Anthropocene

Inför det kommande klimatmötet i Paris har den politiska aktivismen passerat ytterligare en gräns när amerikanska kongressmedledamöter börjat förfölja enskilda forskare som man anser inte har rättat sig i ledet. Arizonas  Raul Grivalja (D) med stöd av andra kongressdelegater inom det demokratiska partiet har startat en veritabel McCarthy kampanj mot ett antal ledande så kallade ”skeptiska” klimatforskare. Dit hör professorerna Richard Lindzén, John Christy, Judith Curry and Roger Pielke Jr. En av de mer bisarra anklagelserna av Raul Grijalva’s är den mot professor Pielke. Pielkes kongressyttrande  från förra året visade tydligt att det inte föreligger någon ökning av extremt väder och klimat. Samma sak framgår av IPCCs senaste rapport.   Det strider emellertid mot uppfattningen hos president Obamas rådgivare John Holdren och detta väger uppenbarligen tyngre för Raul Grivalja och hans kollegor än IPCCs utvärdering.

Att ha en skeptisk eller snarare kritisk inställning till rådande klimatpolitik har i detta fall varit tillräckligt för att initiera en massiv undersökning av orsaken till deras inställning inklusive deras personliga liv. Tankarna går faktiskt till kyrkans förföljelse av vetenskapen under 1600-talets Europa. Det svenska sättet att bemöta sådana avvikande vetenskapliga uppfattningar sker mer komplikationsfritt genom mediernas självpåtagna tystnadsplikt då det allmänt anses politiskt olämpligt att ”ansvarskännande” medier skall uppmuntra till i deras uppfattning opåkallat kritiskt tänkande.

Vad är då orsaken till dessa obehagliga aktioner? 

Som en följd av oron över den ökande koncentrationen av växthusgaser i atmosfären och deras effekt på jordens strålningsbalans har politiken i stigande grad engagerat sig i klimatforskningen. Av naturliga skäl har flertalet klimatforskare välkomnat detta då det har inneburit inte bara kraftigt stigande forskningsbidrag utan också ökad visibilitet och erkännande i samhället. Från att ha varit en ganska obetydlig verksamhet inom meteorologin har klimatforskningen under de senaste decennierna förvandlats radikalt till ett centralt forskningsområde med allt upptänkligt politiskt stöd. Klimatforskningen är emellertid en ung vetenskap av ett utomordentligt komplext område och det finns all anledning att skynda långsamt.

Det är nämligen inte bara koldioxid som bestämmer jordens klimat utan ett antal olika processer inte minst sådana som beror på vädrets variationer. Den långsamma uppvärmning på mindre än 1°C som med avbrott har pågått sedan slutet av 1800-talet beror sannolikt till stor del på växthusgaserna med drunknar likafullt i naturliga klimatvariationer som i Sverige är upp till 10 gånger större. Dessa kan inte förutsägas mer än högst några veckor i förväg och därför är det omöjligt att veta om Sverige får en mild vinter som i år eller en veritabel fimbulvinter som man samtidigt haft i USA. För andra året i följd har de stora sjöarna i USA blivit praktiskt helt igenfrusna ungefär som skedda för några år sedan i stora delar av Östersjön.

Efter en markant global temperaturstegring under 1980 och 1990-talet förväntade sig de flesta ett detta skulle fortsätta under de följande decennierna. Detta har emellertid inte inträffat utan temperaturen har legat stilla. För hålla kvar intresset och oron för en katastrofal klimatutveckling fördes tanken fram att även variationerna i klimatet var en följd av växthusgaserna. Spekulativa artiklar började dyka upp i ledande media som engagerade politiker snabbt tog till sig. Den uteblivna globala uppvärmningen ersattes med klimatändring som tom kunde innebära en avkylning. Eftersom klimatvariationer inträffar oavbrutet blev det omöjligt att ifrågasätta den nya klimatparadigmen då detta varken kunde verifieras eller falsifieras. Den seriösa klimatforskningen vreds ur händerna på forskarna och flyttades över till lycksökare och oerfarna nybörjare som gör precis vad de politiserade forskningsorganen redan hade föreställts sig att deras utvalda forskare skulle göra.

Det krävs ingen djupare analys av dagen politiserade klimatforskning för att inse att den befinner sig på det sluttande planet och har blivit ett hot mot den fria forskningen i allmänhet. Det är inte vetenskapens roll att servera politiken vad politiken har bestämt de vill ha på sitt bord. En förnuftig politiker bör förhålla sig till vetenskapen som till en oberoende och trovärdig källa av kunskap. När vetenskapen blir politikens trogne slav har den förlorat sitt värde som just är en följd av dess oberoende.

När det nu har gått så långt att seniora forskare med förstklassiga credentials skall misstänkliggöras som potentiella bedragare för att de råkar ha en annan vetenskaplig uppfattning än politikerna då har vi passerat ytterligare ett lågvattenmärke inom vetenskapen.

Lennart Bengtsson

6 mars 2015