Anthropocene

År 2012 startade indianstammen Haida från British Columbia ett projekt för att återställa ett förlorat laxfiske som varit deras försörjning i århundraden. De bildade Haida Lax Restoration Corporation, finansierat med 2,5 miljoner dollar av egna besparingar, som användes för att stödja den amerikanske forskaren och entreprenör Russ George. Han ville visa på möjligheten att bedriva havsbruk i öppet hav i.s.f. i kassar med alla deras problem – i detta fall, genom spridning av 120 ton järnsulfat i nordöstra Stilla havet, för att få en typ av växtplankton att blomma, som i sin tur skulle kunna ge gott om föda för laxyngel. Denna typ av laxodling ger en lax som likt gräsbetande köttdjur är uppfödd i sin naturiga miljö och därför ger ett mycket hälsosammare och omega-3 rikare kött, den kräver inte enorma fångster av småfisk för att producera foder och behovet av antibiotika försvinner.

Georges hypotes visade sig fungera, och projektet blev en fantastiskt framgång. I år har antalet laxar fångade i nordöstra Stilla havet mer än fyrdubblats och gått från 50.000.000 till 226.000.000. I Fraser River, som bara en gång tidigare i historien hade en laxtillgång på mer än 25 miljoner fiskar (ca 45 miljoner 2010), har antalet lax ökat till 72 miljoner.

Russ George säger: Fisken kom verkligen tillbaka i höst, ett år efter vår restaurering år 2012 med hjälp av av havsbetet i nordöstra Stilla havet. Den underbara glädjande nyheten är att de kom tillbaka i enorma mängder, mer än i alla historiska rekord i syd östra Alaskaregionen som ligger närmast platsen för vårt havsrestaureringsprojekt.

Nu rapporteras det att yngel från Alaska till 48:de breddgraden, som simmade ut till havs, istället för att mestadels svälta, bjöds på en fest på nya levande havsbetesmarker där de tidigare varken kunde trivas eller överleva. De växte och växte och innan vi viste order av simmade de tillbaka till våra älvar i hundras miljoner.

SE Alaska Pinks fångst under hösten 2013 var fantastiska 226.300.000 fiskar. Detta då så mycket som 50 miljoner fiskar förväntades. De extra havsbetes utfodrade fiskarna kom tillbaka eftersom deras betesmark haft den rikaste planktonblomningen någonsin, tack vare mitt och 11 skeppskamraters arbete under sommaren 2012. Det bara fungerar.

Förutom att producera lax, har experimentet gett en enorm mängd data. NASA satellitbilder tagna, några månader efter havsgödslingen, visade en kraftig tillväxt av phytoplankton i de vatten som fått järn. Det är nu klart, som man hoppats, att dessa verkligen fungerat som en födokälla för djurplankton, som i sin tur ingår i näring för mängder av unga laxar. Därigenom återställs det utarmade fisket och ger riklig mat för större fiskar och havslevande däggdjur. Dessutom, eftersom de kiselalger som inte blir uppätna går till botten, har en stor mängd koldioxid bundits upp i deras kalciumkarbonatskal och sedan sedimenterats.

Infödda indianer som lyckas få tillbaka laxen och bevara sitt traditionella sätt att leva och samtidigt bekämpa den globala uppvärmningen: Man skulle kunna tro att miljöaktivister borde jubla.

Men inte alls, långt ifrån att få applåder för sitt initiativ, har Haida indianerna och Russ George blivit föremål för ilska riktat från alla som försöker använda den globala uppvärmningen som en förevändning för att begränsa människans frihet.

Det verkar vara en flagrant kränkning av två internationella överenskommelser, säger Kristina Gjerde, en senior havsexpert från Union for Conservation of Nature och berättar att utplaceringen av järnpartiklar i havet, oavsett om det gäller kolbindning eller fiskerestaurering, bör inte ske, om det inte bedöms och befunnits vara legitim vetenskaplig forskning utan kommersiella motiv. Det här verkar inte ens ha haft sken av seriös forskning.

Silvia Ribeiro, från internationella teknikfobiska ETC Group, uttryckte också sin fasa för varje utveckling som skulle kunna tillåta mänskligheten att fly från behovet av koldioxidransonering. Det är nu mer angeläget än någonsin att regeringarna entydigt förbjuder sådana här öppna geoengineering experiment, sade hon. De är en farlig distraktion som ger regeringar och industri en ursäkt för att undvika att minska utsläppen från fossila bränslen.

Vänsteraktivisten Naomi Klein, författare till en kommande bok om hur klimatkrisen kan stimulera ekonomisk och politisk omvandling, skrev 2012 i NYT och klargjorde att antihumana fördomar ligger bakom kritiken mot Haidas. Klein rapporterade att samtidigt som hon semestrade vid kusten i Kanadas British Columbia, på en plats hon hade besökt under de senaste 20 åren, kunde hon glädja sig åt fantastiska synen av en grupp späckhuggare. 

Först kändes det som ett mirakel. Men sedan slogs Klein av en oroande tanke: Om Russ George redogörelse för uppdraget skall bli trodd, att hans åtgärder orsakade en algblomning i storlek med halva Massachusetts och som lockade en stor mängd vattenlevande organismer, inklusive valar som kan området . . . . Då börjar jag undra: kan det vara så att de späckhuggare jag såg var på väg till den läckra skaldjursbuffén som hade uppstått från Russ Georges algblomning? Möjligheten ger en inblick i de störande konsekvenserna av geoengineering: när vi börjar medvetet störa jordens klimatsystem – antingen genom avskärmning av solen eller gödsling av haven – kan alla naturliga händelser börja ta en onaturlig väg. . . . en närvaro som kändes som en mirakulös gåva känns plötsligt illavarslande, som om hela naturen var manipuleras bakom kulisserna.

Detta är en märklig passage. Tidigare miljöaktivister protesterade mot mänskliga handlingar som skadade valar. Men nu, mänskliga handlingar som hjälper valar väcker också kritik. Uppenbarligen handlar det inte alls om valar. Det handlar om att förbjuda mänsklig aktivitet, vilket ses som något ont och därför i behov av tvång, oavsett dess innehåll eller uppsåt.

Det som gör oss till människor – till evolutionens herrar – mer än något annat är vår kreativitet och uppfinningsrikedom. Denna vår förmåga att ur det som finns på vår underbara planet, skapa nya och ökande resurser och hela tiden flytta gränsen för det vi kan åstadkomma. Havsgödningen i nordöstra Stilla havet är ett lysande exempel på detta.

Neomalthusianers och marxisters halvreligiösa tro på att våra resurser är begränsade – nollsummespelet – vill beröva oss våra möjligheter att vara just människor genom att tvinga in oss i planekonomins tvångströja.

Den här artikeln bygger på en artikel av Robert Zubrin.

Bildandet av Statens Vattenfallsverk strax efter sekelskiftet och satsningarna på utbyggnad av den svenska vattenkraften och senare kärnkraften betydde mycket för utvecklingen av ASEA till ett världsledande företag inom kraftgenerering och kraftproduktion. ASEA kom att spela en central roll bygget av det svenska industrisamhället. Utvecklingen krävde kraft och det såg Vattenfall och ASEA till att det producerades och drogs fram till industriernas anläggningar till konkurrenskraftiga priser.

Tidigt utvecklades en hög kompetens inom starkströmsöverföring över långa sträckor för att klara kraftöverföringen från de stora kraftverken i Norrland till Sydsverige där avsättningen för elen fanns. ASEA blev världsledande inom kraftöverföring, bland annat genom utveckling av överföring av högspänd likström (HVDC) baserat på en teknik utvecklad av innovatören Uno Lamm. Den första likströmsöverföringen byggdes mellan Gotland och fastlandet. Historikern Jan Glete skrev i ASEA:s 100-årsjubilemsbok att företaget var det högteknologiska Sveriges mest högteknologiska företag.

År 1961 handplockades civilingenjören Curt Nicolin av framlidne Marcus Wallenberg (MW) till VD-jobbet på ASEA. Han hade börjat sin yrkeskarriär på Stal i Finspång 1945 där han varit ansvarig för konstruktionen av några av de första svenska jetmotorerna. Tio år senare utsåg MW honom till VD för Stal. Nicolin var med andra ord en erfaren och väl meriterad tekniker när han vid 40 års ålder tog sig an det viktiga företaget ASEA.

Under Nicolins tid kom ASEA att bygga upp en världsledande kompetens inom kärnkraftsteknologin. ASEA byggde nio av Sveriges tolv reaktorer och två finska. Dotterbolaget Stal-Laval tillverkade 16 av 18 ångturbinsträngar för kärnkraftverken. Nicolin lånades under åren 1961-62 ut som VD för flygbolaget SAS med huvuduppgift att sanera företagets ekonomi. Efter fullgjort värv gick han tillbala till ASEA. En av Nicolins viktigaste insatser som chef var att trimma företagets produktion och dess produktivitet.

Efter att jag blivit VD för Ångpanneföreningen kom Nicolin att bli min mentor. Han hjälpte mig att omvandla den gamla ideella föreningen till en professionell börsnoterad konsultkoncern.  Vi höll under över tio år en nära kontakt. När jag blev VD i konglomeratet Incentive fick jag honom i styrelsen och år 1990 blev han Incentives styrelseordförande. Han älskade att besöka verkstäder och hitta sätt att lägga upp produktionen mer effektivt. Efter tillträdet bad han mig hyra ett flygplan och sedan flög vi runt till de olika Incentive-företagens produktionsanläggningar, så att han fick möjlighet att gå runt och med egna ögon studera hur man lagt upp produktionen.

När Nicolin lämnade VD-posten i ASEA år 1976 fungerade produktionsapparaten klockrent. Men detta räckte inte, oljekrisen och dess återverkningar på industrin och en okontrollerbar kostnadskris med löneglidning och högre energikostnader slog mot basindustrin som var viktiga kunder till ASEA. Lönsamheten hade stagnerat och efterträdaren Torsten Lindströms var inte mannen att vända utvecklingen.

Som styrelseordförande i ASEA anställde Nicolin år 1980 ekonomen Percy Barnevik som ny VD men behöll sin gamla vapenbroder Lindström som koncernchef. Det har sagts mig att Nicolin hade visst besvär med att förklara för hedersordföranden MW varför han föreslog en kille med skägg till VD-jobbet.

Barnevik kom från jobbet som vice VD för Sandvik. Om hans uppdykande på ASEA i Västerås skulle man kunna säga som Strindberg skrev i Hemsöborna: Han kom som ett yrväder en aprilafton … Jag vet nu inte om det var i april han kom, men jag lovar att han upplevdes som ett yrväder av många av de gamla ASEA-ingenjörerna. På första bolagsstämman där Barnevik var med hade man dukat podiet med de tre ledande herrarnas namnskyltar i ordningen Nicolin, Lindström och Barnevik. När Barnevik kom in i stämmolokalen före de övriga, har det sagts mig, att han gick fram till podiet och växlade namnskyltarna till ordningen Nicolin, Barnevik och Lindström mitt framför näsan på alla stämmodeltagarna. Lindström lämnade kort därefter koncernchefsjobbet och Barnevik blev VD och koncernchef.

Jag sammanfördes tidigt med honom genom Nicolins försorg. Vi fick en bra kontakt som var mycket värdefull för mig som chef för AB ÅF. Bl.a. ledde kontakten senare till att ÅF förvärvade ett mindre ASEA-företag som passade bättre i en konsultkoncern. Jag minns även att relationerna var så pass goda att jag en gång deltog i ett möte med ASEA:s koncernledning.

Nicolin lämnade efter sig ett ASEA med en slimmad och effektiv produktionsapparat men utan någon lämplig struktur inför framtiden på en allt mer avreglerad marknad. Barneviks uppgift var att ta tag i de strukturella frågorna för att kunna anpassa ASEA till den nya världsmarknaden och höja företagets lönsamhet.

Barnevik var som många andra företagsledare tydligt påverkad av tidsandan. Motståndet mot kärnkraften hade en hög prioritet när han tillträdde. Det gällde för ASEA att få fram bra alternativ till kärnkraften, så Barnevik satsade på utvecklingen av en miljövänlig teknik för produktion av el och värme från kol. Det man satsade på var förbränning av kol under tryck i en fluidiserad bädd, den s.k. PFBC-tekniken. Med hjälp av politiska påtryckningar lyckades man sälja på Stockholm Energi en anläggning som har fungerat bra i 20 år. Numer lär man förbränna olivkärnor i anläggningen. De snabbt tilltagande klimatlarmen gjorde dock kolförbränning ointressant, så någon större export blev det inte. Man hade ett antal offerter ute, men jag tror bara någon enstaka lede till leverans eller licensiering.

Tidsandan krävde också minskat bilåkande och ökade satsningar på tåg. ASEA utvecklade det billiga snabbtåget X2000 som var konstruerat för att kunna köra på det vanliga järnvägsnätet. Förhoppningen var även här att det skulle bli ett intressant alternativ till de mycket dyrare och snabbare snabbtågen på specialspår. X2000 såldes dock bara till statliga SJ och lyckades inte på exportmarknaden.

Marcus MW Wallenberg hade redan på sextiotalet insett att den bransch där ASEA verkade med tiden skulle komma att kräva en betydande omstrukturering. Konkurrenstrycket från stora amerikanska och japanska företag hårdnade mot den fragmenterade europeiska elteknikmarknaden. Analysen av vad som borde ske var redan gjord när Barnevik tillträdde. ASEA måste få upp lönsamheten och samtidigt ta strukturella initiativ för att kunna behålla och stärka sin roll på världsmarknaden. Det fanns ett fyrstegsprogram att följa som innebar stopp för förlustverksamheter, minskad byråkrati i organisationen, ökad försäljning genom framtagning av nya produkter och geografisk expansion.

Den geografiska expansionen började på allvar år 1986 med det lyckosamma förvärvet av finska ”ASEA” – Strömbergs. Därefter köpte man majoriteten i den norska motsvarigheten – Elektrisk Bureau. En lång rad andra företag förvärvades och integrerades i snabb takt. Barnevik började föra samtal med intressanta branschföretag utanför Norden.

Inspirerad av den stora amerikanska förebilden General Electric skapade Barnevik en intern bank genom att bygga upp en egen verksamhet inom finanstjänster – Financial Services – som utvecklades till en fantastisk vinstmaskin som genererade flera miljarder per år. Sannolikt allt annat än populärt inom husbanken SEB. Barneviks första sju år som ASEA:s chef var en fantastisk framgångssaga. Årsomsättningen gick från 12,5 miljarder kronor till 52 och vinsten efter finansnetto steg från 0,4 till 2,8 miljarder kronor. Börsvärdet femtonfaldigades, hela expansionen var självfinansierad och man drogs inte med någon goodwill i balansräkningen.

Barnevik blev med rätta en superstar på managementhimlen.