Försvinner den viktigaste kronjuvelen nu?

För exakt ett år sedan gav Ekerlids Förlag ut min bok med titeln ”Varför försvinner våra kronjuveler?”. Boken handlar om den snabba avindustrialiseringen av Sverige och orsakerna bakom den. Vårt land, som en gång var en världsledande industrination med flera av världens främsta företag med bas i landet, har under de senaste decennierna tappat mer än hälften av våra viktigaste företag på ett sätt som inget annat motsvarande industriland gjort. Boken har med några få undantag förtigits av de etablerade medierna och samhällsbevakarna, men den har trots det lästs av mycket stora delar av det etablerade näringslivet. Politiker har varit ointresserade. Jag har trots medietystnaden bjudits in att tala om denna allvarliga utveckling i en lång rad sällskap där näringslivstoppar samlas. Bokens första upplaga sålde slut på några månader.
 

Idag kom så det senaste dråpslaget mot det svenska näringslivet, det amerikanska företaget Cisco är av nyheterna att döma på väg att köpa denna den viktigaste av de kvarvarande kronjuvelerna inom svensk industri – Ericsson. Om den affären blir av är det utomordentligt allvarligt för landet. Företagets betydelse för svensk ekonomi går nämligen långt utanför själva Ericssonverksamheten. Dels är företaget plantskola för rader av mindre företag som aldrig skulle blivit till utan spin of från Ericsson och utan att dess medarbetare fått sin skolning inom Ericssons högteknologiska verksamhet. Dels är en stor del av den så omtalade tjänsteexporten från Sverige helt avhängig av systemleveranser från Ericsson. Allt detta kan gå förlorat på något decennium med en amerikansk ägare. Vi kan bara se vad som hänt med finska Nokia och vilka allvarliga konsekvenser det fått för finsk ekonomi.

Att fler och fler svenska bolag försvinner är tråkigt att se, men vad som istället kommer är nu nya industrier, så som Hosting, Internet, Casinon och mycket mer. Därför är det jätte viktigt att du läser på innan du väljer vart du ska spela på svenska casino.

En förlust av Ericsson är desto allvarligare i skenet av att landets ekonomi står inför en historisk ansträngning p.g.a. den fullständigt hämningslösa migrationspolitik som landets politiker fört under det senaste decenniet. Det politiska etablissemanget har nu tappat kontrollen över utvecklingen som exploderat i samband med flyktingkatastrofen i Mellanöstern. Med en snabbt urholkad svensk industri och en vikande tjänsteexport kommer det att bli övermäktigt att integrera hundratusentals flyktingar, för att inte tala om när vi får vårt första allvarliga terrordåd.

Ansvaret för den törnrosasömn som Ericsson gått in i på senare år vilar tungt på styrelse och ägare som är gräddan av det svenska näringslivsetablissemanget med familjen Wallenberg i spetsen. Bristen på kompetens i styrelse och ledning har på senare år lett till interna maktkamper och en handlingsförlamning som gjort att man inte fått särskilt mycket ur händerna. Om inte Wallenbergs tar sitt ansvar och ser till att Ericsson förblir ett svenskt företag och att man sätter in mer dugande och drivande personer i styrelsen, förtjänar man inte den centrala ställning man åtnjuter i vårt samhälle längre. Där finns ett politiskt ansvar för att ställa krav på ägarna och att sluta upp att kröka rygg för dem. Läs analysen i min bok så ser ni att det inte finns mycket som motiverar den respekt och tillit som dröjt sig kvar från framlidna industrialister som gamla Marcus och Jacob Wallenberg.

Signalerna om Ciscos önskan att förvärva Ericsson ger mig mycket dåliga föraningar, speciellt mot bakgrund av att landet samtidigt sprungit blint in i en migrationskatastrof som hotar landets välfärd och statsmaktens stabilitet. Jag har tidigare alltid fått rätt när det gäller vad som händer med företag vid sådana här förvärv.

Näringsliv | Cisco, Ericsson, Industrivärden, Investor, Wallenberg, migration | | 17 kommentarer |

Kan man lita på placeringsråd från SEB?

Jag har tidigare påpekat det olyckliga i att banken SEB i sin rådgivning låtit sig styras av den tidigare chefsekonomen och nymalthusianen Klas Eklund. Han är en av landets mest uttalade klimatalarmister tillsammans med personer som Anders Wijkman, Johan Rockström och Bo Ekman. Ingen av dessa har någon erfarenhet som klimatforskare, men de leder trots det den kvasireligiösa klimatdebatten.

Mina farhågor för SEB besannas återigen av ett placeringsråd på bankens webbsida kallad greenroom. Det har skrivits av en dam vid namn Anette Andersson som av allt att döma tagit djupt intryck av alarmisten Eklund. Rubriken frågar vems tillgångar som blir värdelösa framöver? Hon tar upp ett av Eklunds favoritteman, nämligen det som kallas stranded assets.

Skrivningen hänvisar till olika initiativ från den gröna rörelsen och från FN för att minska investeringarna inom fossil energi och att dessa skulle kunna leda till att fossila reserver blir värdelösa. Detta är en tanke som ofta vädras av människor inom den gröna rörelsen i deras försök att få kapitalmarknaden att fly placeringar inom oljeindustrin.

Den gröna rörelsen fick nästan frispel tidigare i år när den lilla filantropiska Rockefeller Brothers Fund deklarerade att man skulle sälja av alla innehav inom oljeindustrin. Det hypade budskapet var att den hyperförmögna Rockefellerfamiljen skulle sluta att investera i olja och gas. Sanningen däremot var den att den lilla fonden, som kanske omfattade någon promille av familjens tillgångar, inte sa något om hur resten av förmögenheterna var placerade.

Omfattningen och placeringen av Rockefellerfamiljens förmögenhet är idag en av de bäst bevarade hemligheterna på aktiemarknaden. Den filantropiska fonden från 40-talet har bara till syfte att vara ett litet PR-fönster, varför man har anledning misstänka att man bara varit ute efter att manipulera aktiemarknaden. Vi får inte glömma bort att myten om Peak Oil som började spridas av Romklubben på 70-talet även kan spåras till Rockefellerfamiljen. Myten hjälpte under många år upp oljepriset på skyhöga nivåer, vilket givetvis ökat familjen Rockefellers förmögenheter mångfalt.

När jag läser vad SEB skriver om oljan kommer jag osökt att tänka på 80-talets dåligt underbyggda larm om skogsdöden. Media var fulla av reportage från döende skogar och forskare varnade för framtida virkesbrist. Skogsbolagen skulle gå omkull på löpande band och skogstillgångar skulle bli värdelösa. Säkert var det många skogsägare som fick råd att sälja av sin skog för att rädda vad som räddas kan. De har idag anledning att ångra sig djupt och de som köpte deras ”döende” skogar kan skratta hela vägen till banken. Under hela denna period av hysterisk tro på skogsdöd fanns det forskning som visade att hypotesen bakom larmen inte höll. Ingen ville dock lyssna. Med facit i hand vet vi att utvecklingen gått åt exakt motsatt håll, skogarna växer allt bättre och värdet på skogsmark bara stiger.

Banken återger även helt okritiskt ett högst tveksamt påstående om att den fossila energin är subventionerad med 5,3 miljarder USD årligen. Den siffran bygger på beräkningar gjorda av den hyperalarmistiska ekonomen Nicolas Stern. Hans tidigare beräkningar av kostnader för den globala uppvärmningen baserat på overifierade klimatmodeller, har visat sig sakna all förankring i faktiska observationer. Att på detta sätt bygga sina råd på extrem alarmism inger inget förtroende för SEB.

Den observerbara verkligheten är att vid en högre koldioxidhalt har växter lättare att ta upp den koldioxid som behövs för fotosyntesen. FAO:s statistik visar därför att under perioden 1961 till 2013 så steg spannmålsproduktionen i världen med 200%, sannolikt till stor del tack vare högre koldioxidhalt från fossilförbränning. Det ackumulerade värdet under 50-årsperioden 1961-2011 är 3.500 miljarder USD. Det prognostiserar värdet av denna positiva externalitet uppskattas till ytterligare 11.600 miljarder USD fram till år 2050. Varför förtiger SEB detta viktiga ekonomiska faktum?

Det som slutligen helt raserar förtroendet för bankens rådgivning är när man plötsligt likställer bristen på färskvatten på många håll med stranded assets. Det visar att man inte ens vet vad man talar om. Hur skulle en brist kunna vara en stranded asset? Resonemanget blir desto mer förvirrat om man betänker att bristen på färskvatten är något som driver upp efterfrågan på just fossil energi.

Som exempel tar banken upp Kaliforniens vattenbrist som är akut och som allvarligt kan hämma statens ekonomiska utveckling. Israel har ett långt mer utsatt läge än Kalifornien, men man har inte längre någon vattenbrist. Israelerna har satsat massivt på innovativ teknik för avsaltning av havsvatten. Kaliforniens politiker har mest stirrat sig blinda på att jaga ofarliga koldioxidutsläpp och har glömt att satsa på avsaltning av havsvatten för att kunna svara upp mot efterfrågan. Detta har inget att göra med stranded assets, utan är bara orsakat av en hysterisk klimatpolitik av samma snitt som tydligen styr SEB:s placeringsråd.

Banken kommer sedan med ett fullständigt uppseendeväckande påstående att s.k. förnyelsebar energi nästan inte subventioneras alls. Verkligheten är något helt annat, massiva politiska åtgärder för att tvinga in den förnyelsebara energin på marknaden har kraftigt drivit upp elpriserna inom EU så att vår industris konkurrenskraft allvarligt skadats. I Tyskland där man gått längst måste industrin idag betala tre gånger så mycket för sin viktiga el som den amerikanska industrin.

Låt mig bara nämna ett exempel – Elon Musks hyllade Teslaimperium som lyft 4,9 miljarder USD i skattesubventioner men som trots det aldrig visat något överskott. Företaget är skyhögt värderat på börsen tack vare politiska placeringsråd av samma typ som de SEB ger. I mina ögon är Teslaimperiet skrämmande likt en sprängfull bubbla.

Nu försöker Musk rädda sitt projekt genom att sälja sina batterier för hemmabruk till hyperförmögna som vill kokettera med sitt miljöengagemang. Han har redan sålt en massa bilar till samma förmögna människor, bilar som ofta laddas vid dieseldrivna laddstationer. Om det är någon typ av investering som banken borde varna placerarna för så är det den typen. Det går att rada upp hur många exempel som helst, och gröna företag går omkull på löpande band.

SEB skriver att världen befinner sig i transformeringsfas där länder och företag går över till mer förnyelsebar energi. Så frågan är kanske: är användning av fossila bränslen en finansiell risk eller överhuvudtaget lönsamt? Skrivningen är på gränsen till bedräglig. Ser man till den förnyelsebara energin så står den för någon enstaka procent globalt sett om man inte räknar vattenkraft. Andelen ökar knappast märkbart, medan efterfrågan på fossil energi fortsätter att vara mycket stark i större delen av världen. Kina och Indien satsar massivt på en utbyggnad av sin elproduktion baserad på fossil energi under de kommande decennierna. Man stödjer även en rad andra utvecklingsländers utbyggnad av fossilbaserad elproduktion. Varför försöker SEB ge sken av att den bästa investeringen är förnyelsebar energi när fakta talar ett helt annat språk?

Det som oror mig kanske mest när jag läser SEB:s starkt politiserade placeringsråd är att Wallenbergs av allt att döma tycks ha tagit intryck av dessa nymalthusianska värderingar. Det är känt att de ansvariga Wallenbergarna gärna deltar i olika tankesmedjor och opinionsinstitut där dessa värderingar odlas. Att Wallenbergs är starkt påverkade av den nymalthusianska tidsandan har jag utvecklat i min nyligen utkomna bok: Varför försvinner våra kronjuveler? Där redogör jag för en rad företagsaffärer där stora värden gått till spillo och där viktiga industrigrenar getts upp, sannolikt till följd av den syn på utvecklingen som avspeglas i bankens placeringsråd.

Så, svaret på den rubricerade frågan måste tyvärr bli – NEJ!

http://www.nytimes.com/2015/05/30/world/middleeast/water-revolution-in-israel-overcomes-any-threat-of-drought.html?_r=1

 http://www.latimes.com/business/la-fi-hy-musk-subsidies-20150531-story.html#page=2

https://notalotofpeopleknowthat.wordpress.com/2015/05/31/wind-farm-subsidies-facing-the-axe/

 

 

Näringsliv | Etisk förvaltning, Indien, Israel, Kina, Klas Eklund, SEB, Wallenberg | | 24 kommentarer |

En ägare av kött och blod!

Den 20 januari skrev jag följande här på bloggen:

Vilket ansvar har SCA:s styrelse för bolagets anseende?

I en lång rad ytterst pinsamma reportage har SvD Näringsliv den sista tiden blottat förhållanden inom det stora och viktiga börsbolaget SCA som framställs som en stor skandal. Några av reportagen kan man hitta under denna länk. Reportagen hotar att allvarligt skada förtroendet för företaget såväl som företagets styrelseordförande, dess VD Jan Johansson och företagets revisor från PWC. Även en lång rad andra ledande näringslivstoppar och revisorerna har figurerat med antydningar om otillbörliga förmåner från företaget. Det är för övrigt ett mysterium att SCA valt PWC som revisorer efter avslöjandena om deras roll i de avslöjade oegentligheterna i Stora Enso för några år sedan.

SCA-skandalen har nu gått så långt att Åklagarmyndigheten planerar att granska vad som hänt för att se om det finns skäl att inleda en förundersökning. Enligt SvD Näringsliv kan trolöshet mot huvudman och mutbrott vara två tänkbara brottsrubriceringar. Det är självklart ytterst allvarligt när sådana här misstankar upprepade gånger riktas mot ett företags två viktigaste befattningshavare. Det hela blir dubbelt allvarligt då SCA:s ordförande Sverker Martin-Löf även är ordförande i Industrivärden och vice ordförande i Handelsbanken som är bolagets två största ägare.

I dessa tider när frågor som rör styrelsens ansvar och etiken i styrelsearbete har stor uppmärksamhet och aktualitet undrar jag vad bolagets styrelse har för sig. Utöver den inre kretsen av personer kring ordföranden Martin-Löf sitter Leif Johansson i styrelsen. Med tanke på hans tunga ställning som ordförande i European Round Table, preses i IVA och styrelseordförande i Ericsson och Astra-Zeneca, borde han rimligen känna ett tungt ansvar för att skydda SCA:s anseende och aktieägarnas intressen. I en situation där förtroendet för Martin-Löf ifrågasätts i media, kan han inte trovärdigt försvara företaget utåt, varför styrelsen för länge sedan borde ha agerat.

På samma sätt som styrelsens synbara passivitet är ägnat att ytterligare skada företaget, är passiviteten från den största ägaren i Industrivärden Fredrik Lundberg förvånande. Han har rimligen ett mycket stort inflytande över Industrivärlden och därmed indirekt även över SCA. Det är i det rådande läget ett minimikrav att en storägare som Lundberg och SCA:s övriga styrelseledamöter klart deklarerar vilket förtroende de har för VD och ordföranden mot bakgrund av den här historien.

Försöket från ordföranden att avleda medias uppmärksamhet med spekulationer om att huvudägaren Industrivärden är ”avlyssnat” skapar ett intryck av desperation som direkt motverkar sitt syfte. Borde inte Leif Johansson och Fredrik Lundberg övertala Martin-Löf att ta time-out medan frågorna utreds av åklagare och den oberoende granskare som aviserats?

Alla vet vad som hänt sedan den 20 januari. Och idag skrevs det sista kapitlet i denna historia som handlade om makten i landets kanske viktigaste företagsgrupp. Mångmiljardären och storägaren Fredrik Lundberg tar själv klubban i maktbolaget Industrivärden. Därmed övergår makten i den här gruppen från korsägande tjänstemannastyre till ett styre med en äkta kapitalist av kött och blod vid spakarna.

För oss som känner Fredrik Lundberg är det inte så förvånande att det tagit lång tid att komma fram till detta beslut. Han är en ytterst eftertänksam och försiktig general. För det mesta leder denna eftertänksamhet till bra beslut. När jag samarbetade med honom som ägare i Incentive där jag var VD upplevde jag honom som en person som var nästan lika sparsam med aktieägarnas pengar som Ingvar Kamprad. Jag tror det är bra för den s.k. Handelsbanksfären att man fått en ledare av kött och blod som förvaltar egan pengar. Själv har jag aldrig varit rädd att ta rygg på Fredrik Lundberg.

Jag tror att svenskt näringsliv mår bra av dagens händelse.

 

Näringsliv | Industrivärden, SHB | | 12 kommentarer |
Upp