Anthropocene

Jag deltog nyligen i ett informellt möte med några av landets mest kända opinionsbildare och politiska skribenter. Det vi diskuterade var vår oro för ett Sverige som var på väg att gå sönder. Det som oroade mest var hur invandringspolitiken utvecklats på senare år och den råa och primitiva debatt som uppstått i den politikens kölvatten.

Jag har haft som policy på den här politiska bloggen att inte explicit ta upp invandringsfrågan eftersom jag tyckte den var väl behandlad på andra håll. Efter mötet med andra skribenter insåg jag att vi alla har ett ansvar för att invandringspolitiken får ett ökat utrymme i det politiska samtalet. Jag kommer därför att ta upp frågan här då och då.

Sju av riksdagens partier har drabbats av en beröringsskräck när det gäller invandringen som börjar bli till allvarlig skada för den svenska demokratin. Det enda parti som driver frågan är SD som är utsatta för en så rå hatkampanj från övriga partier och i de gamla etablerade medierna, att partiets ledare måst sjukskriva sig. Jag måste fråga mig, hur politiker och journalister som berömmer sig om att vara demokrater och humanister kan bete sig som de gör. Det vore möjligen försvarbart om invandringspolitiken fungerade. Men nu gör den ju inte det och behöver därför inta en framträdande plats i den politiska debatten, så att väljarna får en chans att påverka den förda politiken.

I grunden är det inte storleken på invandringen som är problemet. Omfattande invandring har tidigare i historien lagt grunden för mycket framgångsrika stater. Det svenska problemet är att vi inte klarar av att integrera de människor som vi släpper in. Jag frågar mig ibland om de infödda svenskarna ens vill, det patetiska talet om öppnade hjärtan till trots. Våra politiker föregår heller inte med några öppnade hjärtan, de bosätter sig starkt segregerat och undviker regelmässigt invandrade som grannar.

Alliansregeringen hade tidigare en mycket dugande integrationsminister som hette Nyamko Sabuni. Hon var själv invandrad från Afrika och hade givetvis bättre förutsättningar än övriga att förstå problemen. Hon blev dock, med sin stora begåvning och breda erfarenhet, ett hot mot den inre kretsen inom Folkpartiet som därför manövrerade ut henne och ersatte henne med den arketypiska politiska broilern Ullenhag. Han har misslyckats katastrofalt vilket inte längre går att dölja. Klumpiga försök från honom att trixa med statistik för att dölja sitt misslyckande förstärker det sjaskiga intrycket av pojken. Antalet s.k. utanförskapsområden i landet har vuxit okontrollerat under hans och Alliansregeringens tid vid makten och vi är på väg att skapa en stor frustrerad bidragsberoende underklass som vi inte sett på snart hundra år.

Misslyckandet visar sig genom skolans genomklappning. De dåliga resultaten beror bl.a. på att en stor andel av invandrade barn och tidigare invandrares barn inte klarar skolan. Det i sin tur leder till att skolarbetet förstörs för ALLA i de aktuella skolorna. Misslyckandet med skolan förstärker utanförskapet och leder till ökande hat mot det etablerade samhället, som visar sig genom attacker på poliser, brandmän och andra officiella representanter. I förlängningen landar detta utanförskap i gängbildning, subsamhällen och organiserad kriminalitet.

Alliansregeringen hade den dåliga smaken att utropa landet till en humanitär stormakt, trots integrationskatastrofen som snarast är ett tecken på att landet är en inhumanitär lilleputtstat. Detta pinsamma högmod som våra politiker lägger i dagen, jämnar knappast marken för en förstående attityd från våra nordiska grannländer och från övriga länder i Europa, när våra problem börjar gå över gränserna.

Som ett brev på posten kommer snart våra nordiska grannar att drabbas av vårt misslyckande. På liknande sätt som Rumäniens och Bulgariens misslyckade integration av sina romer, lett till en invasion av tiotusentals tiggare på våra gator, kommer kriminella gäng från svenska utanförskapsområden att börja invadera de nordiska grannländerna. Att svenska politiker inte begriper att vi i ett öppet Norden inte kan föra den politik vi gör utan konsekvenser för grannsämjan, är fegt och obegåvat. Det är givetvis bara en tidsfråga innan man börjar stänga gränser i Europa för personer med svenska pass. Vi hör redan starkt kritiska röster mot den svenska politiken i Danmark.

Vi måste skyndsamt begrava det högmodiga skrytet om den humanitära stormakten och i ödmjukhet sätta oss ner med de övriga nordiska länderna och forma en gemensam invandringspolitik. Detta måste ske innan vår politik hunnit förgifta relationerna till dem. Regeringen borde även repa mod och våga ta en diskussion med de länder vars medborgare bedriver organiserade stöldturnéer och organiserat tiggeri på våra gator.

Idag fegar den svenska politiska adeln ur av skräck för de vänsterextremistiska journalister som invaderat våra stora tidningar och Public Service. Där skulle den politik jag pekar på omedelbart brännmärkas som rasism, vilket det givetvis inte är. Att vika sig för rasistargumentet är direkt fegt. Vi kan föra en bra invandringspolitik ihop med våra grannländer och vi kan begära av andra EU-länder att de tar hand om sina medborgare utan att för den skull vara rasister.

När det gäller integrationen måste den givetvis börja i skolan. Med lite mod skulle vi lätt kunna identifiera de barn och ungdomar som kommer att få problem i skolan, innan problemen uppstått. Dessa elever måste få en grundläggande utbildning utanför den vanliga skolan som ger dem den plattform som är nödvändig för att kunna smälta in i den ordinarie skolgången. Som det nu är tvingas problemeleverna in i vanliga klasser och ansvaret överlåts i princip på lärare och på de övriga skolkamraterna. Resultatet blir en söndertrasad skolgång för betydligt fler elever än de som hade problem från början.

Det börjar bli dags att röka ut den privilegierade politiska adeln ur deras innerstadshålor och tvinga dem att ta sitt ansvar för den situation som de skapat med sina påstått öppna hjärtan.