Anthropocene

Genomslaget för Keys hypotes var enorm och han lyftes fram i media som den stora auktoriteten. Det gick så långt att han var omslagspojke år 1961 i den då mycket betydelsefulla tidskriften Time Magazine. Ingen brydde sig om den omfattande kritik som Keys studie fick från rader av forskare. Etablissemanget inom vetenskapen hade bestämt sig att det var fetthypotesen som gällde. De som protesterade tystades effektivt.

Inte ens när det framkom att Keys studie byggde på forskningsfusk, kunde hans auktoritet rubbas. Han hade helt enkelt plockat russinen ur kakan och valt ut 7 länder ur ett forskningsmaterial på 21, där hans hypotes stämde. Hade han tagit med alla 21 länderna i studien, hade han inte kunnat visa någon korrelation mellan fet kost och hjärtsjuklighet.

 I slutet av 60-talet tillsattes den politiska s.k. McGovern-kommittén för att lösa problem med undernäring bland USA:s fattigaste och att få fram mat som dessa grupper hade råd med från amerikanskt jordbruk. Man utvidgade senare sitt mandat till att även komma med riktlinjer för att kunna motverka ledande kostrelaterade metabola sjukdomar. Detta ledde till att man efter medverkan från bl.a. Keys, tog fram nya näringsmässiga riktlinjer för USA som slutgiltigt lade grunden för fettskräcken och demoniseringen av kolesterol.

Trots att flera experter ifrågasatte Keys hypotes, valde politikerna att ensidigt hänga upp sina rekommendationer på Keys och det övriga etablissemangets starkt ifrågasatta hypotes. De forskare som protesterade riskerade sina karriärer. Den underdåniga respekten för det amerikanska etablissemanget gjorde att kostråden anammades av nästan hela västvärlden. I Sverige togs de upp av Statens Livsmedelsverk som gjorde dem till sina och som fortfarande biter sig fast vid dem.

Den mest kända av Keys kritiker var britten John Yudkin som år 1972 publicerade boken Pure, White and Deadly där socker pekades ut som den verkliga orsaken till den ökande metabola sjukligheten. Det gjordes ett flertal försök från livsmedelsindustrin och nutritionsetablissemanget att strypa anslagen till Yudkins forskning och förhindra publicering av hans bok. Ansträngningarna att misskreditera honom blev på det hela taget framgångsrika. Den veteskapliga världens fina etablissemang och politiskt ansvariga har inte på 40 år tagit varningarna på allvar. Först på senare år har WHO för skams skull börjat uppmärksamma sockrets hot mot folkhälsan, dock utan att ta avstånd från fettskräcken.

De amerikanska kostråden blev något av en perfekt storm för den redan stora livsmedelsindustrin. Människor som ville minska fettet i sin kost kunde inte längre livnära sig på naturlig mat från jordbruket, utan de blev nästan helt hänvisad till industrimat från matfabriker. Man kunde ju inte effektivt ta bort det feta hemma i köket, så det gjorde Big Food och ersatte det med socker, när den avfettade maten tappade all smak. Där det inte gick tog man t.ex. fram industrifetter i form av margariner som smakar så illa, att Big Food jätten Unilever nu lanserar ett margarin där man blandat i smör. Resultatet är att företaget stämts av Arla som försöker försvara sin naturprodukt mot det fräcka intrånget.

Big Food har vuxit till en av världens absolut största och lönsammaste industrier. Se er om nästa gång ni är i en matmarknad och jämför den golvyta som upptas av naturlig mat med ytan för industriprodukterna. Några av världens rikaste människor som bl.a. Warren Buffett är stora ägare. De har ökat sina redan stora förmögenheter flerfalt.

Bara några år efter de amerikanska politikernas kostråd kunde man avläsa resultaten. De metabola sjukdomar som den avfettade kosten skulle minska, vände istället uppåt och har öka lavinartat. Den utvecklingen har fått fortsätta i snart fyrtio år utan att varken det medicinska eller politiska etablissemanget reagerat. I USA har fetma, cancer och diabetes mer än fördubblats och bara under tjugo år mellan år 1990 till 2010 ökade dödligheten i Alzheimer med 500%.

Sjukligheten i sin tur blev en ny perfekt storm denna gång för läkemedelsindustrin. Det medicinska etablissemanget som fostrats av Big Pharma reagerade på den kraftigt ökade sjuklighet som kostråden orsakade, med att sätta in livslång behandling med kemiska preparat från Big Pharma för att undertrycka sjukdomssymptomen.

Högt blodsocker som var en grundorsak bakom de metabola sjukdomarna, ledde inte till att man ifrågasätta den sockerstinna industrimat som var orsaken, utan istället satte man in kemiska preparat och insulininjektioner för att dölja problemet. Ingen ifrågasatte att den lavinartade ökningen av demens kunde bero på att människors hjärnor behövde naturligt fet mat för att må bra. Istället har det satts igång rader av forskningsprojekt ihop med Big Pharma för att hitta preparat mot demensen.

Big Pharma har under den senaste fyrtioårsperioden, i likhet med Big Food, vuxit rekordsnabbt och har byggt upp några av världens största förmögenheter. Forskare inom det medicinska området som varit sugna på att göra en ekonomiskt gynnsam karriär har lockats av de enorma inkomster och forskningsanslag som erbjöds från Big Pharma.

På detta sätt har politiska beslut byggda på pseudovetenskap gett upphov till två av världens största och mest inflytelserika industrier. De enorma ekonomiska intressen som koncentrerats till några få mäktiga företag och deras ägare, gör det mycket svårt att driva igenom nödvändiga beslut för att stoppa den katastrofala utvecklingen.

I Sverige har vi på senare år kunnat bevittna hur de läkare och andra som pekat på kosten som grundorsaken till den skenande sjukligheten, blivit motarbetade och hånade av etablissemanget. Ansvaret för den situation vi hamnat i är politiskt, men med en praktiskt taget helt obildad politikerkår saknas politiker som klarar av att axla sitt ansvar.

USA:s president Richard Nixon sjösatte år 1973 sitt Krig mot cancer, med förhoppningen att man skulle få fram bot mot den fruktade sjukdomen genom en massiv forskningsinsats. Detta blev startsignalen på en gemensam global strävan att lösa cancerns gåta. Måhända är cancern inte längre en gåta, men boten är nästan lika långt borta idag som för 40 år sedan. Frågan vi måste ställa oss, efter att denna enorma globala forskningsinsats gett så klent resultat, är vad som gått fel? Har forskningen kört in i en återvändsgränd?

Grundproblemet när man skall gripa sig an uppgiften att hitta bot mot cancer är att sjukdomen kan sägas vara uppdelad på två steg, som vart och ett kräver helt olika åtgärder.

Det som får någon av våra kroppsceller att ändra skepnad och bli en cancercell börjar av allt att döma med en förändring av DNA i cellkärnan eller cellernas mitokondrier. Det leder till att cellen antingen dör eller förändras till sin funktion. Har man otur leder förändringen till att cellen får cancerogena egenskaper, som gör att den börjar dela sig okontrollerat och utvecklas till en tumör.

Cancercellen förändrar även sin metabolism så att dess energiproduktion övergår från cellandning (oxidation) till fermentation. Detta leder till att cancercellen bara kan förbränna druvsocker och fruktsocker, medan friska celler kan hämta näring från såväl druvsocker som ketonkroppar från fett. Detta visade den tyske Nobelpristagaren Otto Warburg redan på 1920-talet. Han visade att cancervävnad förbrukar 5-35 gånger mer socker än en frisk vävnad. Till skillnad från cancerceller förbränner inte friska celler fruktsocker.

Problemet på detta stadium är att skadan på DNA kan ta sig en rad olika skepnader, varför varje cancer i princip är en unik åkomma. Det gör det väldigt svårt att behandla eftersom alla i något avseende kräver sin speciella behandling. Det är i bl.a. detta som cancerforskningen ägnat sig åt under 40 år. Senare tids forskning av professor Thomas Seyfrieds vid Boston universitetet visar även, att den sjuka cellens cancerogena egenskaper är kvar oberoende av om man byter ut den skadade cellkärnan mot en frisk och vice versa. Detta komplicerar ytterligare möjligheten att reparera de skadade cellerna genom att bara byta DNA.

I en artikel i Svenska Dagbladet den 27 mars efterlyser två genetiker mer resurser till DNA-analyser i sjukvården. De menar att detta är nödvändigt för att man skall veta hur man bäst skall angripa olika DNA-skador. Deras ambition är lovvärd, men frågan är om den vägen är den effektivaste för att förbättra vårdutfallet som idag är anmärkningsvärt dåligt.

Skribenterna sitter fast i det tänkande som dominerar en stor del av dagens moderna sjukvård, nämligen tron att man effektivast botar sjukdomar med allt dyrare och mer avancerade kemiska preparat. Det pratas om att ta fram individanpassade preparat som angriper cancerceller med en viss typ av DNA-skada. För att kunna göra det krävs allt mer avancerad DNA-diagnostik. Den starka tron på kemiska preparat inom den medicinska forskningen har sina rötter inom läkemedelsindustrin som ju tjänar sina pengar på patenterbara preparat.

En svårighet vid behandlingen av en cancersjukdom är att den ursprungliga cancerogena cellförändringen inte går att upptäcka med rimliga insatser, när den sker. När det går att ställa diagnos, har alltid cancern gått in i sitt andra skede, där den börjat sin okontrollerade delning och bildat en växande tumör som tränger undan frisk vävnad. I värsta fall har den även hunnit metastasera i form av dottertumörer. I vissa fall klarar läkarna av att avlägsna tumörerna på kirurgisk väg, men ofta lyckas inte det helt. Man måste då välja andra behandlingar.

Problemet med en individuell tumörbehandling mot varje typ av cancerogen cellförändring är kostnaden som i dagens läge gör den vägen i stort sett oframkomlig. Istället har man valt vägen att försöka hitta en behandling som slår mot alla typer av cancerogena celler. Det har lett fram till användning av bestrålning och/eller gifter, s.k. kemoterapi. Problemen med dessa terapier är att de även skadar frisk vävnad och inte sällan blir patienten sämre eller dör av behandlingen. Det är lite som att jaga mygg med hagelbössa.

Här står cancersjukvården idag. Man har trots allt gjort vissa framsteg när det gäller att förlänga patienternas överlevnadstid, ofta till priset av låg livskvalitet. Huvudintrycket är att trots de små framstegen befinner sig cancerforskningen och cancervården i en återvändsgränd.

Förändringen av metabolismen hos cancercellerna gör att tumörutvecklingen måste ses som en metabol sjukdom. Efterhand som mer och mer forskning klarlagt cancercellernas stora behov av druv- och fruktsocker, har man fått en förklaring till sambandet mellan metabol sjuklighet med höga blodsockervärden och cancer. Höga halter av hormonerna insulin och IGF-1 som sammanhänger med förhöjt blodsocker spelar även en roll, eftersom dessa hormoner stimulerar tumörtillväxten. Jag har på nära håll erfarenhet av en mycket snabb cancerutveckling hos en närstående med diabetes.

Problemet med dagens sjukvård är att man till varje pris undviker att tänka i nya, och för en lekman som jag själv, helt självklara banor. Om det underliggande problemet bakom alla metabola sjukdomstillstånd är för högt blodsocker, varför inte förutsättningslöst titta på vad som orsakar det tillståndet. Idag gör man inte det utan man sätter bara in mediciner för att sänka blodsockret på konstlad väg. Är blodsockret alldeles för högt som hos diabetiker, injicerar man insulin som får tumörer att växa ännu snabbare.

Jag skrev den 16 mars om Cancerfondens sjuka kostråd där man rekommenderar en kraftigt blodsockerhöjande kost till cancerpatienter. Det borde givetvis vara fullständigt självklart att se till att cancerpatientens blodsocker är lägsta möjliga genom att sätta dem på en ketogen diet helt utan kolhydrater. Sjukhusmaten är precis lika olämplig som de kostråd som man hittar på Cancerfondens hemsida. Visserligen producerar kroppen själv en miniminivå druvsocker, men den producerar inget fruktsocker som man får i sig i stor mängd med den kost som tillämpas. Fruktsocker ökar både cancerrisken och risken för åderförkalkning mer än druvsocker.

Allt mer forskning visar att en många gånger betydligt effektivare och skonsammare terapi än cellgifter och strålning för cancerpatienter, är att sätta dem på en kombination av ketogen kost och perioder av fasta. Orsaken till att detta inte sker trots att kunskapen funnits mitt framför sjukvårdens ögon sedan 20-talet, är att vården sitter helt i knät på en läkemedelsindustri som till varje pris försöker förhindra den utvecklingen.

Så länge inte cancerforskningen klarar att bryta sig loss från den enormt inflytelserika industrin och myndighetsapparaten som lever i symbios med industrin, kommer man bara allt djupare in i sin mörka återvändsgränd.

Jag vill avslutningsvis rekommendera att lyssna på en kort intervju med professor Thomas Seyfrieds vid Boston universitetet. Läs gärna professor Göran Sjöbergs betraktelse om den känsliga frågan om cancer.

Själv har jag varit vice ordförande i Cancerfonden och jag har setat i fondens forskningsnämnd.

Lars Bern

Politikern Marie Lackenbauer från det kommunistiska Vänsterpartiet vill att vi förbjuder Sverigedemokraterna med motivet, att vi inte kan och inte ska förbjuda tankar och åsikter vi inte tycker om, men vi ska bekämpa varje yttring av en politik som leder till att människor värderas och behandlas olika. Detta är en intressant tanke för att komma från ett av Riksdagens mest extrema partier. Låt oss fundera lite på hur en olagligförklaring skulle kunna motiveras.

Tanken att med förbud begränsa den politiska arenan har framskymtat både här och där inom de etablerade politiska partierna, sedan SD tagit sig in i Riksdagen. På vilka grunder skulle man då kunna motivera en sådan lagstiftning inom en demokrati?

Dels skulle man kunna basera ett förbud på; om ett parti i sitt program och genom förslag i Riksdagen driver förslag som går ut på att diskriminera olika folkgrupper baserat på deras etnicitet eller tro. Mig veterligt har inget parti något sådant på dagordningen eller med bland sina förslag. Vad SD föreslagit är att landet skall begränsa antalet invandrare som skall accepteras, men man har inte särat ut någon grupp på basis av etnicitet eller tro. Där finns alltså ingen grund för att förbjuda partiet.

En annan grund för ett förbjud av politiska organisationer skulle kunna vara att man erkänner en ideologi som accepterar folkmord. Även om övriga partier ihop med alla etablissemangets media hela tiden försöker klistra på SD en naziststämpel, så har jag inte sett annat än att partiet konsekvent tagit avstånd från den ideologin. Om man däremot tittar på Vänsterpartiet, så finns inget konsekvent avståndstagande från kommunismen som historiskt ägnat sig åt betydligt mer omfattande folkmord än nazisternas, och vid senare datum. Partiets tidigare ledare erkände öppet sin tro på kommunismen. Därutöver finns det även religiösa organisationer som inte tar avstånd från folkmord. Ett förbud med denna grund skulle alltså snarast drabba Vänsterpartiet och vissa religiösa grupperingar.

En tredje grund för att förbjuda en organisation skulle kunna vara; att vissa av dess medlemmar gör diskriminerande uttalanden eller brukar våld mot etniska, religiösa och andra oliktänkande grupper. På den punkten verkar SD vara ganska skoningslösa och utesluter snabbt personer som på det sättet bryter mot partiets officiella politik. Härvidlag har samtliga partier på vänsterkanten betydande problem, med medlemmar som ofta intar en starkt antisemitisk hållning utan att bli uteslutna. Att judar snart inte längre kan bo kvar i det vänsterstyrda Malmö är omvittnat. Det är idag ingen tvekan om att i den av vänsterpartierna styrda staden, så bedrivs en politik som leder till att judar värderas och behandlas på ett sätt som får dem att fly staden.

Vänsterpartiet visar ofta sympati för millitanta vänstergrupper som använder våld mot oliktänkande. Alla minns vi valnatten år 2010 när Vänsterns ledare stod i TV-rutan och mer eller mindre uppmanade sina sympatisörer att gå ut på gatorna och slåss. Min erfarenhet är att Vänsterpartiet ofta ser mellan fingrarna med medlemmar som deltar i våldsaktioner och antisemitiska manifestationer. Återigen kommer man fram till att Vänsterpartiet ligger mycket närmare ett förbud än vad SD gör.

Ser man till sympatisörkretsen omkring Vänsterpartiet hittar man kommunismens och antisemitismens apologeter såsom Mikael Wiehe, Sven Wolter, Jan Myrdal och Jan Guillou. Ingen verkar vilja hindra dem från att bli folkkära, mysa i tv-soffor i vänstervridna public service på bästa sändningstid och hyllas för sina kulturgärningar. Det går alldeles utmärkt att ta emot ett pris till den sovjetiska massmördarens Vladimir Lenins ära, utan att bli utkastad ur offentlighetens värme.

I dagens ledare i GP skriver tidningen under rubriken Tolerans av intolerans att Guillou har gång efter annan gjort uppenbart antisemitiska uttalanden och skrivit texter där han förminskar hatet mot judar. I en artikel i Aftonbladet från tidigare i år lät Guillou upplysa de judar som oroar sig för den växande antisemitismen i Sverige att de bara inbillar sig, vidare ljuger de för att få uppmärksamhet (22/2).

Har ni någonsin hört någon ledande Vänsterpartist och för den delen även Miljöpartist eller Socialdemokrat ta bestämt avstånd från dessa massmördares och judehatares sympatisörer?

Att vänsterpartierna och för den delen även vissa inom Alliansen gärna skulle få tyst på SD-kritiken mot den liberala invandrings- och asylpolitiken kan jag förstå. Eftersom folkopinionen mot den politiken växer, så kommer även SD fortsätta växa vilket skapar kaos i de övriga partiernas trånga åsiktskorridor. Att möta det problemet med att förbjuda SD, skulle vara som att stänga säkerhetsventilen på en tryckkokare. Det är illa nog med etablissemangets mot SD riktade Decemberöverenskommelse. Såväl Vänsterpartiet som övriga partier i åsiktskorridoren får nog besvära sig att få väljarna att antingen förstå politiken, eller att ändra den i en mer folklig riktning.

Om man på de grunder jag kan hitta skulle förbjuda något parti eller annan organisation, så ligger Vänsterpartiet bäst till med hästlängder. För egen del lovar jag Vänsterpartiet att jag vältaligt tänker argumentera för att de skall få finnas kvar.

Det kamrater kommunister kallas DEMOKRATI!