konkurrerar om arvodena skall ses mot denna bakgrund. Den politiska adeln vill ha guldkalven för sig själva. Utvecklingen av de politiska maktstrukturerna mot en tilltagande likriktning över partigränserna är bekymmersam för demokratin ur flera synvinklar.

Eftersom politik blivit en karriärväg som man väljer tidigt i livet (många föds in i den) har allt färre politiker någon riktig yrkesutbildning. Många har bara grundskola eller oavslutade akademiska studier i något okomplicerat studieområde som statskunskap, sociologi, juridik, nationalekonomi och liknande. Resultatet är att kompetensen och bildningsnivån bland ledande politiker ofta är väldigt låg. Få har t.ex. någon kompetens alls inom naturvetenskap eller erfarenhet från riktigt företagande. Väldigt många saknar egen erfarenhet från en vanlig arbetsplats och de är nästan undantagslöst bosatta på ett starkt segregerat sätt. Den kompetens som blivit viktigast är att behärska det politiska taktikspelet, vilket finns väl dokumenterat i boken Knapptryckarkompaniet skriven av den kända nationalekonomen Ann-Marie Pålsson efter 8 år som moderat riksdagsman.

Pålsson var f.ö. ett exempel på ett annat fenomen som hotar demokratin, nämligen att partierna likt företag börjat ägna sig åt aktiv rekrytering utanför partiorganisationen för att locka till sig kända affischnamn som man tror skall fungera som röstmagneter. Pålsson trodde att hon lockades till en moderat riksdagsplats för att man var intresserad av hennes gedigna akademiska kompetens, men det var bara en röstmagnet och lojal knapp-tryckare man ville ha. Ett annat sådant exempel var när Kristdemokraterna rekryterade neomalthusianen Anders Wijkman för att representera dem i EU-parlamentet. Med sina rötter i den antihumanistiska och elitistiska Romklubben hade han väldigt lite gemensamt med de värderingar som partiet säger sig stå för, men det verkade inte bekomma.

Eftersom allt fler politiker på det här sättet livnär sig på politik har alla blivit intressenter i den snabbt växande politiska samhällssektorn. Detta är inte längre förbehållet socialister som av ideologiska skäl förordar en växande politiskt styrd offentlig sektor. Ett tydligt bevis för detta är att de svenska Moderaterna vid valet år 2006 lovade att minska ner den statliga byråkratin och utnämnandet av inkompetenta politiker till höga tjänstemannaposter. I regeringsställning har man gjort precis tvärt om. Konsekvensen blir att hela den här yrkeskåren har ett intresse av att skapa opinioner som ställer krav på mer politisk styrning och maktutövning. Ett mycket attraktivt sådant område är frågor som berör just hållbar utveckling. Här fungerar ofta yrkespolitiker efter Stålmannens ärkefiende Lex Luthors devis att ju mer rädsla du skapar, ju större blir bytet. Miljölarmen är med andra ord något som ofta ligger i politikerkårens intresse. Det synliga beviset för detta är alla utmärkelser och priser som politiker strör över alarmister som Al Gore, Paul Ehrlich och en lång rad andra personer och organisationer som hjälper dem med att skrämma allmänheten, ofta med uppenbart falska påståenden. Har ni någonsin stött på någon som opponerat mot falsklarmen som fått en kunglig medalj?

Domedagsförutsägelser har skapat möjligheter för ledande politiker att intala sig att de har bidragit till att rädda världen. Montrealprotokollet är ett typiskt sådant exempel där den politiska eliten tror sig själva om att man räddat världen undan en miljökatastrof. Verkligheten var den att ozonhålet är ett naturligt cykliskt fenomen som följer solaktiviteten och där människans utläpp möjligen haft en marginell inverkan. I klimatfrågan drömmer nog USA:s president Obama om att kunna gå till historien som världen räddare. Detta har utnyttjats av den neomalthusianska elit som en gång sjösatte miljölarmen. Man har med stor skicklighet lyckats omge den okunnige Obama med sitt folk ibland alarmisterna. Paul Ehrlichs gamla vapenbroder Dr John P  Holdren är t.ex. presidentens assistent för vetenskap och teknik.

Slutligen leder ambitionerna hos våra högsta politiker, att kunna fortsätta sin karriär inom t.ex. EU och FN-systemet, till att lojaliteten mot väljarna och det egna landet lätt går förlorad i en strävan att vara tillags mot den elit som styr tillsättningar inom de överstatliga organisationerna. Denna lojalitetskonflikt blev tydlig i folkomröstningen om Euron och svenska regeringar har alltid varit mycket generösa med svenska skattepengar till FN-byråkratin, mot att man själv fått sola sig i den världspolitiska glansen.

Detta inlägg är tidigare publicerat på bloggen Klimatupplysningen.