Anthropocene

Jag har tidigare skrivit om partiernas förvandling från folkrörelser med en mängd engagerad medlemmar som kände att de var med och formade politiken till intresseföreningar för de som livnär sig på politik. Jag var själv partipolitiskt engagerad på den tiden när partierna var folkrörelser. Partiernas själva fundament var då de engagerade medlemmarna som gick på möten, betalade sina medlemsavgifter och ordnade lotterier för att partiverksamheten skulle kunna finansieras. Sedan den tiden har partierna tappat nästan alla sina aktiva medlemmar, jag tror att det är fem av sex som lämnat sitt medlemskap i de gamla partierna.

Förfallet började med att socialdemokraterna kollektivanslöt LO:s medlemmar och tvingade alla oberoende av övertygelse att vara med och finansiera partiet. Men det olyckligaste beslutet som fattats inom svenskt partiliv, var när den politiska eliten beslutade att vi skattebetalare skulle vara med och betala alla partiers verksamhet. Det har inneburit att jag via min skattsedel är med och finansierar partier vars ideologi är för mig helt motbjudande som t.ex. det gamla kommunistpartiet.

Idag går nära tvåhundra miljoner kronor till partierna i riksdagen och hur mycket som betalas över kommunernas budget vet jag inte. Beslutet var ett bekvämt sätt för den politiska eliten att slippa anstränga sig med att hålla sina politiska folkrörelser vid liv. Resultatet ser vi idag i form av en snabbt växande distans mellan politiker i allmänhet och väljarna. Visst finns det undantag, men de blir allt färre.

De enda partier som har folkrörelsekaraktär idag tycker jag är Sverigedemokraterna och Miljöpartiet, övriga är bara ointressanta yrkesföreningar.

Partierna är intresseföreningar för folk som valt den lätta vägen att försörja sig på politik. Att göra karriär den politiska vägen har blivit ett sätt att nå samhällets bäst betalda positioner, för personer som oftast har väldigt enkel utbildning och ringa yrkeserfarenhet. Vi kan i dagarna läsa hur den nya utrikesministern Margot Wallström som varit EU-kommissionär kunnat lyfta 30 miljoner i lågt beskattad EU-lön under sina år i Bryssel. Hon saknar formell utbildning och erfarenhet av ett vanligt yrke. Man kan förstå när man läser om henne att det finns många som drömmer om en liknande politisk karriär via riksdag och regering till obscent välarvoderade EU-uppdrag.

Vad händer när politiken blir en lukrativ karriärväg? Jo, den drar till sig kallhamrade karriärister och inte personer med ett ideologiskt patos för att skapa ett bra samhälle. Jag känner många toppolitiker och vet hur de tänker, väljarna är mest ett instrument för att kunna nå makten och de högarvoderade uppdragen. Ett typiskt exempel är kvartetten kring Reinfeldt som tog makten i Moderaterna och omvandlade det till Mentometerpartiet eller det de kallade Nya Moderaterna. De struntade i sitt ansvar och smet ut bakvägen när bubblan sprack.

För att maximera möjligheten att nå fram till de fetaste köttgrytorna som Wallström, gäller det att inte gå ut och diskutera det som engagerar väljarna mest. Där har flertalet politiker över partigränserna ett gemensamt intresse och därför håller man riskabla frågor ifrån väljarna. Man har en tyst överenskommelse om det som kallas demokratisk värdegrund som man inte diskuterar och som med åren kommit att lägga en våt filt över en allt större del av den politiska arenan. Den gångna valrörelsen var ett skrämmande exempel på detta, det var inte många av de mest brännande frågorna som engagerar väljarna som man gavs möjlighet att påverka. Missnöjespartiet SD:s framgångar är ett symtom på detta.

I avsaknad av engagerande frågor som man vågar diskutera i den poliska debatten har flera partier valt att torgföra fullständiga stolligheter för att dra till sig uppmärksamhet. Det fenomenet är speciellt tydligt när det gäller Miljöpartiet och Fi men även gamla kommunistiska Vänsterpartiet utmärker sig. Nu sitter i praktiken två av dessa partier i regeringen och vi vanliga medborgare kommer att få betala dyrt för det. Men inte heller övriga partier går fria, den löjeväckande marknadsföringen av Sverige som en humanitär stormakt är ju inget annat än ett sätt för de politiska adelsmännen att marknadsföra sig själva bland dem som delar ut välarvoderade förläningar inom EU- och FN-systemen. Bristen på verklighetsförankring är även slående, Åsa Romson t.ex. hävdar att Sverige kan skära ner på försvaret eftersom vårt godhjärtade fredsarbete har skapat en position där det skulle medföra ett väldigt högt politiskt pris att angripa Sverige.

Problemet när vi får politiker av den här beskrivna typen är att de hela tiden sneglar på var de feta arvodena finns. Det är inte så konstigt att hela det politiska etablissemanget är EU-vänligt, med tanke på alla pengar som EU använder för att köpa den politiska klassen i medlemsländerna.

Politiska beslut att sätta helt inkompetenta och obildade människor utan yrkeserfarenhet på ansvarsfulla poster och betala dem mångmiljonlöner är inget annat än korruption. Den korruptionen är på väg helt underminera det folkliga förtroendet för vårt samhälle.