Anthropocene

Bloggartikeln om Integrationskatastrofen som jag skrev för en vecka sedan har fått ett starkt gehör hos bloggläsarna med rekordmånga kommentarer. Det har kommit ett hundratal kommentarer och artikeln har sökts av ca. tjugotusen läsare. Cirka hälften av läsarna på bloggen den senaste veckan har sökt just den här artikeln.

Det är uppenbart att väldigt många i det här landet delar min oro för misslyckandet med integrationspolitiken. Jag bedömer att den oron sträcker sig långt in i väljarskarorna hos nästan alla de politiska partierna, möjligen med undantag från de extrema vänsterpartierna Mp, V och Fi. Det är absolut inte så att 87% av väljarna inte känner oror över den förda politiken som vissa politiker försöker intala oss. Jag tror att strategin att sopa den här oron under mattan som varit Alliansregeringens politik och som verkar fortsätta med den nya vänsterregeringen, är en mycket olycklig strategi. Bl.a. kommer den att leda till nya valframgångar för SD.

På en punkt är flera av kommentatorerna oeniga med mig och det gäller min skrivning att i grunden är det inte storleken på invandringen som är problemet. Jag vidhåller dock den uppfattningen. Jag menar att storleken på invandringen måste styras av samhällets förmåga att ta om hand de människor som kommer på ett meningsfullt sätt. Det gör vi inte idag, utan väldigt många hamnar i utanförskap av olika slag. Detta ökar spänningar och motsättningar i samhället vilket på sikt kommer att skapa allt fler svåra problem både inom landet, men även i våra relationer till våra närmaste grannländer.

Vi måste helt enkelt ta fram en plan för integrationen som adresserar problemen i skolan, arbetslösheten, utanförskap och de etniska och religiösa motsättningarna mellan olika invandrargrupper. Planen måste även omfatta åtgärder som får infödda och tidigare invandrade att medverka till att tillkommande människor kan hitta en plats och en försörjning i samhället. Vi måste bedöma hur många nyanlända vi klarar av att integrera, samtidigt som vi måste lösa de akuta integrationsproblem som vi redan dragit på oss. Avsättning av nödvändiga resurser för att klara detta måste vara förankrat hos en majoritet av väljarna.

Ser man de här frågorna i ett EU perspektiv är det uppenbart att på sikt måste EU-ländernas migrations- och integrationspolitik synkas. Med de öppna gränserna kommer problem i en del av EU att spilla över på andra delar av unionen. Jag pekade på ett konkret exempel i artikeln. Det är märkligt att inte de etablerade politikerna ännu insett detta självklara. Sannolikt har det redan gått för långt. I land efter land har nationalistiska partier som motsätter sig dagens politik snabbt vuxit sig starka, en utveckling som tycks fortsätta i oförminskad takt.

Den risk vi löper är att den dominerande politiska kraften i flertalet av EU:s medlemsländer inom kort kommer att vara nationalistiska och främlingsfientliga partier. I Frankrike är Front National redan störst, i Storbritannien är UKIP snart jämnstora med Labour och Tories och hos oss har SD på två val gått från inget till tredje störst med bred marginal. Ingenting tyder på att dessa partier inte kommit för att stanna. Vi kommer att få se de här partierna vara med och bilda regering i allt fler länder och när de blir den största gruppen i EU-parlamentet kommer unionen att falla ihop som ett korthus. Då om inte förr kommer misslyckanden inom integrationspolitiken att skapa starka motsättningar mellan grannländer som hotar fred och stabilitet i Europa.

För mig är det obegripligt att inte det gamla politiska etablissemanget ser allt detta som är självklart för oss utanför det politiska och att de inte vidtar de mått och steg som är nödvändiga för att ta itu med problemen och lugna den idag mycket upphetsade folkopinionen.