Anthropocene

 

Efter kriget togs det även en rad andra initiativ än EU för att försöka skapa ett mer globalt styrelseskick. I inflytelserika kretsar i väst fanns tidigare tankar på att sträva mot en global maktordning, nu såg man en möjlighet till ett förverkligande. FN inrättades och runt FN började man bygga upp en rad institutioner som Världsbanken, WTO, IMF, ICJ för att bara nämna några i en lång rad. En betydande maktförskjutning har därefter skett de senaste 70 åren, från nationalstaten till olika överstatliga organ och deras byråkrati.

Jag har tidigare skrivit om hur en stark pådrivande kraft bakom denna globalisering har varit västvärldens rikaste familjer – de angloamerikanska oligarkerna. De har dragit upp riktlinjerna för den globala maktordningen i sina halvhemliga sällskap som Romklubben, Billderberggruppen, Trilaterala kommissionen m.fl.. Man har via dessa sällskap bearbetat nationella politiker som ofta saknat nationell överlevnadsinstinkt och varit smickrade över det fina umgänget. Det mest näraliggande exemplet på det är våra senaste statsministrar Reinfeldt och Löfven. Ett annat är Carl Bildt som är springpojke åt dessa makthavare trots att de föraktar honom.

För att kunna expandera den globala makten var det nödvändigt att riva ner alla nationella hinder bl.a. i form av tullmurar, valutor, lagar, skatter och nationell identitet. Reinfeldts öppna förakt för den svenska identiteten har varit i säck innan den kom i påse. Åtgärder för att riva nationella gränser har varit en viktig del i strategin, Schengenavtalet var därför följdriktigt. Likaså kan vi konstatera att migrantinvasionen i EU aktivt underblåsts av amerikanska oligarker och flyktingkatastrofen har orsakats av amerikanska militära operationer för att slå sönder nationalstater i Mellanöstern. I Syrien har man mött motstånd genom den ryska interventionen för att hindra att Assadregimen faller. Det enda landet i Europa som satt ner klacken och håller emot har varit Ryssland. Oligarkernas propaganda mot ryssarna och bestraffningar har i huvudsak denna förklaring.

Oligarkernas framgångar har varit nästan ofattbara, de har kunnat bygga upp rader med globala företag med omsättningar i nivå med många nationalstaters BNP. Deras banker har via en omfattande kreditgivning till nationalstaterna skaffat sig ett oslagbart påtryckningsmedel med vilket de kunnat kraftigt inskränka utrymmet för nationellt självbestämmande. Greklands nuvarande problem är ett lysande exempel och Sveriges valutakris år 1990 efter en attack från oligarken Soros är ett annat.

En global livsmedelsindustri är på väg att kunna patentera alla stora utsäden med hjälp av GMO vilket kommer att göra ländernas jordbruk underordnat oligarkernas globala företag. Putin vet exakt vad han gör när han lovar att bli världsledande på GMO-fria livsmedel. Genom att tidigt skaffa sig inflytande över forskningen har oligarkin kunna styra sjukvården bort från gamla beprövade vårdmetoder till ett ensidigt beroende av patenterade kemiska preparat från deras globala läkemedelsföretag.

Med hjälp av världshistoriens största och dyraste propagandakampanj baserad på groteskt överdrivna klimatlarm försöker man nu få kontroll över den viktigaste marknaden – den för energiråvaror. Avtalet vid COP21 i Paris är ett steg på vägen, även om motståndet den här gången nog blev större än man räknat med och det är lång väg kvar till full kontroll. De stora utvecklingsländerna har inte gått i fällan, vilket dock lilla Sverige har gjort.

Jag kan fortsätta skriva en lång uppsats om hur dagens västliga makthavare inom finansvärlden med mycket stor framgång lyckats bygga upp en allt starkare global maktordning åt sig själva. Nu är man dock på väg att få stora problem. I den globala maktutövningen finns inget utrymme för folkstyre, demokratiska institutioner fungerar på ett nationellt plan men inte på det globala. Maktförskjutningen leder därför till att människor på allvar upplever att de är på väg att förlora inflytandet över den maktutövning som påverkar deras liv.

Motreaktionen har på kort tid vuxit till en storm i Europa genom framväxten av nationalistiska partier som redan vuxit i opinionen förbi etablissemangets partier. Väljarna upplever att dessa har svikit dem och sålt ut deras hemländer. Sannolikt kommer de nationalistiska partierna att ha ta makten i en lång rad EU-länder inom något årtionde. I Ungern och Polen sitter redan nationalistiska partier vid makten. Jag har svårt att se hur EU skall kunna överleva denna utveckling.

Vi går mot en konfrontation mellan nationella krafter som vill återföra makten till nationalstaterna och den globala maktbyråkrati som vuxit fram och som stöds av det gamla politiska etablissemanget och den angloamerikanska oligarkin. I vågskålen ligger bl.a. alla pengar länderna lånat i oligarkernas banker. Göran Persson anade inte hur rätt han hade när han konstaterad att den som är satt i skuld är inte fri. Det sorgliga är att inte Stefan Löfven och Magdalena Andersson besitter Perssons klokskap.

Kommer Europas folk att lyckas ta tillbaka sin frihet?