Anthropocene

Jag tror att klimatfrågans rot var larmen om Peak Oil som dök upp redan på femtiotalet. Den amerikanska geologen och geofysikern, professor Marion King Hubbert, formulerade då en teori (Hubbert peak theory) som förutsade oljeproduktionstoppen i ett oljefält eller ett land. Hubbert blev berömd då han lyckades pricka in oljeproduktionstopp i USA som inträffade på 1970-talet.

Framgången med att kunna förutse toppen för USA:s oljeutvinning fick många att även tro på Hubberts larm om en global oljetopp före år 2000. Han slog även larm om sinande tillgång på metaller och ett flertal andra råvaror. Som alla alarmister tilldelades han år 1973 en fin medalj för sina förutsägelser.

Hubberts larm lyftes år 1972 fram i Romklubbens skrift om Tillväxtens gränser. Vi var många som tog starkt intryck av larmen från Hubbert och Romklubben. Vi insåg att om oljeproduktionen skulle nå sin topp i slutet av 1900-talet, för att sedan obönhörligen börja avta, så skulle villkoren för det moderna energiintensiva samhället snabbt försämras. Det var alltså brådskande att få fart på mänsklig kreativitet som kunde hitta ersättningar för billig lätthanterlig olja. Det gällde att till varje pris hitta ett sätt att mobilisera opinionen för att få fart på den tekniska utvecklingen innan det blev för sent.

Många politiker och samhällsdebattörer började fundera på hur man skulle vinna stöd för de investeringar som krävdes för att bli mindre beroende av, vad alla trodde var ändliga, oljeresurser. I västvärlden fanns det ytterligare en stark drivkraft och det var att bromsa det växande beroendet av några fåtal oljeleverantörer i det redan då oroliga Mellanöstern. Många såg svårigheten att förklara för allmänheten varför det skulle bli oljebrist, så tanken att istället lyfta fram klimateffekten av den koldioxid som oljeförbränningen genererade lanserades. Svensken Svante Arrhenius studier av växthuseffekten från år 1896 dammades av.

Den första ledande politiker att på allvar utnyttja växthuseffekten och klimatet som argument för minskat beroende av kol och olja var Margaret Thatcher. Hon tog starkt intryck av chefen för brittiska Met Office Dr sir John Houghton. Hon backade upp honom vid bildandet av FN:s klimatpanel IPCC år 1988. Panelen kom från starten att ledas av Houghton och svensken Bert Bolin och hade till uppgift att samla forskning till stöd för hypotesen om människans klimatpåverkan (AGW).

Thatcher såg till att kraftigt öka resurserna till klimatforskningen genom starten av Met Offices Hadley Centre som hon invigde år 1990. Det outtalade mandatet för detta center var att visa på faran av mänskliga koldioxidutsläpp för klimatet. Thatcher behövde något att ta rygg på för att driva igenom ny kärnkraft och stängning av olönsamma kolgruvor. Hon såg även möjligheten till ett minskande beroende av Mellanösterns olja, som västvärlden tappat kontrollen över i samband med oljekrisen år 1974. Ledningen för det akademiska etablissemanget med Royal Society i spetsen, ställde villigt upp som stödtrupp, man frågade dock inte sina ledamöter.

Hadley centret knöts intimt samman med East Anglia's Climatic Research Unit (CRU) och blev därmed fadder för en av värdens största databaser för temperaturdata. På det sättet blev man ett centralt nav i den globala skrämselkampanjen rörande hypotesen om Global Uppvärmning orsakad av människan (AGW).

Trovärdigheten för verksamheten torpederades när en whistle-blower år 2009 publicerade mejlväxlingen mellan de brittiska forskarna vid centret och amerikanska kollegor (kallat Climategate). Av mejlen framgick tydligt att man ägnade sig åt ett systematiskt manipulerande av temperaturdata för att bygga under skrämselpropagandan. Hela inställningen hos dem som arbetade med att manipulera vetenskapen bakom larmen illustreras bra av vad den ena av Greenpeace-grundarna Paul Watson deklarerade: Det spelar ingen roll vad som är sant, endast vad folk tror är sant har betydelse.

Margaret Thatcher kom senare att bli mycket skeptisk till de överdrivna klimatlarm som hon varit med om att sjösätta. Anden var dock ute ur flaskan och hela det västliga etablissemanget med få undantag hoppade på klimathypen, trots att det ursprungliga skälet för att försöka påverka opinionen för länge sedan var överspelat. FN kom snabbt att uppfatta klimatlarmen som sin guldkalv i kampen för att få en starkare överstatlig roll för FN-byråkratin med egen beskattningsrätt. Någon Peak Oil kan ännu inte skönjas på horisonten och världen badar just nu i billig gas och olja. Samtidigt har manipulerandet med temperaturdata kunnat fortsätta obehindrat med stöd från självaste Vita Huset.

På detta sätt har en strävan efter ett minskat oljeberoende börjat leva ett eget liv och övergått till att bli världshistoriens hittills största vetenskapliga haveri.