Anthropocene

Problemet med dagens klimatdebatt är att man inte skiljer på vad som är väder och vad som är klimat och därmed en “klimatändring”. Vad som har hänt med jordens klimat de senaste 100 åren är mer eller mindre inom ramen för vad som är naturliga, mestadels slumpartade väderhändelser. En svag global uppvärmning på ca ¾°C under denna tid beror med största sannolikhet på mer växthusgaser i atmosfären. I det stora flertalet områden är det praktiskt omöjligt att identifiera en svag uppvärmningstrend mot bakgrunden av omfattande vädervariationer. Jämför bara decembermånaderna 2006 och 2010 i Sverige och delar av Nordeuropa. I Mellansverige var skillnaden 10-12 °C. Det är vidare praktiskt omöjligt att identifiera ändringar i den svenska vegetationen under det senaste halvseklet som beror på att ”klimatet” ändrats. Samma sak gäller i stora delar av tropikerna där variationer i den Indiska monsunen och i El Nino är naturliga och där ingen långsiktig trend kan identifieras. Den intensiva klimatdebatt som idag förs i västvärlden i bloggar och tidningsspalter påminner mer om frågan om påvens skägg än om ett verkligt akut problem.

Frågan är därför snarare hur vi skall hantera något som inte är ett ”problem” idag men som kan bli det om 50 eller 100 år? De resurser som man behöver sätta in måste ställas i relation till i) vilka andra problem finns i världen som kanske är mer angelägna och som därför behöver prioriteras? ii) Vad är tekniskt och ekonomiskt möjligt och rimligt att göra under de kommande 10-30 åren för att eliminera ett möjligt hot av ett förändrat klimat på mycket lång sikt?

Sett i relation till de politiska, religiösa och sociala problem som världen har idag med sina stora folkförflyttningar, kombinerat med en omfattande fattigdom så är faktiskt möjligheten av en långsam klimatändring en av de mindre oroande frågorna. Jaziderna på Sinjayberget och kurderna i Kirkuk vill i första hand ha hjälp med effektiva vapen mot mördarbanden i den Islamska Staten och oroar sig knappast för ett kanske varmare klimat i norra delen av Irak. Samma sak gäller utsatta kvinnor i Kongo där dagens massvåldtäkter är mer oroande än en förstärkning av den konvektiva nederbörden i Ekvatorialafrika.

Det viktigaste idag är att förse de fattiga med nödvändiga tekniska resurser och relevant utbildning som är ett nödvändigt villkor till en förbättring av deras liv. Brist på energi i lämplig och tillförlitlig form är här en av de allra viktigaste frågorna. Detta kräver sannolikt på kort sikt mer fossil energi och inte mindre. Det är märkligt att dagens politiker vägrar inse detta utan gräver sig allt djupare ned i en naiv och orealistisk världsuppfattning som aldrig kommer att lösa några verkliga framtidsproblem utan snarare kommer att förvärra dessa.

Lennart Bengtsson

31 januari 2015

Lars Bern berättar nyligen i ett blogginlägg hur han alltsedan 2008 blivit ”helt utfrusen från gammelmedia” som de stora dagstidningarna och SR/SVT. Detta efter att i klimatfrågan ha uttalat annan mening än den gängse i klimatfrågan. Om detta är han inte ensam. Långa raden och i frågan högt kompetenta ”klimatskeptiker” är portade från det så kallade ”offentliga rummet”. Detta i ett land som ständigt berömmer sig för att vara ett föredöme, när det gäller värnandet av yttrande- och åsiktsfriheten.

Det problem – problemet med den i dubbel mening inskränkta svenska yttrande- och åsiktsfriheten – Lars Bern aktualiserar med sitt inlägg möter vi inte bara när det gäller klimatfrågan. Problemet gör sig gällande på en lång rad områden ända dithän att man kan tala om en speciell i Sverige utvecklad kultur. En kultur som vuxit sig så stark, att vi närmar oss ett stadium då tankefriheten är hotad. Och med förlusten av den friheten upphör nytänkandet och därmed utvecklingen. Samhället går i stå. Är det inte just detta vi ser allt tydligare tecken på?

Vad som gör det så svårt att möta och driva tillbaka denna utveckling är, att den inte är resultat av statliga, tydligt identifierbara påbud utan av en av medierna själva handhavd åsiktscensur. Och medierna härskar efter sina egna närmast oinskränkta frihetslagar.

Det är nu ett antal decennier sedan jag talade vid ett opinionsmöte i Konserthuset i Stockholm som anordnades av Medborgarrättsrörelsen med Gustaf Petrén, Dagmar Heurlin och Nils Bejerot som de andra talarna. Det var då jag myntade begreppet ”Mediavänstern”.

Numera använder jag begreppet ”Gramscivänstern”. Det var nämligen Antonio Gramsci – ”Mediaålderns Lenin” - som drog upp riktlinjerna för den nya tidens socialistiska maktövertagande. Det skulle inte ske på det blodiga revolutionära sättet utan genom infiltration av de stora mediahusen och andra strategiskt betydelsefulla institutioner. Sverige är det bästa exemplet på en framgångsrik sådan process.

Om detta har jag skrivit åtskilligt i DSM – den tidskrift som Sveriges Marknadsförbund en gång gav ut men vars utgivningsrätt jag förvärvade när jag 1981 lämnade VD-skapet för förbundet. På DSM:s hemsida (www.dsm.nu) finns två arkiv med artiklar på temat Mediacensuren och Gramscivänstern.

 Jan Gillberg

Utgivare av DSM 

Ledande opinionsbildare under 2014 enligt DSM: http://www.dsm.nu/jimmie2014.pdf