Den som kritiserar USA trampar på ömma tår
Franklin Roosevelt medverkade till att befria oss från nazism och japansk nationalism. Med Marshallplanen satte USA snabbt fart på den ekonomiska utvecklingen i Europa efter kriget. Harry Truman ingrep 1950 med hjälp av FN och stoppade det av Stalin uppbackade kommunistiska anfallet på Sydkorea. John Kennedy satte ner klacken mot Nikita Chrusjtjovs försök att sätta upp kärnvapenbaser på Kuba. Ronald Reagan lyckades 1989 sätta stopp för hela Sovjetdiktaturen och få slut på det kalla kriget. Alla minns vi USA:s försvar av Västberlin under efterkrigstiden. Kennedys ”Ich bin ein Berliner!” och Reagans ”Tear down this wall!” sitter etsade i minnet. Under hela denna historiska utveckling agerade USA från en position av styrka och moralisk överlägsenhet.
Europa har utan tvekan mycket att tacka USA och dess presidenter för, något som idag förblindar oss och gör att vi känner ångest inför att erkänna att allt inte längre är vad det en gång var. Det första tecknet på att något brustit kom redan år 1963 när John Kennedy mördades. Jag minns det som igår. Han hade ingett mig sådan optimism inför framtiden. Mordet blev en stor personlig sorg för mig. Nästa viktiga händelse var Tonkin-intermezzot året efter där en amerikansk jagare påstod sig ha blivit beskjuten av nordvietnameser. Vietnamkriget trappades upp och USA drogs in i ett utnötningskrig som man förlorade både moraliskt och på slagfältet. USA hade ställt sig bakom en dekadent marionettregim med svagt folkligt stöd, mot ett fattigt folk som slogs för sin nationella frihet, först mot fransmännen och sedan mot amerikanerna. I Sverige blev Vietnamkriget kommunisternas och extremvänsterns perfekta storm.
År 1973 störtades Chiles demokratiskt valde president Salvador Allende i en av CIA iscensatt statskupp. Demokratin ersattes med en brutal militärdiktatur. Den kuppen skadade USA:s anseende i hela Sydamerika, som man nu är på väg att tappa till Kina. För svensk del medförde kuppen en av våra första stora flyktingströmmar och att vänsterkrafterna åter fick vind i seglen.
Efter det kommunistiska maktövertagandet i Afghanistan år 1978 såg USA som sin uppgift att stoppa de sekulära kommunisterna. Under CIA:s ledning utbildades och beväpnades 35.000 mujaheddinsoldater och inbördeskriget bröt ut. Ur det växte de islamistiska talibanerna fram och tog makten. Det var uppenbart att USA:s politik skapat en betydligt farligare och inhumanare kraft än den man bekämpat. Afghanistan blev bas för den islamistiska terrororganisationen Al Qaida som senare iscensatte attackerna på World Trade Center i New York. Ett USA med stukad självaktning tog sig nu an den hydra man själva skapat och gick in och störtade talibanregimen. Inte heller här lyckades man, kriget rullar vidare på lågvarv. De islamistiska talibanerna lever kvar och fortsätter sin terrorism. De har nu blivit ett hot som sträcker sig långt utanför Afghanistan. Av någon outgrundlig anledning deltar vårt land i detta krig, vilket delvis innebär att det egna landet ligger oförsvarat.
USA:s misslyckande i Afghanistan och den näring deras krig gett Al Qaida och talibanerna har sedan fått USA att tro att de förhållandevis stabila regimerna i Irak, Syrien och Libyen legat bakom terrorismen. Utan godkännande från världssamfundet angrep därför USA och Storbritannien Irak år 2003 och störtade Saddam Hussein. Förevändningen var förfalskade (av CIA?) uppgifter om att landet hade skaffat sig massförstörelsevapen. I kölvattnet av Irakkonflikten bröt senare den så kallade arabiska våren ut år 2010 och CIA:s strateger såg en chans att även störta Khadaffi i Libyen och Assad i Syrien. I mina ögon verkar principen ha varit att härska genom att söndra. USA:s politik drog in hela Mellanöstern i ett uppslitande allas krig mot alla. Ett krig som likt talibanerna alstrat ytterligare en fanatisk islamistisk rörelse i form av IS. Bevisen hopar sig åter mot CIA som den som tränat och beväpnat de här islamisterna för att de skall hjälpa till att störta Syriens ledare Assad. IS har istället blivit det värsta terroristhotet hittills mot hela västvärlden. Stridigheterna och folkmorden i regionen har skördat hundratusentals offer och miljontals människor är på flykt. Resultatet är en invasion av EU från de berörda regionerna. Vilka problem detta skapar för Sverige behöver inte påpekas. Att sedan invasionen uppmuntras av amerikanska oligarker gör inte saken bättre.
Även vid statskuppen i Ukraina mot president Viktor Janukovytj år 2014 hävdar många att CIA var i högsta grad inblandade. Kuppen var iscensatt för att förhindra ett närmande mellan Ryssland och Ukraina, vilket varit naturligt med hänsyn till ländernas inbördes beroende. Ryssarna såg starka intressen hotade och valde att blixtsnabbt annektera Krimhalvön som före sovjettiden tillhört Ryssland. Den nya presidenten Petro Poroshenko som är lojal mot USA har inte lyckats ena landet och få med sig den i huvudsak ryska befolkningen i östra Ukraina. Idag har Petro Poroshenko inte ens övriga befolkningens stöd. Gallup visar ett svagare folkligt stöd än för den störtade Janukovytj och korruptionen i landet är fortfarande omfattande. Att ta hand om Ukraina och förhindra att landet kollapsar kommer att kosta EU stora uppoffringar och svenska skattebetalare får säkert vara med och bidra.
Listan över hur CIA varit inne och manipulerat utvecklingen i olika länder i en accelererande takt kan tyvärr göras betydligt längre, men det medger inte utrymmet här.
Det är med mycket stor sorg som jag sedan en tid tvingats erkänna att det land jag känt så stor beundran för, har tappat sin moraliska kompass. Jag har i en rad artiklar på bloggen analyserat olika aspekter på USA:s maktpolitik idag. Tyvärr har jag kunnat konstatera att många av mina vänner som delat min beundran för USA, har ännu svårare än jag att erkänna att landet idag ofta är på fel väg. Jag märker det genom att jag ibland anklagas av vänner för att odla konspirationsteorier. Tyvärr behövs inga konspirationsteorier, det är bara att läsa innantill i en flod av historiska dokument och att lyssna på det ena vittnesmålet efter det andra inifrån USA:s inre maktkretsar.
Min förhoppning idag är att USA under år 2016 väljer en ny president med en säker moralisk kompass som kan återupprätta USA:s storhet som frihetens främsta försvarare i världen.