Den s.k. fetmaprofessorn Stefan Rössner skriver idag en artikel i den politiskt korrekta papperstidningen Svenska Dagbladet. Av allt att döma har han fått totalt frispel av Livsmedelsverkets (SLV:s) nygamla kostråd som jag skrev om för några dagar sedan. På samma sätt som SLV är han ute och försvarar decennier av fullständigt tokiga kostråd till överviktiga och metabolt sjuka människor. SLV har tillhandahållit en skyttegrav åt Rössner att gräva ner sig i.

Det upprörande med Rössner är hans raljanta sätt att tala om mycket allvarliga hälsoproblem. Slutklämmen i hans artikel är ytterst talande: Strunta i larmen, lev allmänt vettigt och varierat och håll tummarna! Enligt Rössner skall vi alltså strunta i att snart halva jordens befolkning är överviktig och att den metabola sjukligheten sprider sig som en pandemi. Rådet till en allt sjukare allmänhet är att leva på som vanligt och hålla tummarna. Kan man visa sitt förakt för sina sjuka patienter tydligare?

Rössner lyckas skriva en helsida i SvD utan att med en stavelse beröra att faktiskt uppåt en fjärdedel av svenska folket, sedan ett knappt decennium, har ändrat sin kost till LCHF (lite kolhydrater och mer fett) och liknande dieter. Och de som gjort denna kostomställning tröttnar inte efter kort tid som han raljerar om. De som tröttnat är de stackars patienter som hamnat i klorna på läkare som Rössner.

Spåren från kostomställningen syns i försäljningen av bröd som går ner och smör som går upp. Förekomsten av hjärtinfarkter har varit i avtagande ända sedan vi för trettio år sedan började äta mindre med margarin. Nedgången har accelererat sedan LCHF-revolutionen började. Rössner har hela tiden kämpat emot och gjort sig löjlig över alla som blivit friskare av att inte följa hans och SLV:s förlegade kostråd.

Rössner nämner inte med en stavelse alla hundratusentals svenskar som botat eller är på väg att bota sin diabetes eller prediabetes sedan de valt en kolhydratfattig kost, helt emot hans och SLV:s kostråd. Han skriver inte en rad om alla patienter med högt blodtryck som kunnat sluta med sina blodtrycksmediciner sedan de valt att inte följa samma kostråd.

Rössner försöker förminska senare tids forskning som visar vad fel han själv alltid haft och som publicerats i de mest ansedda medicinska tidskrifterna. Han menar att forskning som bekräftar den erfarenhet som sjuka människor haft av sin koständring aldrig borde fått publiceras.

Rössners artikel visar tydligt varför KOSTFONDEN behövs.

 

Den alarmistiska tidningen Svenska Dagbladet publicerar idag en debattartikel skriven av ledarna för det extrema miljölobbyföretaget 350.org som argumenterar för att svaret på den rubricerade frågan är ja. McKibbens m.fl. argumentation avslöjar dem som de charlataner de är.

De skriver attföreträdare för Rockefeller-familjen kommit med beskedet att deras stiftelse beslutat att avyttra alla innehav i fossilbränslebolag, med motivet att det inte längre var moraliskt acceptabelt eller ekonomiskt klokt att placera sina pengar i olja, kol och fossilgas. Sanningen är den att deklarationen kom från en liten filantropisk fond på en knapp miljard USD som familjen Rockefeller donerade en del pengar till på 40-talet, för att snygga till sitt skamfilade anseende. Pengarna i den här fonden är en struntsumma i jämförelse med Rockefellerfamiljens enorma förmögenhet och deras beslut är ingen uppoffring. Eventuella förluster kommer bara att drabba fondens förmånstagare. Detta kommer ni nog aldrig att få läsa i SvD som påstår sig vara en ”kvalitetstidning”.

McKibben fortsätter sin desinformation med att lögnaktigt påstå att år 2014 kommer att bli det varmaste året som någonsin uppmätts på denna planet och att Afrika hotas av fruktansvärd svält och öknar kommer att sprida ut sig när den globala uppvärmningen utlöser svår torka. Sanningen är den att stigande koldioxidhalt har medfört att det växer 0,3% bättre per år på jorden och att världens jordbruk slår nya rekord (FAO) varje år, med minskande svält som följd. Den högre koldioxidhalten innebär även en ökad motståndskraft mot torka med markant krympande ökenområden. Detta kommer ni inte heller att få läsa i ”kvalitetstidningen” SvD.

McKibben går på i ullstrumporna och menar att allt fler renskötare, renar och fiskare går genom isen och faller i det iskalla vattnet. Arktis har värmts snabbare än någon annan region på jorden – och både forskare och urfolk varnar för att det vi har sett hittills bara är början om vi fortsätter att använda fossila bränslen. Sanningen är den att isläget i Arktis är helt normalt och isen i Antarktis har nått sin största utbredning sedan man började göra mätningar. Inte heller det kommer ni nog att kunna läsa i SvD.

Om man inte är ute efter att desinformera för att omstörta vårt marknadsliberala samhälle som McKibben och hans 350.org är, utan istället försöker informera om hur det verkligen förhåller sig i världen, så är det allt överskuggande miljöproblemet för människan, det som orsakas av fattigdomen. Den skördar mångfalt fler dödsoffer än alla krig och farsoter tillsammans. Vad McKibben förtiger är att enda sättet att avskaffa fattigdomen är billig och lätt tillgänglig energi – fossil energi!

De stora utvecklingsländerna vet det här och agerar numer efter den övertygelsen, därför ökar fossilanvändningen kraftigt i länder som Indien och Kina. Där kommer man inte att bromsa sin fossilanvändning förrän man sett till att alla människor har tillgång till samma energi som vi västerlänningar. Tjugo år av intensiv klimatpropaganda mot fossil energi har inte ens visat sig som en liten krökning på den uppåtgående kurvan över fossilanvändningen.

Kina har i den av västliga media uppblåsta ”överenskommelsen” med Obama lovat att man omkring år 2030 skall börja slå av på takten i fossilanvändningen. Att det sammanfaller med en demografisk prognos att just då avstannar befolkningstillväxten i Kina, får ni inte läsa i svenska politiskt korrekta tidningar som SvD. I media utanför västvärlden var ”överenskommelsen” en ickenyhet.

I vår press framställs det kraftigt sänkta oljepriset från 115 till omkring 70 USD/fat som ett problem. Sanningen är åter den motsatta, det låga oljepriset kommer att dra med sig både kol- och gaspriset ner och ge en välbehövlig stimulans till världsekonomin. Fattigdomsbekämpningen kommer att påskyndas och tillväxten i utvecklingsländerna tar fart. Fossilutvinningen kommer att fortsätta öka från allt rikare olje- och gaskällor.

Inom EU kommer lägre fossilpriser att innebära att redan dyr s.k. förnyelsebar energi kommer att bli ännu mindre konkurrenskraftig och kräva ännu mer skattesubventioner. EU:s självförvållat höga energipriser är redan på väg att avindustrialisera Europa. Industrierna flyttar till USA och utvecklingsländerna där de har tillgång till billig fossil energi.

Ryssland kommer att få krympande exportinkomster som förhoppningsvis lägger viss sordin på landets maktpolitik. Detsamma gäller det numer extremsocialistiska Venezuela och religiöst fundamentalistiska Iran.

En av avsikterna från OPEC-producenternas sida är att sänka lönsamheten för USA:s frackingindustri så att man tvingas minska sin utvinning av gas och olja. Jag tror att man därvidlag är för sent ute. Den tekniska utvecklingen inom fracking går just nu fort i USA och utvinningskostnaderna är på väg ner. Anden är redan ute ur flaskan.

Självklart kommer vi att få fortsatt stigande koldioxidutsläpp och sannolikt fortsätter koldioxidhalten i atmosfären att öka. Jag förstår om människor utan en naturvetenskaplig bildning känner en oro över att koldioxidhalten ökat 0,01 procentenheter de senaste hundra åren och att den kommer att kanske öka ytterligare 0,02 procentenheter under detta århundrade. För den som är bevandrad i strålningsfysik är detta dock inte allt för alarmerande. Absorptionsförmågan hos koldioxiden i atmosfären närmar sig nämligen en mättnad, där dess bidrag till växthuseffekten och global uppvärmning snabbt avtar. Observationen att den globala uppvärmning som kunde konstateras i slutet av 1900-talet ser ut att ha avstannat under de senaste 18 åren är ett tecken.

Under de senaste tolv åren har en investering i olja och gas gett i storleksordningen tio gånger bättre utdelning än investeringar i s.k. förnyelsebar energi. Ser man till observerbara trender för fossilmarknaden verkar inte förnyelsebar energi vara något som helst hot mot placeringar i olja och gas. McKibbens påstående om motsatsen är ytterligare ett utslag av hans desinformation.

Det enda som hotar lönsamheten i oljeindustrin idag är det överskott som medför lägre priser. I gengäld kommer detta att stimulera den ekonomiska tillväxten så att oljepriset nog ganska snart är tillbaka uppåt 100 USD/fat.

Så, tillbaka till den rubricerade frågan. Det vi hittills kunnat observera som en följd av fossilenergins utsläpp av livgivande koldioxid är i storleksordningen en halv grads uppvärmning (som kan tillskrivas växthuseffekten) under 1900-talet. Vi kan även observera en ökad koldioxidhalt på 0,01 procentenheter. Båda dessa förändringar har varit utomordentligt gynnsamma för livet på jorden – det växer bättre, färre människor svälter, öknarna krymper och den biologiska mångfalden frodas. De extrema väderhändelser som alarmister talar om som ett tecken på klimatförändringar, ligger alla fortfarande inom vädrets normala variabilitet.

Så svaret på frågan är – NEJ!

Den svenska företagsledare som först gav det politiskt korrekta företagsledandet ett ansikte var PG Gyllenhammar. Han markerade tidigt sin starka politiskt opportuna profil genom att låta den politiska tidsandan påverka hans sätt att leda Volvo.

Gyllenhammar och Bo Ekman, hans chefsstrateg under ett decennium, var starkt influerade av de tillväxtfientliga strömningar som uppstod i början av sjuttiotalet. Man tog stort intryck av Romklubbens skrift om Tillväxtens gränser och man formade en strategi för Volvo, styrd av tron på snabbt sinande oljeresurser som man trodde skulle bromsa tillväxten i bilbranschen.

När Gyllenhammar tillträdde som Volvochef kom han till ett bord som hans svärfar Gunnar Engellau hade dukat. Volvos personvagnar hade med bl.a. en mycket imponerande USA-export, ett klart försprång framför BMW. Med sin bristande tro på bilens framtid släppte Gyllenhammar fokus på kärnaffären och började en vild diversifiering. Det första stora steget var att göra Volvo till ett energiföretag, genom hans misslyckade försök att köpa in sig i norsk olja år 1978. Det följdes något år senare av bildandet av en ny rörelsegren med namnet Volvo Energi. Man sneglade avundsamt på Beijer Invests extremt framgångsrika oljetradigrörelse STC, vilket var en huvudförklaring till samgåendet med Anders Walls Beijer Invest år 1981.

Under tiden som Gyllenhammar ägnade sin uppmärksamhet åt energifrågor halkade produktutvecklingen efter och kvalitén på bilarna förföll. Kärnverksamheten hamnade i en akut kris. Volvo PV räddades undan en total katastrof genom att man på Engellaus inrådan satte in Håkan Frisinger år 1977 att leda personvagnsrörelsen. Detta var dock för sent, BMW hade då hunnit ikapp.

Förändringar av oljemarknaden och den byråkratiska Volvomiljön innebar att STC inte blev det lyft för Volvo Energi som man räknat med. Istället blev det Beijer-direktören Ulf Lindens uppgift att avveckla hela Volvo Energi. Ytterligare ett diversifieringsförsök hade misslyckats.

Tyvärr tog inte Gyllenhammar lärdom av sina misslyckanden under sjuttiotalet utan fortsatte att ägna sin uppmärksamhet åt allt annat än kärnaffären. Diversifieringar in på helt andra områden än bilar och olika politiskt opportuna utspel fortsatte. I slutet av åttiotalet instiftades t.ex. ett pris i Volvos namn som skulle vara någon sorts Nobelpris på miljöområdet. Det priset har därefter delats ut i huvudsak till en rad kända utvecklingsfientliga alarmister.

I boken Varför försvinner våra kronjuveler? (Ekerlid) har jag analyserat Volvos utveckling under en period där företaget letts av en VD med politiska glasögon. Volvoaktien utvecklades under samma tid 40% sämre än index trots en fortsatt god personbilsmarknad. När Volvo PV såldes till kinesiska ägare härom året värderades det till 2,5% av BMW:s börsvärde. BMW hade på den goda marknaden blivit vid sin läst och koncentrerat sig på sin kärnaffär.

Problemet med Gyllenhammarepokens politiska korrekthet är att den satt sig i väggarna på Volvo. Under Leif Johanssons period som VD har miljöfrågorna fortsatt att ges en stor uppmärksamhet i strategiarbetet. Detta vore inget problem om inte hela miljödebatten samtidigt tippat över åt det extrema. Idag handlar den nästan enbart om påstådda klimatproblem som bara existerar i forskarnas datorer, men som ännu inte visat sig i någon observerbar verklighet.

Det finns inga observationer som ger stöd åt uppfattningen att bilarnas utsläpp av koldioxid skulle vara till skada för ekosystemet. Det enda som kan avläsas är en ytterst måttlig uppvärmning förra århundradet och en global växtlighet som ökar med 0,3% per år, vilket bl.a. minskat svälten i världen.

Ett allt för ensidigt hänsynstagande till klimatalarmismen hotar åter att leda Volvos utveckling åt fel håll. Dagens Volvochef Olof Persson deltog nyligen i ett utpräglat alarmistiskt SVT-program som leddes av landets ledande klimatalarmist – Johan Rockström. I programmet gjordes en rad påståenden om miljön som var direkt felaktiga eller grovt tendensiösa. Jag frågar mig vad chefen för landets kanske viktigaste industriföretag har att göra i ett sådant sammanhang.

Volvo har även nyligen förnyat sitt partnerskap i den extremt klimatalarmistiska organisationen WWF:s Nature’s Climate Savers program. Volvochefen deklarerar samtidigt att vårt åtagande mot WWF kommer att generera konkreta framsteg och demonstrera att vi menar allvar med våra ansträngningar att minska utsläpp i harmoni med vår vision om hållbara och nollutsläppstransporter i framtiden. Climate Savers programmet lägger mycket höga krav på Volvogruppen och vi är stolta att kunna fortsätta samarbetet.

Den fråga Volvos aktieägare bör ställa sig är om det ligger i deras intresse att låta företagets strategival styras av en lobbyorganisation som lever på extrem alarmism. Den typ av neomalthusianska larm som genom åren spridits av WWF har inte slagit in. Utvecklingen har oftast varit den rakt motsatta. Organisationen har t.o.m. medvetet spridit falsk propaganda, som t.ex. deras mångåriga kampanj med påståenden om att isbjörnen är utrotningshotad, när observationer visar att det snarast är tvärt om. En företagsstrategi utformad på det sättet som Olof Persson pratar om löper oerhört stor risk att leda helt fel och att dra på företaget utvecklingskostnader som kan visa sig fullständigt bortkastade.

Borde aktieägarna inte ha lärt sig något efter decennier av usel utveckling för Volvoaktien, under en ledning som låtit den politiska tidsandan mer än en nykter marknadsanalys styra hur företaget leds?

Nu har Livsmedelsverket SLV kommit med nygamla kostråd igen. Trots den långa raden av nya forskningsrön som ifrågasatt de gamla kostråden framhärdar man med sina sedan årtionden hälsovådliga råd. SLV:s kostråd har i högsta grad bidragit till den skenande metabola sjukligheten.

SLV rekommenderar starkt ett ökat intag av kost från växtriket, trots att forskningen visar på ett allt tydligare samband mellan sådan kost och de metabola sjukdomarna.

Frukt rekommenderas trots att den typ av frukt som numer säljs i våra matmarknader innehåller stora mängder socker som är mycket skadligt för hälsan. En betydande del är dessutom fruktsocker, vilket bara kan omvandlas till fett och ge leverskador liknande de man får av alkohol. Frukterna som säljs är även ofta starkt giftbesprutade. Väljer man ekologisk frukt måste man se upp med risken att få i sig farliga mögelgifter. Frukt skall intas med stor måtta och då som hela frukter och inte som juicer. De som har problem med kolhydrattoleransen och fetma bör nog i stort sett avstå från frukt.

SLV rekommenderar även ökat intag av grönsaker trots att de flesta grönsaker också är rejält giftbesprutade. Ett klokt val är att köpa fräscha ekologiska grönsaker utan att äta massor av dem. Man skall även välja ovanjordgrönsaker, eftersom rotgrönsaker är mycket rika på kolhydrater som man bör vara restriktiv med.

Grönsaker och spannmål består till stor del av cellulosa som vi inte kan förbränna i vår matsmältning, vilket gör att fullkorn där cellulosa är en stor del inte är till den nytta som det påstås. Dessutom innehåller spannmålsskalet gifter, som lektiner och fytiner, som är skadliga i större mängder. Personer som har inflammerade tarmar typ Ulcerös kolit och Chrons sjukdom blir oftast sjukare om de äter mycket fibrer.

Spannmål i form av vitt mjöl är precis som socker koncentrerade kolhydrater som höjer blodsockret, vilket i sin tur drar upp insulinhalten. Båda är skadliga för våra kroppar på flera olika sätt. Gluten som ingår i mjölet är också sjukdomsframkallande för många människor.

Som synes är SLV:s rekommendation att kraftigt öka andelen kost från växtriket fullständigt missriktat om man utgår från vad som är hälsosamt för oss människor. Vi äter redan idag för mycket sådan kost.

Trots fullständigt förkrossande nya forskningsrön om hur skadliga industrifetter som margarin är, fortsätter SLV att rekommendera dessa i kosten. Det är en skandal, eftersom det sannolikt är inflammationer i blodkärlen som dessa fetter orsakar som är en huvudorsak till åderförkalkning.

Margarinkonsumtionen i Sverige började vända ner i början av åttiotalet och parallellt minskade även antalet hjärtinfarkter. Sedan sekelskiftet har smörkonsumtionen ökat samtidigt som minskningen av hjärtinfarkterna accelererat. Om det finns något statistiskt samband mellan mättat animaliskt fett och hjärt-kärlsjuklighet så är det omvänt. Med en ökad smörkonsumtion och minskad margarinkonsumtion förbättras av allt att döma hjärt-kärlhälsan.

SLV fortsätter att varna för mättade fetter trots att senare tids forskning visat att dessa är nyttiga för vår hälsa och då speciellt vår hjärnhälsa. Mejerifett, ägg och övriga animaliska fetter är bra för våra kroppar, både som byggmaterial och energi. Animaliskt fett som kommer från gräsbetande djur som inte fått kraftfoder är det bästa ur hälsosynpunkt. Även mättade växtfetter som kokosfett och växtoljor som raps- och olivolja är nyttiga.

Det är värt att påpeka att det var när människor en gång började öka sitt intag av kött och animaliska fetter som den mänskliga hjärnan växte till och vi blev Homo Sapiens. Kan det vara så, hemska tanke, att tjänstemännen på SLV äter för lite mättade animaliska fetter?

SLV varnar även felaktigt för att vi skulle få i oss för mycket salt. Saltbrist är livsfarligt medan ett måttligt överskott av salt inte är farligt, det utsöndras problemfritt via njurarna. Vi behöver också jod för sköldkörteln vilket ofta kommer med saltet.

SLV gör ett stort nummer av att vi måste minska intaget av rött kött till högst 500 g i veckan.  Att rött kött skulle vara speciellt dåligt för hälsan saknar evidens. Ser man till flera naturfolk är evidensen den motsatta. Mycket tyder på att intag av rent rött kött från betande djur är lika nyttigt för människan som såväl fisk som fågel. Att rött kött uppmärksammats beror sannolikt på att det klumpats ihop med charkuterier som är fulla med tillsatser som gör dem mindre nyttiga.

När jag går igenom SLV:s kostråd på det här sättet och jämför dem med senare tids allt tydligare forskning på det här området, frågar jag mig var hunden ligger begraven. Varför struntar man i det vetande som ökar för var dag? Jag tror att det finns två svar på frågan. Det första svaret är prestige, man har i decennier haft fel och vill inte erkänna det.

Räddningen för folket på SLV har blivit klimatfrågan. De rödgröna försöker använda klimatproblem som ännu inte visat sig, till att införa en planekonomisk samhällsordning där våra liv skall regleras i detalj av politiker. Den enda påvisbara effekten hittills av stigande halter av växthusgaser är att det växer mycket bättre och världens jordbruk slår nya skörderekord varje år.

En del i klimatkampanjen är att stigmatisera köttätande. SLV krokar desperat på detta ytterst tveksamma miljöargument för att hitta ett sätt att rädda ansiktet. Det som gör att man kan utpeka köttätande som ett hot mot miljön, är det industriella sätt på vilket man idag producerar kött. Om vi återför köttproduktionen till gräsbete och ett allsidigt jordbruk där djurhållning och spannmålsproduktion sker i balans, skulle köttproduktionen istället bidra till ett bättre fungerande ekosystem.

Något ekologiskt skäl att avstå från rött kött finns inte. Med ett ekologiskt balanserat jordbruk blir säkert köttet lite dyrare, men det kan kompenseras med att äta lite mindre och att inte som SLV rekommenderar skära bort det feta. Det skall ni äta, eftersom det är det nyttigaste på köttet.

Att följa flera av SLV:s kostråd är sannolikt lika farligt som att röka!

Sverige och Schweiz hade efter kriget väldigt jämförbara ekonomiska förutsättningar. Sextio år senare har vår valuta tappat 600% mot den schweiziska och vår BNP har halkat efter med 20%. Båda länderna hade ett dussintal företag på Fortune 500 listan över världens största företag. Schweiz har ökat på den siffran medan Sverige bara har kvar tre.

Sverige har på senare decennier tappat en lång rad av våra viktigaste kronjuveler inom industrin till utlandet. AGA, ASEA, Astra, Esab, Gambro, Pharmacia, Scania, Stockholm Energi, Stora Kopparberg och Volvo PV har sålts ut och statens kronjuvel Vattenfall har förstörts av en vansinnig politik, Fläkt har utplånats genom missmanagement, Saabs personbilar har gått i konkurs och Ericsson har varit nära konkurs. IKEA och TetraPak har flytt undan svenska skatter genom att lämna Sverige.

I min nya bok Varför försvinner våra kronjuveler? (Ekerlid) har jag försökt att analysera orsakerna bakom den utomordentligt tråkiga utvecklingen av svensk industri.

Bakom en rad av alla dessa misslyckanden hittar man finansfamiljen Wallenberg. Denna familj som sedan starten av Stockholms Enskilda Bank år 1856 byggt upp ett finanshus som under 1900-talet kommit att inta en dominerande ställning inom svenskt näringsliv. Jag tror att familjen fått en allt för dominerande ställning i ett så litet land som Sverige, en ställning som gjort landet beroende av hur denna enda familj skulle lyckas eller misslyckas med sina affärer.

När man diskuterar kungadömets vara eller inte vara brukar man peka på det olämpliga i att ett så viktigt ämbete går i arv. Kungen har dock inte längre annat än en symbolisk makt, medan familjen Wallenbergs överhuvuden har en mycket stor ekonomisk makt som går i arv. Wallenbergs makt har därtill varit utpräglat patriarkal. Allt fungerade väldigt bra med Wallenbergs makt fram till Jacob Wallenbergs död år 1980 och Marcus Wallenbergs död år 1982. Efter dem var det tänkt att Marcus söner Marc och Peter skulle ta över, men Marc tog sitt liv år 1971 så Peter fick ensam axla det stora ansvaret. Det var en börda som skulle visa sig honom övermäktig.

I boken går jag igenom hur Wallenbergarna under senare tid tappat företagen ASEA, Astra, Esab, Fläkt, Gambro, Saab PV, Scania och Stora Kopparberg på ett sätt som allvarligt skadat svenska intressen. Man har inte lyckats utveckla nya företag som motsvarar vad som gått förlorat. Utvecklingen visar att det inte är bra för ett litet land som Sverige när så mycket makt samlas hos en enda familj. Wallenbergs unika maktposition inom svenskt näringsliv har tyvärr inneburit att de även kunnat dominera styrelser i bolag där de inte ens haft en majoritetsposition. Staten har även utnyttjat familjemedlemmar i en rad maktpositioner för statens räkning, vilket gett dem en gynnad position i jämförelse med andra viktiga ägare inom industrin. Många på pappret oberoende styrelseledamöter inom industrin har gärna inte riskerat sin position genom att agera mot familjens intressen.

Den svaga utvecklingen för Wallenbergsfären innebär att familjens makt är i avtagande vilket sannolikt bara är bra för Sverige. Det är av detta skäl viktigt att det skapas en bättre jordmån för nya entreprenörer och finansfamiljer att kunna växa sig starka. I boken pekar jag på några nya sådana ägare som Rune Andersson, Carl Bennet, Gustaf Douglas, Fredrik Lundberg, sönerna Lundin, Melker Schörling och Anders Wall. Det finns en rad andra framgångsrika entreprenörer som snart kan räknas in i denna krets.

Den tillväxtfientliga anda som avspeglas i den nya regeringen ger anledning att känna oro för hur det skall gå med svenskt företagande i framtiden. Den negativa inställningen till företagsvinster är ett allvarligt hot mot hela välfärdsbygget. Om Sverige inte skall tappa ytterligare position som industriland är det viktigt att det förs en politik som ser fördelen i företagens vinster och som är gynnsam för uppbyggnad av nya privata företagsförmögenheter. 

Vi kunde häromdagen läsa i en rapport från McKinsey Global Institute att halva jordens befolkning (ca. 4.000 miljoner människor) om femton år har drabbats av fetma som är det viktigaste symtomet på den metabola pandemi som jag skrivit om tidigare. Idag är 2.100 miljoner drabbade av övervikt.

Första gången som jag på allvar började bli varse att det var något allvarligt systemfel inom den medicinska forskningen var år 2001. Jag var då vice ordförande i Cancerfonden och vi skulle fira fondens 50-årsjubileum. Vi tillsatte en arbetsgrupp som skulle komma med förslag till jubileumsaktiviteter. Under 50 år hade vi med framgång bedrivit en kampanj mot rökning. Vi tyckte att det budskapet nu var så tydligt att vi borde pröva något annat.

För oss lekmän var valet enkelt. Nu när vi gjort allmänheten uppmärksam på det skadliga i att röka, var nästa logiska steg att hjälpa människor att även undvika olämplig föda. Vi hade ju i över trettio år hört representanter för det medicinska etablissemanget varna för mättat fet och man hade rekommenderat fiberrik mat. Så frågan var hur kunde vi bäst rekommendera en lämplig kost till allmänheten för att minska risken att utveckla cancer?

Vi bad vår forskningsnämnd ta fram ett vetenskapligt underlag för att basera en kampanj på. Döm om min förvåning när forskarna kom tillbaka med svansen mellan benen och avrådde från en kostkampanj. Det visade sig att det fanns ingen säker evidens bakom alla kostråd som lämnats under de senaste trettio åren, bl.a. från statens Livsmedelsverk. Forskarna var långt ifrån säkra på hur sambanden såg ut mellan vad vi åt och hur det påverkade vår hälsa. Borde det inte varit själva grunden för den medicinska forskningen?

Det blev ingen kostkampanj i samband med 50-årsjubileet i Cancerfonden. När jag så fick ett brev några år senare från generalsekreteraren professor Staffan Josephson i Hjärt-Lungfonden, där jag var huvudman, såg jag en möjlighet. Vad man var ute efter var tips från huvudmännen om hur man skulle kunna locka nya donatorer till fonden. Jag kontaktade Josephson och vi bokade ett möte där även fondens chefsforskare professor Jan Nilsson deltog.

Mitt förslag var att man skulle göra en liknande kampanj som Cancerfondens Rosas Bandet, men att det istället skulle handla om en kampanj för att få in pengar till att beforska sambanden mellan kost och hälsa. Jag pekade bl.a. på alla de nya forskningsrapporter som kommit och som börjat ifrågasätta varningarna för mättat fett i kosten. Vad tror ni hände?

Har ni någon gång vandrat rakt in i en betongvägg? Då vet ni vad jag råkade ut för.

Professor Jan Nilsson använde hela arsenalen av nedlåtande maktspråk och förklarade för mig att det rådde konsensus i den vetenskapliga världen om det mättade fettet som huvudorsak till åderförkalkning och metabol sjuklighet. Han förklarade även att någon kostforskning av det slag som jag förordade inte behövdes eftersom man visste vilken kost som var olämplig. Ingen av herrarna lyssnade över huvud taget till min invändning att jag bara ville ha en förutsättningslös forskning om sambanden. Om det var som de påstod så skulle ju det äntligen bli vetenskapligt visat menade jag.

Jan Nilsson är nu på intet sätt ensam om sin benhårda låsning till den förlegade fetthypotesen. En annan huvudman i Hjärt-Lungfonden är chefen för Karolinska Institutet Livsstilscentrum professor Maj-Lis Hellenius som om möjligt är ännu hårdare låst vid det förlegade. Ni har även i media mött professorerna Claude Marcus och Stefan Rössner som sitter lika hårt låsta till fetthypotesen.

Efter bemötandet från professorerna på fonden fick jag blodad tand och började följa det som publicerades inom forskningsområdet. Vad jag fann var att det kom en strid ström av forskningsresultat som starkt ifrågasatte den fetthypotes som styrt hela det medicinska området i snart fyrtio år. När jag såg detta återkom jag till Hjärt-Lungfondens Huvudmannamöte några år senare med en motion om mitt förslag att starta en speciell insamlingskampanj till oberoende kost/hälsoforskning.

Min motion avslogs med motivet att en kampanj av det slaget skulle skada fondens anseende. Två år senare fick jag plötsligt inte förnyat mandat som huvudman efter tjugo år.

En allt längre rad av tungt vägande forskning visar med skrämmande tydlighet att det medicinska konsensusetablissemanget varit helt fel ute sedan början av åttiotalet. Två färska exempel finns här och här. Det som orsakar den metabola sjukligheten är inte mättat fett i kosten utan lättförbrända kolhydrater som socker och vitt mjöl och ris. Egentligen började den här försämringen av folkhälsan redan för 10.000 år sedan när vi började bedriva jordbruk. Det har dock inte blivit ett folkhälsoproblem förrän i våra dagar, beroende på en kombination av överflöd med kolhydratrik föda och ett medicinskt etablissemang som trott på pseudovetenskap och skrämt med att livsviktigt naturligt fett skulle vara farligt.

Mot bakgrund av rapporten om den explosionsartade ökningen av fetman i hela världen framstår den medicinska forskningen på kostområdet som en betydligt allvarligare angelägenhet än alla andra frågor som hotar mänskligheten. Redan idag kostar fetman oss lika mycket som rökningen och som alla världens krig.

Det finns emellertid ingen enkel koppling mellan lätt övervikt och för tidig död. Det är oftast bättre att ha lätt övervikt och vara vältränad än ha normal vikt och vara otränad. Det är när övervikten som så ofta, är kopplad till rubbade blodfetter och ett förhöjt blodsocker som den börjar bli farlig. Det som kallas för metabolt syndrom. Det tillståndet leder ofta till sjuklighet i diabetes-2. I dagarna har det även kommit forskning som tyder på att demens typ Alzheimer lika gärna skulle kunna rubriceras som diabets-3.

Om världen inte kan stoppa den metabola pandemin går vi mot en global hälsokatastrof av bibliska mått.

Om ni vill göra en meningsfull insats för att öka de medicinska kunskaperna om vad som gör oss sjuka, är den effektivaste insatsen att lämna ert stöd till Kostfonden. Det är sannolikt effektivare än pengar till såväl Cancerfonden, Hjärt-Lungfonden som Hjärnfonden.

Historien uppvisar en lång rad charlataner och bedragare som skaffat sig stort inflytande över makthavare med hjälp av pseudovetenskap och annan humbug. Ryska kejsarinnan Katarina II lurades av Potemkin, tsaren Nokolaj II hamnade i händerna på Rasputin, Stalin lurades av Lysenko, Reinfeldt trodde på Johan Rockström och Obama har hamnat i händerna på John Holdren. I samtliga fall har det ställt till stor skada och orsakat berörda samhällen enorma onödiga kostnader.

Holdren tillhör vår generations mest uttalade alarmister. Han deltog för fyrtio år sedan en kampanj som förutspådde katastrofal svält i Europa under 80-talet. Han skrämde samtidigt med en snabbt annalkande ny istid, för att sedan byta fot och ställa sig bakom den pågående kampanjen om global uppvärmning och smältande isar. Han har gjort en lysande karriär på sin skrämselpropaganda trots att han alltid haft fel. Nu är han Obamas inflytelserika s.k. vetenskapliga rådgivare.

Holdren var sannolikt den som inspirerade Obamas högmodiga dröm år 2008, om att bli identifierad med den punkt i historien när havsnivåhöjningen (som varit oförändrad i snart tvåhundra år) började avta. Obama började storstilat med att åka till FN:s klimatkonferens i Köpenhamn år 2009 för att leda arbetet med att rädda världen.

Han hade otur när en whistle blower strax före FN-mötet avslöjade forskningsbedrägeriet bakom larmen. För att rädda ansiktet när han ändå åkt till mötet och kineser och indier inte ville gå med på några koldioxidreduktioner, så lovade Obama ut 100 miljarder USD per år till utvecklingsländerna. Något som han utgick från att även vi skulle vara med och betala. Nu fem år senare har inga överenskommelser om reducerade utsläpp träffats och det saknas massor av pengar till Obamas fond. Detta trots att hans utrikesminister utmålat utsläpp av den livgivande koldioxiden som världens värsta massförintelsevapen.

Obama är i desperat behov av att kunna visa upp något substantiellt inom två år. Hans sista hopp för att få hamna i historieböckerna som världens räddare, är klimatkonferensen i Paris om ett år. Han håller tal efter tal på olika håll i världen där han ljuger friskt om klimatförändringar som inte inträffat. Vid besöket nyligen i Australien så trampade han rejält på regimens tår genom ogrundade påståenden om klimatskador Stora Barriärrevet. Han har på detta sätt allvarligt skadat relationerna till Australien och tidigare även till Canada som är två av USA:s närmaste allierade.

 Den s.k. klimatöverenskommelsen mellan Obama och Kinas Xi Jinping som nyligen basunerades ut, ger en intressant och för oss västerlänningar skrämmande bild av Obamas desperata belägenhet. Han ställer ut löften om att USA skall minska sina utsläpp trots att han nyligen förlorade sitt sista kvarvarande stöd i kongressen för en sådan politik. Valet handlade i stor utsträckning om just hans klimatpolitik som har ett allt svagare väljarstöd.

I utbyte av Jinping fick Obama en vag indikation att Kina omkring år 2030 skulle börja trappa av på sina utsläpp. Verkligheten är den att Jinping inte lovade någonting, omkring 2030 når nämligen den kinesiska befolkningen sitt maximum och beräknas därefter avta. Så det Jinping ställde i utsikt var bara att Kinas utsläpp sannolikt skulle följa den väntade befolkningskurvan.

I västvärlden blåstes den fullständigt värdelösa överenskommelsen upp som ett stort framsteg inför Paris 2015. I Kina och resten av utvecklingsvärlden var det knappt en nyhet.

Obama verkar idag vara förblindad av en helt förvriden bild av klimatfrågan. Charlatanen John Holdren har försett honom med de största skygglappar världen skådat. Obama ser inte verkligheten och likt en modern Don Qijote rider han till storms mot en global uppvärmning som vägrar att infinna sig. Samtidigt har kung Bore tagit hela USA i ett iskallt järngrepp för andra året i rad och det har fallit två meter snö upstate New York i mitten av november.

Allt detta sker i ett världsläge där Ukrainakrisen hotar världsfreden, hela Mellanöstern slits itu av ett religiöst inbördeskrig som hotar spilla över på resten av världen och Kina visar tydliga tecken på sina planer att ta befälet i världspolitiken. Då splittrar Obama västvärlden med en ickefråga genom fullständigt onödiga konflikter med sina närmaste allierade och han splittrar USA genom att med exekutiva åtgärder trotsa en kongressmajoritet och den amerikanska folkviljan.

Man måste faktiskt fråga sig om karl mist förståndet?

Stefan Fölster skrev på DN Debatt 6 november att Sveriges industriproduktion är nu nere på samma låga nivå som under finanskrisens värsta år 2009. Det placerar Sveriges industriutveckling i samma liga som Italiens ...

En bakomliggande orsak till den dystra industriutvecklingen är att vi spelat bort flera av industrins kronjuveler under senare decennier.

Under våren har jag gått igenom en rad av de affärer som gjort att vi tappat eller förstört flera av landets viktigaste industrier och att vi helt i onödan haft en sämre ekonomisk utveckling än t.ex. Tyskland. Jag har sammanfattat mina studier av de bakomliggande orsakerna i boken: Varför försvinner våra kronjuveler? (Ekerlids Förlag). Just nu klämtar klockan för det lilla svenska inflytande som finns kvar i AstraZeneca.

Den svenska skattepolitiken under efterkrigstiden har utan tvekan varit en avgörande faktor när viktiga företag har sålts. Aktuella avslöjanden visar att företagsbeskattningen fortfarande gynnar skatteplaneringsaffärer, tidiga avyttringar av företag och kortsiktiga investeringar. Skattepolitiken har under åren inte bara hämmat industrins utveckling, den har även skapat en längtan bort från landet hos viktiga nyckelpersoner. Det har hos många funnits ett egenintresse i att få utländska huvudkontor för att slippa skatta i Sverige.

Idiotin med löntagarfonderna bröt den goda samarbetsanda som en gång fanns mellan industrins storägare och Socialdemokraterna. Den samtida politiska vänsterkantringen har försvagat nationalkänslan hos samhällets elit. Medias ensidiga vänstervinkling och svartmålningen av företagens vinster har därtill skapat en anda av misstänksamhet mot framgångsrikt företagande och en önskan hos många entreprenörer att fly Sverige.

Miljölarmen som började på sjuttiotalet ledde till en rad ogrundade påståenden om brist på naturresurser. Tilltagande tillväxtfientliga strömningar i dess kölvatten har hämmat industrins utveckling och lett till mindre lönsamma investeringar och avsteg från kärnverksamheter. Att Volvo till slut tappat sin personvagnsrörelse till kineser beror till stor del på detta. Volvos tidigare chef PG Gyllenhammar var starkt påverkad av tidsandan och saknade tron på bilen. Han släppte fokus på kärnaffären och Volvos resurser förskingrades. På några få decennier tappades det försprång man hade mot BMW. Nyligen förvärvades Volvo PV av kineser för 2,5% av BMW:s värde. Gyllenhammars vilda diversifiering var även grundorsaken till utplåningen av Pharmacia. Han medverkade senare som nära rådgivare vid Vattenfalls katastrofala Nuon-affär och han har lockat Tredje AP-fonden att spela bort pensionsspararnas pengar i vindkraftbolaget Arise.

Det är tydligt att såväl AP-fonder som andra fondplacerare i större utsträckning än privata kapitalister låter sig påverkas av en tidsanda som snedvrider investeringarna, mot vad som i politiskt korrekta kretsar anses vara framtidsinvesteringar. Politiska opinionsbildare och politiker har alltid varit helt odugliga när det gällt att peka ut vinnare på marknaden och är det givetvis fortfarande. Med ett ökat fondägande försvagas således uppbyggnaden av en livskraftig industri.

Aktiebolagslagen gör det alldeles för enkelt att sälja svenska bolag till utlandet. Det faktum att politikerna sänkt garden när det gällt att bevaka våra industriintressen, har lett till att en stor ägargrupp som Wallenbergs kunnat sälja av viktiga industrier utan motstånd från samhället. I ett konkurrentland som Tyskland är det svårare. Bristande tilltro till industrin och svagt ledarskap har gjort att Wallenbergs lättvindigt släppt ASEA, Scania, Esab och snart Astra, samtidigt som man schabblat bort Saabs personbilar, Fläkt, Stora och Gambro.

För industrin viktiga infrastrukturinvesteringar har på senare år inte kunnat sjösättas. Energipolitiken präglas av stor oförutsägbarhet och meningslösa vindkraftsatsningar. Av mycket tvivelaktiga miljöskäl vill den rödgröna regeringen satsa hundratals miljarder på ytterst sårbar gammaldags järnväg, som inte är optimal i ett glesbefolkat land som Sverige. Dagens problem med järnvägen beror inte heller bara på bristande underhåll som påstås – järnväg är till sin natur den utan jämförelse sårbaraste och minst flexibla infrastrukturen för persontransporter.

Socialdemokraterna låter Miljöpartiet, mot en massiv folkmajoritet, sätta dagordningen genom att lägga Stockholms nödvändiga förbifart på is och förbereda en nedläggning av Bromma. ”Nej till allt”-lobbyn har länge haft ett större inflytande i Sverige än i andra jämförbara länder. Det minskar intresset för att investera inom svensk industri.

Den försvagade respekten för kompetens vid utnämningen av ledare inom såväl näringslivet som det offentliga har i många fall varit en viktig förklaring till flera misslyckade affärer. Mest iögonenfallande är den sjunkande bildningen och yrkeserfarenheten hos landets politiker. Utbildningsväsendets snabba tillbakagång och forskningens ökade politisering spelar en betydande roll i detta sammanhang.

Utarmningen av industrin är dubbelt allvarlig därför att den växande tjänsteexport som politiker tror skall rädda landet, i mycket stor utsträckning är knuten till vår export av industriprodukter. Försvinner fler industrier så rycker man även undan mattan för viktiga delar av tjänsteexporten.

För att vända den negativa utvecklingen för svensk industri krävs en företagsskattereform i linje med Företagsskattekommitténs nyligen lämnade förslag. Det bör kombineras med en progressiv reavinstskatt som gynnar långsiktiga reavinster. Aktiebolagslagen bör även ses över så att styrelsen tvingas ta större hänsyn tas till ett företags samtliga intressenter vid utlandsförsäljning.

Att bryta den tillväxtfientliga tidsandan är även ett politiskt ansvar. Det måste åter bli möjligt att genomföra tillväxtbefrämjande infrastrukturprojekt utan att en skränig grön minoritet tillåts sätta käppar i hjulen. Här krävs mycket större politiskt mod från de mer verklighetsförankrade politikerna.

 http://www.ekerlids.com/epages/EkerlidsDB.sf/sv_SE/?ObjectPath=/Shops/Ekerlids/Products/1717