Problemet med bostadsbristen inom asylnäringen

Vännen Lennart Bengtsson kommer med lite tips till asylentreprenören Bert Karlsson och regeringen:

Behovet av bostäder blir alltmer akut för Migrationsverket som med kortaste varsel behöver upphandla ytterligare 8000 boenden. Landets tillgång på nedlagda fritidsgårdar, ålderdomshem och skolor är  i det närmaste slut så nu blir siktet inriktat mot  tomma lägenheter i bostadsrättsföreningar, lämpliga möteslokaler och annat som använts föga samt våra  ca 550000 sommarbostäder. Här har redan tidigare regeringar genomfört den nödvändiga lagstiftning som krävs för en expropriering. Man kan bara hoppas att svenska folket  är medveten om detta trots att det inte är något som media föredrar att berätta.  Dessa kommer med stor sannolikhet att behövas då nya konflikter ständigt tillkommer, inte minns i arabvärlden, med en alltmer stigande flyktingström som inte Sverige vill stänga dörrarna för. Är man världens ledande humanitära stormakt och har 87% av befolkningen bakom sig  så finns  det inget annat man kan göra.

Emellertid är det alldeles tydligt att asylinvandrarna helst vill bo i storstäderna inte minst i Stockholmsområdet, där de kan finna de flesta av sina landsmän och  de arbeten som de inledningsvis kan klara . Här krävs det därför mer kreativitet att skapa nya bostäder. Idag när allt fler handlar över nätet och utför sitt arbete via Internet borde det vara möjligt att snabbt bygga om diverse kontor,  mindre besökta affärslokaler, banker, museer och  diverse möteslokaler till bostäder speciellt som Migrationsverket betalar bra då deras kassa oavbrutet fylls på med obegränsade skattemedel. Här kan man verkligen tala om gåsen som värper guldägg för företagsamma asylbostadsjägare.

En annan möjlighet för Migrationsverket vore att köpa asylboende utomlands i första hand i våra nordiska grannländer. Inom ramen för en globaliserad handel och Schengenöverenskommelsen är jag säker på att en kreativ asylbostadsexpert som Bert Karlsson undersöker sådana möjligheter. Det är är självklart mer attraktivt för asylsökanden att bo på ett nedlagt ålderdomshem utanför Köpenhamn i stället för på Gesundaberget 20 km söder om Mora. Man får hoppas att den nya regeringen underlättar en sådan möjlighet genom nödvändiga kontakter med sina nordiska regeringskollegor.

Ett annat alternativ är att uppmuntra svenskar till att utvandra genom att Migrationsverket bistår med ett utvandringsbidrag och på detta sätt ställa de friställda bostäderna i Sverige till förfogande för asylinvandrare. Detta har ju den dubbla fördelen att asylinvandrarna på sikt också kan överta svenskarnas arbetsuppgifter . Detta är tveklöst en utmärkt möjlighet för exempelvis välutbildade läkare och sjuksköterskor som efterfrågas inte minst i Norge. Säkert är detta också fallet med andra välutbildade svenskar.

 

Ansvaret för övermedicinering är politiskt

Den allt bredare användningen av medicinska preparat inom snart sagt alla befolkningsgrupper är kanske det allvarligaste problemet inom dagens vård. Det rör sig om de allt större långtids- och livstidsförskrivningarna av kemiska preparat mot en rad olika medicinska tillstånd. Sjukvården saknar överblick över den totala kombinerade effekten av alla preparat som förskrivs. Mycket tyder på att livslång multimedicinering oftast är mer till skada än till nytta för individen.

Jag har flera gånger berört problemen med övermedicinering av äldre. Mycket ofta stöter man på gamlingar som står på dussintals potenta preparat mot olika symtom på metabol sjuklighet. Och en långt mer skrämmande utveckling är den snabbt ökande förskrivningen av främst psykofarmaka till våra barn. Den snabbt utbredda ovanan att sätta diagnoser med bokstavsnamn som t.ex. ADHD på de normala variationerna i barns utveckling och personlighet är ett exempel. Jag tänker tillbaka på min egen barndom med hemanmärkningar och sänkta sederbetyg och inser att om jag hade varit barn idag, så hade jag säkert fått någon bokstavsdiagnos. Mina föräldrar hade då fått rådet av läkare som ställt diagnosen att ge mig något modernt psykofarmaka. Jag klarade mig utmärkt utan.

Det är populärt att skylla de här problemen på läkemedelsindustrin, men min uppfattning är att det primärt är ett politiskt ansvar. Det fritar dock inte industrin från deras tunga medansvar. Industrin följer samma logik som alla industrier, man strävar efter att sälja så mycket som möjligt av sina produkter. Industrins strateger gör som kollegorna i alla andra företag, man sitter och funderar på hur man skall kunna öka sina försäljningsvolymer och sin avkastning på gjorda investeringar.

Ju fler medicinska tillstånd som man kan få erkända som sjukliga ju mer preparat kan industrin prångla ut. Man bedriver lobbyverksamhet via sina handgångna forskare för att sätta risknivåer för högt blodtryck, blodfetter och andra markörer så att så många som möjligt anses sjuka. Man gör likadant med barnen, ju större grupp som kan anses falla under någon bokstavsdiagnos, för att de är lite livligare, ju mer lugnande preparat till barn kan man sälja.

Det ger betydligt större försäljningsvolymer att satsa på preparat för symtombehandling än på preparat som botar verkliga sjukdomar. Efter att patienten blivit frisk behöver den ju inte knapra industrins preparat längre. Här har vi en förklaring till att det inte varit särskilt intressant att forska fram nya antibiotika mot resistenta MSRA-bakterier. Med samma logik saknas intresse inom industrin för äldre bra mediciner och gamla naturpreparat som använts i århundraden inom olika kulturer. Dessa går ju inte att patentskydda och de kan därför aldrig bli särskilt lönsamma.

Låt mig ta preparat mot förmodat för höga blodfetter, s.k. statiner som ett exempel. Där har industrin lyckats arrangera en perfekt storm, genom att man fått acceptans för gränsvärden som motiverar att stora delar av befolkningen ställs på dessa preparat livslångt. Idag är statiner världens mest sålda medicinska preparat. I Sverige rör det sig om hundratusentals kanske över miljonen som med nuvarande riktlinjer anses behöva ta statinerna oaktat deras starka biverkningar. Detta får pågå trots att allt mer forskning visar att måttligt förhöjda blodfetter bara är gynnsamt för vår hälsa och då speciellt när vi blir äldre. Bl.a. är kolesterol viktigt för våra hjärnor som i sig består av mest kolesterol. Allt fler forskare som inte går industrins ärenden, menar att det kanske bara rör sig om något tusental svenskar som har en farlig sjuklig förhöjning av sina blodfetter (s.k. hyperkolesterolemi) som motiverar medicinering med statiner.

På detta sätt går det att peka på en rad tillstånd som ligger inom den normala variabiliteten, men som idag har fått en sjukdomsdiagnos som läggs till grund för medicinering, ofta fullständigt i onödan.

Samhällsproblemet är att läkemedelsindustrin fått en dominerade ställning inom såväl den medicinska forskningen som inom vården. Nyligen skrev bloggen kostdemokrati om tre av landets i media, mest refererad forskare Claude Marcus, Stephan Rössner och Maj-Lis Hellenius och redogjorde för deras mycket starka band till läkemedelsindustrier. Och inte bara det, man visar även på starka band till de livsmedelsföretag som är huvudansvariga för den metabola pandemi som redan drabbat över två miljarder människor i världen.

Maj-Lis Hellenius är professor och överläkare på Livsstilsmottagningen vid Hjärtkliniken på Karolinska. Förutom sin forskning där driver hon också i Hjärt-Lungfondens regi webbbaserade livsstilskurser. Hon är ett av flera bevis för att även Hjärt-Lungfonden har starka bias till läkemedelsindustrin. Man kan inte förvänta sig att fonden stödjer någon forskning som skulle strida mot industriintresset. Propåer om att göra det har avvisats med att det skulle skada fondens anseende.

Det mest eftersatta forskningsområdet är hur sambanden mellan kost, livsstil och hälsa förhåller sig. Idag kan inte våra ledande forskare ge några som helst säkra kostråd eftersom man i brist på bra forskning saknar det vi kallar säker evidens. Och då man ger kostråd t.ex. från Livsmedelsverket, kommer man med råd som bygger på helt motsagd pseudovetenskap från femtiotalet. Mycket tyder dock på att ett paradigmskifte är på gång, många vanliga läkare på fältet har funnit att boven bakom den metabola sjukligheten inte är fet mat utan socker och annan kolhydratrik kost. Många praktiker rekommenderar s.k. LCHF-kost. Detta ha mötts med ursinne från forskarna ovan, som menar att en sådan kost är farlig trots att den kraftigt sänker det farliga blodsockret och minskar farligt bukfett.

I dagarna har progressiva privata krafter tagit initiativet till en industrioberoende forskningsfond som är ett bra alternativ till Hjärt-Lungfonden som blir allt mer ointressant. Den nya fonden heter Kostfonden. Den har nyligen blivit godkänd för 90-konto.

Ansvaret för det mycket otillfredställande tillståndet inom sjukvården är politiskt. Våra sjukvårds- och forskningspolitiker är så lågt utbildade att de nog inte riktigt fattar att allmänintresset och industriintresset står i konflikt med varandra. Man kan inte bara låta industrin infiltrera hela den medicinska forskningen och tro att det inte får kraftigt snedvridande effekter. Detta leder till enorma onödiga kostnader och ett omfattande mänskligt lidande. Det är nödvändigt att samhället börjar ta sitt ansvar och ser till att vi får fram forskare utan band till såväl läkemedels- som livsmedelsindustrin.

För mig är det obegripligt att politiker inte förstår vilka enorma besparingsmöjligheter som ligger i att minska användningen av kemiska preparat och att ge människor ökande kunskap om hur de själva kan förebygga de moderna sjukdomar som plågar oss.

Ställ krav på ökad kompetens hos ansvariga sjukvårdspolitiker och stöd Kostfonden!

Kategori: Hälsa
Taggar: Big Food Big Pharma Hjärt-Lungfonden Kostforskning

Politisk korruption hotar demokratin

När man följer sociala media och kommentarfält från debattartiklar tecknar sig ett tråkigt mönster. Väldigt många människor i vårt samhälle känner idag en stor frustration över sin egen maktlöshet och över vad de uppfattar som en politik som saknar en genuin folklig förankring. Den svenska demokratin är på väg in i en förtroendekris som vi inte upplevt tidigare. Inte minst visar det gångna valet att det är så. Ett vildvuxet missnöjesparti har på två val gått från ingenting till det med råge tredje största partiet. Jag törs tippa att det efter nästa val kan vara det näst största.

Jag har tidigare skrivit om partiernas förvandling från folkrörelser med en mängd engagerad medlemmar som kände att de var med och formade politiken till intresseföreningar för de som livnär sig på politik. Jag var själv partipolitiskt engagerad på den tiden när partierna var folkrörelser. Partiernas själva fundament var då de engagerade medlemmarna som gick på möten, betalade sina medlemsavgifter och ordnade lotterier för att partiverksamheten skulle kunna finansieras. Sedan den tiden har partierna tappat nästan alla sina aktiva medlemmar, jag tror att det är fem av sex som lämnat sitt medlemskap i de gamla partierna.

Förfallet började med att socialdemokraterna kollektivanslöt LO:s medlemmar och tvingade alla oberoende av övertygelse att vara med och finansiera partiet. Men det olyckligaste beslutet som fattats inom svenskt partiliv, var när den politiska eliten beslutade att vi skattebetalare skulle vara med och betala alla partiers verksamhet. Det har inneburit att jag via min skattsedel är med och finansierar partier vars ideologi är för mig helt motbjudande som t.ex. det gamla kommunistpartiet.

Idag går nära tvåhundra miljoner kronor till partierna i riksdagen och hur mycket som betalas över kommunernas budget vet jag inte. Beslutet var ett bekvämt sätt för den politiska eliten att slippa anstränga sig med att hålla sina politiska folkrörelser vid liv. Resultatet ser vi idag i form av en snabbt växande distans mellan politiker i allmänhet och väljarna. Visst finns det undantag, men de blir allt färre.

De enda partier som har folkrörelsekaraktär idag tycker jag är Sverigedemokraterna och Miljöpartiet, övriga är bara ointressanta yrkesföreningar.

Partierna är intresseföreningar för folk som valt den lätta vägen att försörja sig på politik. Att göra karriär den politiska vägen har blivit ett sätt att nå samhällets bäst betalda positioner, för personer som oftast har väldigt enkel utbildning och ringa yrkeserfarenhet. Vi kan i dagarna läsa hur den nya utrikesministern Margot Wallström som varit EU-kommissionär kunnat lyfta 30 miljoner i lågt beskattad EU-lön under sina år i Bryssel. Hon saknar formell utbildning och erfarenhet av ett vanligt yrke. Man kan förstå när man läser om henne att det finns många som drömmer om en liknande politisk karriär via riksdag och regering till obscent välarvoderade EU-uppdrag.

Vad händer när politiken blir en lukrativ karriärväg? Jo, den drar till sig kallhamrade karriärister och inte personer med ett ideologiskt patos för att skapa ett bra samhälle. Jag känner många toppolitiker och vet hur de tänker, väljarna är mest ett instrument för att kunna nå makten och de högarvoderade uppdragen. Ett typiskt exempel är kvartetten kring Reinfeldt som tog makten i Moderaterna och omvandlade det till Mentometerpartiet eller det de kallade Nya Moderaterna. De struntade i sitt ansvar och smet ut bakvägen när bubblan sprack.

För att maximera möjligheten att nå fram till de fetaste köttgrytorna som Wallström, gäller det att inte gå ut och diskutera det som engagerar väljarna mest. Där har flertalet politiker över partigränserna ett gemensamt intresse och därför håller man riskabla frågor ifrån väljarna. Man har en tyst överenskommelse om det som kallas demokratisk värdegrund som man inte diskuterar och som med åren kommit att lägga en våt filt över en allt större del av den politiska arenan. Den gångna valrörelsen var ett skrämmande exempel på detta, det var inte många av de mest brännande frågorna som engagerar väljarna som man gavs möjlighet att påverka. Missnöjespartiet SD:s framgångar är ett symtom på detta.

I avsaknad av engagerande frågor som man vågar diskutera i den poliska debatten har flera partier valt att torgföra fullständiga stolligheter för att dra till sig uppmärksamhet. Det fenomenet är speciellt tydligt när det gäller Miljöpartiet och Fi men även gamla kommunistiska Vänsterpartiet utmärker sig. Nu sitter i praktiken två av dessa partier i regeringen och vi vanliga medborgare kommer att få betala dyrt för det. Men inte heller övriga partier går fria, den löjeväckande marknadsföringen av Sverige som en humanitär stormakt är ju inget annat än ett sätt för de politiska adelsmännen att marknadsföra sig själva bland dem som delar ut välarvoderade förläningar inom EU- och FN-systemen. Bristen på verklighetsförankring är även slående, Åsa Romson t.ex. hävdar att Sverige kan skära ner på försvaret eftersom vårt godhjärtade fredsarbete har skapat en position där det skulle medföra ett väldigt högt politiskt pris att angripa Sverige.

Problemet när vi får politiker av den här beskrivna typen är att de hela tiden sneglar på var de feta arvodena finns. Det är inte så konstigt att hela det politiska etablissemanget är EU-vänligt, med tanke på alla pengar som EU använder för att köpa den politiska klassen i medlemsländerna.

Politiska beslut att sätta helt inkompetenta och obildade människor utan yrkeserfarenhet på ansvarsfulla poster och betala dem mångmiljonlöner är inget annat än korruption. Den korruptionen är på väg helt underminera det folkliga förtroendet för vårt samhälle.

 

 

Kategori: Demokrati
Taggar: Miljöpartiet Moderaterna Politisk adel Reinfeldt Socialdemokraterna Vänstern

Integrationskatastrofen väckte stort gehör hos läsarna

Bloggartikeln om Integrationskatastrofen som jag skrev för en vecka sedan har fått ett starkt gehör hos bloggläsarna med rekordmånga kommentarer. Det har kommit ett hundratal kommentarer och artikeln har sökts av ca. tjugotusen läsare. Cirka hälften av läsarna på bloggen den senaste veckan har sökt just den här artikeln.

Det är uppenbart att väldigt många i det här landet delar min oro för misslyckandet med integrationspolitiken. Jag bedömer att den oron sträcker sig långt in i väljarskarorna hos nästan alla de politiska partierna, möjligen med undantag från de extrema vänsterpartierna Mp, V och Fi. Det är absolut inte så att 87% av väljarna inte känner oror över den förda politiken som vissa politiker försöker intala oss. Jag tror att strategin att sopa den här oron under mattan som varit Alliansregeringens politik och som verkar fortsätta med den nya vänsterregeringen, är en mycket olycklig strategi. Bl.a. kommer den att leda till nya valframgångar för SD.

På en punkt är flera av kommentatorerna oeniga med mig och det gäller min skrivning att i grunden är det inte storleken på invandringen som är problemet. Jag vidhåller dock den uppfattningen. Jag menar att storleken på invandringen måste styras av samhällets förmåga att ta om hand de människor som kommer på ett meningsfullt sätt. Det gör vi inte idag, utan väldigt många hamnar i utanförskap av olika slag. Detta ökar spänningar och motsättningar i samhället vilket på sikt kommer att skapa allt fler svåra problem både inom landet, men även i våra relationer till våra närmaste grannländer.

Vi måste helt enkelt ta fram en plan för integrationen som adresserar problemen i skolan, arbetslösheten, utanförskap och de etniska och religiösa motsättningarna mellan olika invandrargrupper. Planen måste även omfatta åtgärder som får infödda och tidigare invandrade att medverka till att tillkommande människor kan hitta en plats och en försörjning i samhället. Vi måste bedöma hur många nyanlända vi klarar av att integrera, samtidigt som vi måste lösa de akuta integrationsproblem som vi redan dragit på oss. Avsättning av nödvändiga resurser för att klara detta måste vara förankrat hos en majoritet av väljarna.

Ser man de här frågorna i ett EU perspektiv är det uppenbart att på sikt måste EU-ländernas migrations- och integrationspolitik synkas. Med de öppna gränserna kommer problem i en del av EU att spilla över på andra delar av unionen. Jag pekade på ett konkret exempel i artikeln. Det är märkligt att inte de etablerade politikerna ännu insett detta självklara. Sannolikt har det redan gått för långt. I land efter land har nationalistiska partier som motsätter sig dagens politik snabbt vuxit sig starka, en utveckling som tycks fortsätta i oförminskad takt.

Den risk vi löper är att den dominerande politiska kraften i flertalet av EU:s medlemsländer inom kort kommer att vara nationalistiska och främlingsfientliga partier. I Frankrike är Front National redan störst, i Storbritannien är UKIP snart jämnstora med Labour och Tories och hos oss har SD på två val gått från inget till tredje störst med bred marginal. Ingenting tyder på att dessa partier inte kommit för att stanna. Vi kommer att få se de här partierna vara med och bilda regering i allt fler länder och när de blir den största gruppen i EU-parlamentet kommer unionen att falla ihop som ett korthus. Då om inte förr kommer misslyckanden inom integrationspolitiken att skapa starka motsättningar mellan grannländer som hotar fred och stabilitet i Europa.

För mig är det obegripligt att inte det gamla politiska etablissemanget ser allt detta som är självklart för oss utanför det politiska och att de inte vidtar de mått och steg som är nödvändiga för att ta itu med problemen och lugna den idag mycket upphetsade folkopinionen.

Svordom i klimatkyrkan!

Jag har på morgonen varit i en klimatkyrka på väckelsemöte. Den här gången var det hos ett ”trossamfund” som kallar sig Hagainitiativet och är ett PR-samarbete mellan 14 kända företag som vill visa upp att de är goda och hållbara.

Notabelt är att två av företagen i Hagainitiativet är Coca-Cola och McDonald´s. De två företagen bär det kanske tyngsta ansvaret för den metabola pandemi som drar fram över världen och som jag skrivit om tidigare. Idag uppskattas att 2,1 miljarder människor redan drabbats. Att prata om hållbarhet i anknytning till denna typ av företag är värsta sortens hyckleri.

Mötet som gick under rubriken Mediernas roll och ansvar i klimatomställningen var en ganska avslagen tillställning med ett drygt hundratal deltagare. Man var uppenbart frustrerade över att klimatfrågan kommit så i bakgrunden under valrörelsen. En av de som intervjuades på scenen tyckte att våra medier varit för objektivistiska och inte insåg sitt ansvar för att skildra klimatalarmen. Det är onekligen en annan bild än den vi övriga har av den av miljöpartister infiltrerade journalistkåren. Här bekräftades uppfattningen att medier inte skall objektivt förmedla information och nyheter, utan nuförtiden förväntas de bedriva opinion för bl.a. klimatalarmism. Man ondgjorde sig över att medierna inte i valrörelsen tydligare knutit extremt väder (kallat klimat) som kraftiga regn, skogsbranden, döda sälar på västkusten m.m. till det förändrade klimatet.

Något ifrågasättande av de påstådda klimatförändringarna förekom givetvis inte, alla utgick ifrån att det var en absolut sanning att vi förändrar klimatet på ett katastrofalt sätt. Den upprörande förekomsten av klimatskeptiker berördes av den nyligen avgångna miljöministern Lena Ek med repliken jag vet vilka de tre är. Hon angav dock inga namn. Det är tydligt att vi lever i helt olika världar.

Behållningen från mötet var något oväntat ett inlägg från Johan Kuylenstierna som numer är VD för Stockholm Environment Institute (SEI), där riksalarmisten Johan Rockström tidigare var chef. Kuylenstierna efterlyste en mer kritisk granskning från medierna av det han kallade för konsensusforskning på klimatområdet. Att klimatfrågan blivit så hårt politiserad menade han, hindrade en objektiv belysning. Det han pekade på var den stora osäkerhet rörande de faktiska sambanden och vad som styr klimatet som skapats av uppehållet i uppvärmningen.

Han sa att det inte längre går att bortse från att den globala uppvärmningen avstannat i femton år trots en fortsatt kraftigt stigande koldioxidhalt i atmosfären. Eftersom forskarna är eniga om koldioxidens växthuseffekt, måste det finnas andra viktiga faktorer som påverkar klimatet. Problemet som han upplevde var att forskare som började studera sådana faktorer lättvindigt stämplades som skeptiker och i värsta fall klimatförnekare av politiserade skribenter. Det var en allvarlig hämsko på forskarna. Jag drar mig direkt tillminnes drevet mot min vän professor Lennart Bengtsson, när det blev bekant att han ställt sig till förfogande som vetenskaplig rådgivare till The Global Warming Policy Forum (GWPF).

För mig kändes det overkligt att sitta där bland, vad jag bedömde var en stor andäktig samling bildade människor som förenades i tron på en ickefråga. Jag smet innan mötet var helt över och funderade hela vägen hem på vilka Lena Eks tre klimatskeptiker är?

 

 

 

 

 

 

Spelet om oljan

EU:s politiska högadel är idag samlad i Bryssel för att diskutera minskade koldioxidutsläpp från fossil energi, trots att dessa de senaste 18 åren inte haft någon observerbar effekt på klimatet. Löfven säger att man måste komma överens, för att nå klimatmålet med max 2 graders uppvärmning under detta århundrade. Han har tydligen ingen aning om att utvecklingen just nu pekar på ingen uppvärmning?

Med en politisk adel inom EU totalt ur fas med verkligheten, är det frestande att titta på vad som händer i den stora världen.

Våren 2008 förutskickade Goldman Sachs analytiker att priset på råolja inom två år skulle gå över 200 USD/fat. Bakgrunden till sådana prognoser är att samma figurer som försöker lura oss att tro på en förestående klimatkatastrof, försöker även lura på oss föreställningen om sinande oljekällor – det som kallas Peak Oil. Domedagsprognoserna har i vanlig ordning inte besannats. Priset har inte kommit i närheten av 200 USD och oljan rinner till i den takt som världen efterfrågar den. Priset har under en lång tid hovrat omkring 110 USD/fat. Sedan i somras har det dock fallit kraftigt och ligger nu omkring 85 USD/fat.

Uppsalaprofessorn Kjell Aleklett är en av de mer kända Peak Oil profeterna. Han har skrivit en artikel i SvD där han närmast ser det fallande oljepriset som ett bevis för sina teser om Peak Oil, en minst sagt märklig slutsats. Oljeproduktionen fortsätter att stiga trots att han tidigare menat att detta skulle vara nästan omöjligt och priserna sjunker stick i stäv mot vad han tidigare hävdat.

Bakgrunden till det som nu händer på oljemarknaden är komplex. Det är viktigt att först konstatera att marknaden utvecklas utan synbar inverkan från vad våra politiker har för sig i Bryssel. Marknaden tror inte att det som kommer ut från dagens möte kommer att ha någon inverkan på efterfrågan på olja. De snabbt växande utvecklingsländerna har tydligt demonstrerat sin avsikt att fortsätta öka sin användning av fossil energi.

Den kanske viktigaste orsaken bakom prisfallet är att USA:s oljeindustri de senaste två åren lyckats att kraftigt öka sin utvinning av gas och olja med nyutvecklad teknik. Det har skett trots att USA:s regering sitter fastmålad i samma klimatnoja som EU:s ledare. USA har alltså oberoende av sin svaga president lyckats bli i stort sett självförsörjande på både gas och olja, vilket är mycket oroande för deras tidigare största leverantör Saudiarabien.

Det faktum att USA inte längre är beroende av saudiernas olja innebär att man givetvis blir mindre benägen att sätta av stora millitära resurser för att försvara den saudiska kungliga regimen och deras oljekällor. Det religionskrig som nu rasar i snart hela Mellanöstern kan mycket väl även drabba saudierna. För dem är det därför angeläget att försöka bromsa den snabbt växande gas och oljeutvinningen i USA. Man vill återföra USA och Europa till beroendet av landets olja för att pss säkra millitärt stöd om regimen blir hotad, på samma sätt som USA en gång räddade Kuwait.

För bara något år sedan gick den s.k. break even för oljeutvinning med den nya frackingtekniken strax under 100 USD/fat. Genom att låta den saudiska oljan (den kostar runt 25 USD/fat att utvinna) flöda på en marknad som dämpas av sjunkande tillväxt på många håll, hoppas saudierna att den nya oljeutvinningen i USA skall bli olönsam. Målet är att USA fortsatt skall tvingas att göra vad som helst för att säkra olja från den arabiska halvön. Med en lägre prisnivå räknar säkert saudierna med att även kyla ner en rad andra konkurrerande oljestater som Ryssland, Iran och Brasilien.

Mycket tyder på att saudierna låtit priset ligga över 100 USD för länge, frackingtekniken utvecklas fort och break even för lönsamhet rapporteras redan vara ner på 57 USD/fat. Den utvecklingen tror många i branschen kommer att fortsätta neråt. Vad saudierna möjligen kan åstadkomma är att man kyler ner de planer som finns att introducera fracking även i Europa.

Ser man det som sker i ett mer makroekonomiskt perspektiv så är ett lägre oljepris mer än välkommet. Krisen i EU och uppbromsningen i Asien behöver denna typ av ekonomisk stimulans för att man skall kunna vända utvecklingen. Effekten inom EU blir dock att de gröna energiprojekt som makthavarna diskuterar i Bryssel kommer att kräva långt större ekonomiskt stöd än man tidigare kalkylerat med. Den förment förnyelsebara energin blir allt mer olönsam ju lägre priset på den fossila energin hamnar.

En annan effekt är att det lägre oljepriset slår mycket hårt mot Rysslands ekonomi som ju är starkt beroende av exporten av olja och gas. Ryssarna har därtill långt högre kostnader för sin utvinning än saudierna. Kanske kan den utvecklingen medverka till att lugna ner Putins politiska ambitioner.

Andra länder som drabbas mycket hårt är Venezuela och Iran som har högre utvinningskostnader och stora befolkningar som skall leva på oljeinkomsterna. Det lär bli heta diskussioner vid det instundande OPEC-mötet. Kanske lyckas de övriga länderna att få saudierna att börja stänga sina kranar igen för att åter få upp priset över 100 USD/fat.

Vad vi kan sluta oss till är att någon brist på olja är världen långt ifrån, oljan kommer att fortsätta flöda i allt större volymer. Det är inget vi skall beklaga eftersom billig fossil energi är en absolut grundförutsättning för att avskaffa all massfattigdom i världen.

Fattigdomen är det som driver befolkningstillväxten och som är det största miljöhotet. Med klimatet har vi ännu inga problem!

Kategori: Energi
Taggar: EU, Energipolitik Förnyelsebar energi Gas Obama fracking olja

Tiden är inne att krossa vår tids skändliga förtryck!

 

Jag stötte nyligen på ett uttalande av superentreprenören Peter Thiel, mannen bakom PayPal, som väckte min tanke. Han sa att var gång du inte tillåts att debattera en fråga, är det ofta bevis på att något inte är som det skall. Han menade att när människor använder ordet vetenskap, är det ofta något som signalerar, som i poker, att de bluffar. Man säger social vetenskap, politisk vetenskap, klimatvetenskap, genusvetenskap etc., men man säger inte fysiskvetenskap eller kemivetenskap.  Vi säger bara fysik, kemi, meteorologi, filosofi etc. därför att vi vet att de är riktiga vetenskaper. De andra är mest tyckande och värderingar som förkläs till vetenskap för att förleda oss.

Det jag kom att tänka på var Upplysningstiden, det viktiga skede i historien som under 1700-talets senare hälft lade grunden för det högutvecklade västerländska samhället. Med upplysningen kom den vetenskapliga revolution som under de senaste tvåhundra åren gett västvärlden det globala övertag som vi nu är på väg att förlora.

Upplysningen var en intellektuell strömning. En krets av filosofer och författare som deltog i arbetet med den franska Encyklopedien försökte skapa en sammanhängande rationalistisk världsbild med förnuftets och vetenskapens hjälp. De kritiserade dogmatism och maktfullkomlighet i kyrklig eller statlig form. En rad kända filosofer deltog i det viktiga arbetet där Voltaire är den mest kända. Kant formulerade en berömd definition av upplysningen som människans utträde ur hennes självförvållade omyndighet.

Filosoferna kring Encyklopedien ville forma en ny sorts filosofi, uppbyggd på en systematisk vetenskaplig metod vilken skulle ersätta 1600-talets metafysiska systembygge. De ville införa esprit systématique i stället för esprit de système – den av kyrkans prästerskap givna ordningen. Upplysningens företrädare ville befria människan från tro och vidskeplighet. Inte minst angelägen var man att propagera för sekularisering och tolerans och mot kyrklig makt och organisation. Krossa den skändliga! utropade Voltaire om kyrkan.

Upplysningens viktigaste idé var tron på människans förnuft. Alla människor är kapabla att tänka själva, därför ska vi inte okritiskt tro på sådant som makthavare och andra auktoriteter hävdar. Vi behöver inte ens tro på det som olika kyrkor lär ut och det som prästerna predikar. Tro inte heller på påståenden om konsensus i ett samhälle som undertrycker yttranderätten och försöker hindra debatten.

Historien går igen brukar det heta, och det kan vi sannerligen konstatera i dagens samhälle. Borta är upplysningstidens sökande efter esprit systématique. Nu är vi tillbaka i den av etablissemanget (vår tids prästerskap) givna ordningen – det politiskt korrekta – den politiska värdegrunden. Självklart sluter den döende kyrkans prästerskap upp bakom dogmerna. Och precis som i det samhälle där kyrkans dogmer en gång var lag, får en rad för oss vanliga människor viktiga frågor, som omfattas av värdegrunden, inte debatteras. Jag konstaterar som Peter Thiel att något inte är som det skall i vårt samhälle.

Hur många gånger har jag inte befunnit mig i situationer där värdegrundernas prästerskap t.ex. pratar om av människan orsakade klimatförändringar som motiv för långtgående maktutövning och översitteri. Att i sådana sammanhang ens ställa frågan Vilka klimatförändringar? är likställt med 1600-talets kätteri. När jag sedan i ett utslag av esprit systématique påpekar att det i stort sett saknas faktiskt observerade klimatförändringar blir jag kallad klimatförnekare. Och detta är bara en av de stora delar av värdegrunden där kritiska frågor leder till utfrysning ur samhällsgemenskapen.

Västvärldens ledare ljuger utan skam om klimatförändringar som inte inträffat. Vi i väsvärlden är på väg tillbaka till 1600-talets intellektuella mörker och lilla Sverige är som vanligt bäst i klassen. I fråga efter fråga stryps debatten och de som bryter mot tidens esprit de système tystas och mobbas med ad hominem. Ofta går dagens systemförsvarare ännu längre och berövar kättarna sin utkomst.

Katolska kyrkans avlatsbrev är tillbaka i form av skatt på en av livets tre grundläggande byggstenar. Dumheten och pseudovetenskapen breder ut sig och en allt större del av våra gemensamma ekonomiska resurser offras på det nya prästerskapets altare – vindkraftverk, miljöförstörande förment förnyelsebar energi, föråldrat järnvägsbyggande och allt annat meningslöst som är på väg att ruinera oss och vår livsmiljö.

Det kommer givetvis en ny Upplysning som ger de upplysta ett nytt övertag i utvecklingen. Den här gången tror jag dock att den Nya Upplysningen inträffar någon annanstans än i Europa.

Kanske kan vi vanliga människor med gemensamma ansträngningar samla oss i Voltairs anda och krossa vår tids skändliga förtryckare!

Nättrollen trasar sönder den seriösa samhällsdebatten

 

Jag skrev häromdagen om Integrationskatastrofen. Givetvis dök det väntade påhoppet upp från ett av alla dessa nättroll. Det här trollet uppträder under namnet David Pålsson. Om ni tittar på länken ser ni var han hör hemma politiskt, han gillar alla de vänsterextrema partierna V, Mp och Fi. Han skriver:

Nu är det bevisat: Lars Bern är rasist och har sannolikt smygröstat på SD

Det är sådana här personer som förstör det demokratiska samtalet och skrämmer bort alla karriärpolitiker från att debattera den katastrofalt misslyckade integrationspolitiken. Det ger SD den livsluft som lyfter dem i opinionen.

Trollets skrivning avslöjar även vad de vänsterextrema symapisörerna innerst inne tycker om vårt demokratiska samhällsskick. Trollet tar för sannolikt att jag har smygröstat!

Självklart är det så att trollet tillhör dem som inte gillar väljarnas rätt att rösta på vad de vill och framförallt att de inte skall ha rätt till sin rösthemlighet – rätt att just smygrösta. Den rätten är en absolut förutsättning för ett demokratiskt samhälle och det gillar ju inte de vänsterextrema har vi förstått under den gångna valrörelsen.

Jag behåller min rösthemlighet för mig själv och likaså rätten att öppet kritisera allt som jag tycker är fel i politiken hos alla partier. Jag tänker försvara min och allas er frihet och våra demokratiska rättigheter så länge jag lever. Det är bra att vi vet var vi har V-, Mp- och Fi-trollen.