Anthropocene

Läkemedelsindustrin och cancervården

Försök till bot och vård av våra sjukdomar är inne i en återvändsgränd. Sjukvårdens utveckling hotar att stagnera och resurserna överbelastas. Orsakerna är dels att det inte i tid utvecklats antibiotika för att bota multiresistenta infektioner som nu sprider sig snabbt och dels den globala pandemi som åratal av politiskt styrda hälsovådliga kostråd orsakat.

Ett grundproblem är att den absoluta huvuddelen av den medicinska forskningen finansieras eller på annat sätt kontrolleras av de stora läkemedelsföretagen och deras intresse sammanfaller inte med allmänintresset. Det är för små forskningsmedel som står till förfogande för helt oberoende forskning rörande bot av sjukdomar och de insamlingsfonder som stödjer forskningen står oftast under starkt inflytande från industrin.

Företag drivs för att maximera vinst och långsiktig avkastning till aktieägarna. Det gör att deras forskning styrs av viljan att få fram de läkemedelspreparat som genererar störst vinstmarginal och volym. Mediciner som undertrycker sjukdomssymptom men som inte botar och som måste intas livslångt, blir med den logiken prioriterade. Företagslogiken innebär också att man utvecklar bara sådant som kan patenteras. Utan skyddande patent kan inte företagen tjäna tillbaka det som investerats i forskningen. Konsekvensen blir ett ointresse för gamla preparat, naturmedel och kombinationer av dessa med de kemiska läkemedlen.

Problemet är tyvärr större än så, de myndighetspersoner som är satta att granska läkemedelsindustrin och godkänna deras produkter står ofta under kraftig influens från industriintressen och har ett egenintresse i den bestående ordningen. Alla minns vi pandemilarmen i samband med svininfluensan som ledde till en våldsam och farlig övervaccination. Den rekommenderades av expertpaneler med band till den industri som fick leverera vaccin för miljardbelopp. En ökad användning av naturmedel och gamla beprövade preparat skulle kraftigt minska dessa myndighetspersoners makt och inflytande.

Om sjukvården skall kunna ta sig ur sin återvändsgränd finns det mao tunga skäl att mobilisera betydligt större resurser för helt oberoende vård, forskning och utveckling.

Låt mig nämna ett exempel – världens kanske äldsta läkemedel – acetylsalicylsyra eller aspirin. Det är sedan flera år känt att värkmedel som blockerar Cox-enzymer kan ha antitumöreffekt. Det har hittills främst visats med aspirin vid bl.a. tumörer i tjocktarm, mage, bukspottkörtel, bröst och prostata. Därutöver är aspirin ett utmärkt och förhållandevis biverkansfritt profylax mot de blodproppar som kan orsaka såväl infarkter som stroke.

Problemet med aspirin är att preparatet inte går att exploatera ekonomiskt för läkemedelsindustrin. Det är för billigt och alla patent har gått ut för länge sedan. Därför försöker flera företag få fram likartade men något förändrade preparat som kan patenteras och prissättas högt. Ett exempel var Vioxx som blev godkänt av myndigheterna. När det testades i flera olika cancerstudier visade sig preparatet ha så farliga hjärtbiverkningar att det måste dras in efter kort tid.

Hade man använt det beprövade Aspirin för förebyggande behandling mot cancer hade aldrig farliga biverkningar uppstått. I stället finns det starka intressen som vill få bort det fantastiska aspirinpreparatet. Den enda betydande biverkan från Aspirin är vissa magblödningar, som drabbar någon procent, överdrivs våldsamt genom ständiga varningar som sprids för att skrämma bort patienterna. Denna biverkan är inte bråkdelen så allvarlig som den med t.ex. Vioxx. Aspirin har faktiskt används i över 100 år. Exemplet visar på ett allvarligt systemfel i utvecklingen av läkemedel.

Man kan även titta på hur vården och industrin förhållit sig till C-vitamin vars stora medicinska betydelse en gång lyftes fram av Nobelpristagaren Linus Pauling. Han menade att det fanns starka belägg för att höga doser (flera g) C-vitamin per dygn bl.a. motverkade cancer. Han blev länge hånad och anklagad för att torgföra pseudovetenskap av starka läkemedels intressen. Idag är höga doser intravenös C-vitamin mot vissa cancerformer en, om inte vedertagen, så i alla fall använd behandling inom vården som förstärkning av cytostatikaeffekten. För egen del tar jag några gram per dag som profylax mot gikt, som jag drabbats av efter en skada jag fått vid en canceroperation. Den effekten har nyligen visats i en forskningsstudie.

Rader av forskningsexempel på hur D-vitamin minskar risken för cancer och ökar överlevnaden för de som blivit sjuka finns redovisade i litteraturen. Trots detta har Statens Livsmedelsverk (SLV) satt igång en kampanj mot D-vitaminanvändning i sin allmänna fientlighet mot behandling med kosttillskott. Verket har tidigare utmärks sig med klart hälsovådliga kostråd.

 SLV:s syn på kosttillskott liknar mer en trosuppfattning än ett vetenskapligt grundat ställningstagande. De anser att svenska folket generellt sett får i sig det de behöver via kosten och inte behöver kosttillskott. Flera studier visar att detta inte stämmer. Vi svenskar lider av uttalad brist på D-vitamin. Säljförbud strider mot såväl lag som aktuell forskning på området. D-vitaminbrist är överrepresenterat vid tillstånd som MS, demens, Parkinsons sjukdom, schizofreni, fetma, autism, utvecklingsstörning och depression.

En studie från Karolinska visade att D-vitamintillskott på 4000iu (100mg) minskade den totala incidensen av luftvägsinfektioner med 23%. Dessutom minskade antalet dagar med antibiotikabehandling med 50% (från 33 till 16 dagar i interventionsgruppen). Den erkända professorn Stig Bengmark räknade även nyligen ut att D-vitamintillförsel i högre doser skulle kunna spara sjukvården upp till 36% av nuvarande kostnader. Man kan givetvis fråga sig om det blir så när folk då lever längre. Allt rimmar illa med att kommunerna lägger säljförbud på just den dos som studier visat, bidrar till att upprätthålla immunförsvarets normala funktion.

På ett liknande sätt är det med olika naturpreparat. SLV och läkemedelsindustrin vill inte ta i dem och man anstränger sig för att misskreditera alla lovande preparat som kommer fram. Industrin har lyckats fantastiskt i den engelskspråkiga världen, naturpreparaten skys av större delen av läkarkåren som helst inte vill förknippas med dem. De är rädda att uppfattas som oseriösa och som en kvacksalvare om de befattar sig med dem. Att arbeta med alternativa behandlingar har låg status inom läkarkåren, och det är inte ovanligt att alternativläkare berövas sina läkarlicenser av Socialstyrelsen. På sina håll har flera dött under mystiska omständigheter. Jag känner läkare som trakasserats av sina kollegor för att de förordar alternativa behandlingsmetoder. Förhållandena är dock annorlunda i den tyskspråkiga världen där såväl naturpreparat som alternativa behandlingsmetoder är vanligare förekommande. Den som får en cancerdiagnos från den svenska sjukvården gör således klokt i att inhämta en second opinion från någon oberoende tyskspråkig vårdgivare.

En egen upplevelse av denna beklagliga attityd till alternativbehandling av cancer fick jag, när jag var engagerad i Cancerfonden. En bekant till mig hade fått en bukspottkörtelcancerprognos med på sin höjd ett halvår kvar att leva. Hon gjorde då vad vem som helst skulle gjort och sökte en alternativ naturbehandling som visade sig bota hennes cancer. När jag berättade detta för den professor som var ordförande i Cancerfondens forskningskommitté, svarade han utan en fråga att då måste det varit en feldiagnos. Det är möjligt att han hade rätt, men det som störde mig var att han var totalt ointresserad av att höra vilken alternativ behandling som min bekant fått. Möjligheten att bota en cancer med en naturmetod fanns inte på professorns karta.

Ett annat exempel är den upphetsade debatt som nu rasar om den urgamla antibiotikan kolloidalt silver. Silvers användning sträcker sig tusentals år bakåt i tiden och det var i bruk inom sjukvården i stor utsträckning fram till upptäckten av det då potentare penicillinet. Den snabbt tilltagande spridningen av penicillinresistenta bakterier har gjort att många nu försöker lansera det kolloidala silvret igen. Som läkare riskerar man dock att stämplas som kvacksalvare om man skulle rekommendera användning. Läkemedelsbyråkratin har förbjudit reklam för silverpreparat till annat än vattenrening. Man har t.o.m. polisanmält ett företag som säljer silverpreparat, men polisen la ner utredningen. Preparatet bekämpas frenetiskt av stora delar av vårdetablissemanget, utan hänsyn till att det publicerats forskning som visar på positiva effekter i kombination med såväl penicillinpreparat mot infektioner som traditionell cellgiftbehandling av cancer.

Trots det stora ointresset från forskningsetablissemanget för naturpreparat finns det forskare som försöker hitta alternativa sätt att behandla cancersjukdomarna. Det intressanta med många naturmedel som har en bevisad effekt, är att de ofta fungerar väldigt bra i kombination med den etablerade cellgiftsbehandlingen och kirurgiska ingrepp. Behandlingen blir effektivare och kan kraftigt avkortas vilket minskar de besvärande biverkningarna. Trots detta är intresset från den etablerade vården ringa. Som patient måste man forska omkring detta själv för att kunna ställa krav på sina vårdgivare. Detta leder till stora orättvisor eftersom det är ett fåtal av patienterna som har sådana kunskaper och resurser att de kan och vågar ställa den här typen av krav.

Det sorgliga med dagens tillstånd inom vårdetablissemanget är att vi som patienter inte längre kan lita på att vår doktor ser till vårt bästa. Rädslan att bli brännmärkt för att vara kvackare, leder till en räddhågsen försiktighet hos stora delar av läkarkåren. Och de råd som ges av vård- och kostbyråkratin är allt som oftast direkt kontraproduktiva. Jag kan inte som autodidakt ge några rekommendationer vad ni skall välja för behandling om ni drabbas av cancer. Däremot är mitt absoluta råd att inte lita blint på vad doktorn ni kommer till säger, förrän ni skaffat en second opinion från någon helt annan vårdgivare, gärna från ett annat land. För egen del skulle jag med det jag vet idag, inte välja den vård jag fick när jag drabbades av cancer.

Detta sagt, skulle jag i era kläder ta minst 4000IE (100 microg) D3-vitamin och några gram C-vitamin varje dag och välj då rent C-vitaminpulver och inte brustabletter med en massa tillsatser. Allt finns att beställa på nätet.

Kostfonden är oberoende och inte styrd av Big Pharma, stöd dem: bankgiro 900-4243 eller plusgiro 900424-3 eller via Swish 123 900 42 43.

Jag har tidigare i mina artiklar om bakgrunden till klimatkonferensen COP21 beskrivit den angloamerikanska oligarkins kamp för att behålla och stärka västs världsherravälde. Jag tror att såväl klimatalarmismen som utvecklingen i Mellanöstern och migrantinvasionen av Europa är viktiga led i den här politiken. Strategin är gammal och klassisk – att härska genom att söndra. Här skall jag ta upp Mellenösternkonflikten.

Makten över olja och gastillgångar har fortfarande en mycket stor betydelse, likaså makten över i vilken valuta dessa tillgångar handlas på världsmarknaden. Dollarns ställning som reservvaluta och då främst det som kallas petrodollar är en viktig del i maktkampen. USA:s invasion av Irak år 2003 och störtandet av Sadam Husseins regim följdes senare av revolter i Tunisien med störtande av Ben Ali, Egypten med ett misslyckat islamistiskt maktövertagandet, Libyen med störtandet av Khadaffi och försöket att störta Assad i Syrien.

Mycket av denna händelseutveckling har i olika grad varit orkestrerat från USA. Målet i flera fall har varit att få bort besvärliga despoter som man inte hade full kontroll över. Man lyckades t.o.m. få naiva svenska politiker att medverka för att få bort Khadaffi. Notabelt är att några revolter inte ägde rum i länder som Saudiarabien som är den hänsynslösaste diktaturen i regionen och samtidigt en trogen allierad till den angloamerikanska oligarkin.

Genom att slå sönder hela maktstrukturen i Mellanöstern räknar USA kallt med att få en bättre kontroll över regionen. Också NATO-landet Turkiet med sin makthungrige president Erdogan har givetvis sett ett tillfälle att skjuta fram sina positioner, inte minst hoppas han att bli kvitt sitt kurdiska problem, genom att beröva kurderna sin del av Irak.

Missräkningen för USA var att man inte lyckades störta Assad trots att man pumpade in stora militära resurser på klassiskt CIA-maner till rebeller som man sedan tappade kontrollen över. Assad hade tillräckligt stöd för att kunna bita sig kvar, till priset av det uppslitande inbördeskriget i Syrien. Utan västs inblandning hade Assad ganska snabbt återtagit kontrollen och inbördeskriget hade varit slut för länge sedan. Nu har allt istället fastnat i ett utnötningskrig och en enorm flyktingkatastrof och migrantinvasion av EU.

Ur spillrorna från USA:s klumpiga politik i Irak och Syrien har det vuxit fram en totalt hänsynslös och inhuman rebellarmé med starkt neonazistiska drag. Den föredrar att framställa sig som en ny islamisk stat – ett kalifat kallat ISIS, medan dess motståndare kallar dem Daesh. De av amerikansk söndringspolitik försvagade Irakiska och Syriska staterna har inte klarat av att stå emot denna rebellarme som indirekt och direkt (?) rustats av CIA. Daesh (IS) lade på kort tid under sig stora delar av såväl Irak som Syrien och man skaffade sig snabbt stora inkomster genom att stjäla och sälja olja från ockuperade oljekällor. De enda som lyckades hålla något så när stånd mot skräckväldet var de tappra kurderna i norra Irak och Kobane söder om Turkiet.

Det blir allt tydligare att Daesh (IS) rustats av USA och Turkiet och att de får stora inkomster genom att sälja sin olja via Turkiet med självaste sonen till president Erdogan som trader. Förhoppningen i USA-lägret har sannolikt varit att Daesh (IS) snabbt skulle få Assad på fall och att man därefter skulle kunna gå in och sätta stopp för dem. Deras folkmord och neonazistiska vidrigheter som de t.o.m. skryter med via världens media, har dock snabbt skapat ett ursinnigt hat mot dem över hela västvärlden. Detta tvingade fram ett beslut att ingripa med flygbombningar mot dem från NATO:s sida, trots att Assad ännu satt kvar.

USA:s och Turkiets s.k. insats mot Daesh (IS) visade sig dock mest vara ett spel för galleriet, för att lugna opinionen i Europa och i USA. Mycket tyder tyvärr på att Daesh (IS) trots sina vidrigheter har ett oroväckande starkt stöd bland sunnimuslimer. USA och Turkiet ville givetvis inte få stopp på deras vidrigheter och expansion innan man fått bort den besvärlige Assad. Turkiet bombade knappast als Daesh (IS) utan tog tillfället i akt att sätta igång kriget mot kurderna igen. De hade blivit invalda i det turkiska parlamentet och började kännas som ett allt allvarligare hot mot Erdogans maktdominans. USA gjorde halvhjärtade insatser och rörde framförallt inte rebellernas livsnerv – oljeinkomsterna från Turkiet.

President Putin hade givetvis hela tiden klart för sig att USA bara var ute efter att ytterligare stärka sin maktposition i den inringning av Ryssland som man oavbrutet ägnat sig åt ända sedan Andra Världskriget. Han insåg att USA inte tänkte ge sig förrän de störtat Rysslands allierade Assad. Som den skicklige strateg Putin är, så såg han att USA:s skenbombningar av Daesh (IS) skapade ett window of opportunity. Han fick snabbt Assad att bjuda in honom att hjälpa till med Syriens försvar mot det förhatliga Daesh (IS). Putin sände ner stora flygstridskrafter till Syrien och deklarerade att han ville hjälpa USA att bekämpa de vidriga terroristerna. Han förklarade sig bredvilligt att samverka med västmakterna.

Hela denna utveckling sker mot bakgrund av en enorm flyktingström in i Europa från de länder USA har kastat in i kaos med sin söndringspolitik, såsom Afganistan, Irak, Syrien m.fl.. De amerikanska oligarkerna med George Soros i spetsen har mitt i detta spridit propaganda med syfte att öka på strömmen av migranter och turkarna släpper bredvilligt vidare människor som flyr in i Turkiet. Oligarkernas syfte är givetvis att även destabilisera Europa och underminera vår självständighet. Man har lyckats rejält med lilla naiva Sverige. Det är inte första gången som Soros saboterar vårt land f.ö..

Putin synar amerikaner och turkar och beordrar effektiva bombningar av Daesh-terroristerna och deras oljetransporter in i Turkiet, innan USA hinner svara på hans invit om samarbete. Ryssarnas bombningar blir framgångsrika eftersom de faktiskt siktar på terroristerna. USA:s strategi ligger i spillror och Turkiets Erdogan blir fullständigt ursinnig. Dels blir han av med en synnerligen lukrativ privat inkomstkälla, dels tror jag hans dröm är att senare kunna sätta sig på de territorier som Daesh (IS) lagt under sig och skapa det kalifat man pratat om, med honom själv som kalif.

Så inträffar Daesh-attentatet i Paris den 13 november. Hela västvärlden hamnar i uppror över migrantinvasionen och de allt tydligare tecknen på dubbelspel från USA:s och Turkiets sida. Två dagar senare samlas ledarna från världens tjugo ledande nationer i turkiska Antalya till det s.k. G20-mötet. Där lägger president Putin fram underrättelseinformation som bevisar dubbelspelet om såväl Daeshs (IS) oljeinkomster som beväpning. Turkiet pekas ut, vilket pressar Erdogan ännu mer.

I en undanglidande deklaration försöker USA komma med det absurda påståendet att det är Assad som köper Daeshs (IS) olja, vilket bara visar på desperationsnivån i Washington. I ett desperat försök att skapa en öppen konflikt med Ryssland, skjuter Turkiet ner ett gammalt ganska omodernt ryskt bombplan den 23 november. Putin som givetvis inser att avsikten är att provocera fram en rysk motattack för att NATO skall komma till Erdogans undsättning, förhåller sig iskall. Däremot intensifierar han bombningarna av Turkiets allierade terrorister nära den turkiska gränsen samtidigt som han stationerar modernt robotluftvärn där.

Den turkiska nedskjutningen får kritik från flera högt uppsatta amerikanska militärer, vilket tyder på att det råder ytterst delade meningar i USA om hur man sköter Syrienkonflikten. Tidigare NATO-befälhavaren Wesley Clark går t.o.m. ut och bekräftar att Turkiet i realiteten stödjer Daesh (IS).

Dagen efter nedskjutningen åker Frankrikes president Hollande och besöker Obama i Washington. Där får han enligt NYT emotionella ord av solidaritet men med ett klargörande att det är upp till Europa att eskalera sina ansträngningar att bekämpa terroristerna. Efter besöket i Washington åker Hollande raka vägen till Putin i Moskva och berättar att amerikanerna inte tänker ingripa mot terroristerna som nyligen mördat 130 parisare och 224 ryska flygpassagerare. Efter Hollandes besök i Moskva förklarar Putin att det inte längre är aktuellt att samarbeta med USA i kampen mot Daesh (IS). USA står ju i realiteten på terroristernas sida i den här konflikten.

Under fredagen ser sig USA nödgat att gå ut och uppmana Turkiet att se till att stänga gränsen mellan Turkiet och Syrien för att blockera Daeshs (IS) transitmöjligheter. Där står vi idag. Världsfreden är i högsta grad hotad av USA:s och Turkiets dubbelspel och en turkisk president som drabbats av storhetsvansinne. Idag mördade hans regim även en av sina främsta civila kurdiska kritiker. Vad tror ni världens ledare kommer att tala om på COP21 - klimatet?

Den som hittills triumferat är president Putin som spelat sina kort med iskall skicklighet, men det är ju i gengäld inte så svårt med motståndare som Obama och Erdogan.

Hippokrates kloka ord: ”Låt din mat vara din medicin och låt din medicin vara din mat.” var utgångspunkt för ett kampanjförslag när Cancerfonden år 2001 firade sitt 50-årsjubileum. Fonden hade året innan tillsatt en jubileumskommitté för att ta fram ett kampanjprogram för jubileet. Som vice ordförande i fonden kom jag att ingå i kommittén. Tidigare kampanjer hade handlat om rökningens farlighet och risken med för intensivt solande. Vår idé var att vi denna gång i Hippokrates anda skulle uppmärksamma människors kostvanor. Vi skulle ge råd om hur man skulle äta för att minska sin risk att bli cancersjuk. Våra forskare fick styrelsens uppdrag att ta fram ett underlag för de tänkta kostråden.

Döm om vår besvikelse när forskarna kom tillbaka till kommittén och avrådde från en kostkampanj. Det fanns helt enkelt inte tillräckligt med evidensbaserad forskning rörande sambanden mellan vår kost och risken för att utveckla en cancer, menade man. Allt vi läst om fiberrik mat, rött kött och andra påstådda riskfaktorer saknade i realiteten stöd i evidensbaserad forskning. Så det blev ingen kostkampanj i brist på tillräcklig kunskap? För mig som lekman var det en självklarhet att bland det första vi borde beforska vid studier av våra sjukdomar, borde vara sambanden mellan kosten och sjukligheten. Att det inte är så blev ett uppvaknande för mig. Och ändå går samhället via Livsmedelsverk och Folkhälsoinstitutet ut med kostrekommendationer. Varifrån inhämtar de sina underlag frågade jag mig?

Den definitiva kicken att börja studera ämnet på allvar, fick jag när jag några år senare drabbades av blodsockersvängningar varje gång jag tog en längre morgonpromenad med min hund. En god vän fäste min uppmärksamhet på det olämpliga att börja dagen med müsli och ProViva. Så, idag består min frukost av en stor kopp kaffe med en rågad matsked kokosfett och 40%-ig grädde samt en omelett på tre ägg och grädde. Jag mår förträffligt, håller mig mätt till middagen och mitt blodsocker är bra och stabilt.

Tillbaka till kostråden som samhället frikostigt strör omkring sig. Varifrån kom de en gång i tiden? Jag har tidigare skrivit om upprinnelsen till dagens kostråd som ni kan läsa om här på bloggen. Det är alltså som vanligt politisk klåfingrighet som lett till att en inhuman kosthållning sprider sig över världen som en präriebrand. Jag skall återkomma till detta senare.

Om man ritar en historisk kurva över förekomsten av metabola sjukdomar i USA, så ser man hur utvecklingen är relativt lugn fram till tre år efter att amerikanska politiker kom med sina Dietary Goals år 1977. År 1980 viker kurvan distinkt av uppåt och sjukligheten börjar öka i mycket snabb takt. Fetman bland amerikanska 60 åriga män steg från 3% år 1890 till nära 50% idag.  År 1880 var förekomsten av diabetes-2 i USA 2 på 100.000 och är nu på väg mot 35.000 på 100.000. Mellan åren 1990 till 2010 ökade dödsfallen i Alzheimer (numer även benämnt diabetes-3) med 500 %.

Resten av västvärlden följer tätt efter USA med en liknande utveckling. Den kostrelaterade sjukligheten börjar nu även sätta skrämmande spår bland utvecklingsländerna. Mellan åren 1980 till idag har antalet överviktiga i världen stigit till över två miljarder. I Kina är redan över var tionde diabetiker och mer än halva befolkningen är prediabetiker. Den minskande fattigdomen i världen innebär att den ohälsosamma och kolhydratrika skräpmaten snabbt sprider sig till hela jordens befolkning. Detta är historiens största pandemi. Ett oerhört mycket allvarligare problem än vår påverkan på klimatet som samlar världens ledare och kostar oerhörda resurser till ingen nytta.

Eftersom även cancer är en i huvudsak metabol sjukdom följer cancersjukligheten samma dystra utveckling som övriga metabola sjukdomar. Den ökade risken för cellskador som följer av alla nya kemikalier i maten är givetvis en viktig faktor som bl.a. förstärks av ökat gluteninnehåll. Gluten har egenskapen att skada tarmväggarnas skydd mot att obehöriga ämnen kommer in i kroppen, så den stigande förekomsten av gluten medverkar till att öppna dörren för det snabbt växande antalet kemikalier som tillsätts industrimaten. Tillsammans med stigande blodsocker hos befolkningen och det kraftigt ökande intaget av främst fruktsocker från billig high fructose corn syrup skapas en utmärkt miljö för cancerceller att växa till sig i.

Ett argument som jag stött på inom sjukvården är att man inte kan hindra att glukos tillförs cancertumörer. Man hävdar ett det inte spelar någon roll om man minskar på kost som orsakar förhöjt blodsocker, därför att levern producerar sitt eget druvsocker från lagrad glykogen. Det är riktigt, men vad de glömmer är att kroppen bara producerar vad vi behöver och att den produktionen därför inte ger upphov till de blodsockertoppar som kolhydratrik föda ger. Det innebär att inte heller hormonerna Insulin och IGF-1 som stimulerar cancerväxt, frigörs i ökande mängd för att reglera sockernivån. Och det är värre än så.

Levern producerar bara glykos och inte fruktos, som är en betydligt farligare sockerart. Forskning visar att fruktosens metabolism är sådan att den stimulerar cancertillväxt betydligt mer än glukos. Den fruktos vi får i oss kommer bara från vår föda och den moderna industrimaten innehåller mycket stora mängder fruktos. När vi mäter vårt blodsocker, mäter vi bara glukoshalten. Mängden fruktos kan vi bara gissa oss till. Detta gör att den faktiska summan av glukos och fruktos i blodet kan vara mer än dubbelt så hög som den uppmätta glukoshalten, när sockret främst tillförts med kosten i jämförelse med när det producerats i levern. Den slutsats man måste dra av denna iakttagelse är, att det finns mycket starka skäl för den som har en cancersjukdom att helt avstå från kolhydrater i kosten. Vill man minska risken för att utveckla en cancer gäller det att vara restriktiv med lättförbrända kolhydrater i allmänhet och industrimat innehållande socker och kemiska tillsatser i synnerhet.

Den vanliga föreställningen att frukt är väldigt nyttigt för oss avspeglas ofta i de officiella kostråden om att äta mer frukt och grönt. Det var säkert så en gång i tiden, men modern växtförädling har tagit fram allt sockerrikare fruktsorter. Eftersom frukt som namnet antyder innehåller mycket fruktsocker (fruktos) så får vi i oss mer fruktsocker med dagens ”goda” frukt än från den lite surare frukt som man åt förr. Detta innebär att man inte bör ge frukt till en cancersjuk och att övriga skall vara måttliga med fruktintaget. När man äter frukt skall man äta måttligt med hela frukter som ger en jämnare förbränning och undvika juicer som ger farliga sockerkickar. Att äta grönsaker och då kanske främst gröna bladgrönsaker verkar dock fortfarande vara ett bra kostråd.

Ett vanligt argument från många läkare mot att undvika att ge cancersjuka kolhydrater är att sjukdomen gör att de riskerar att svälta ihjäl, därför måste man trots sockret ge dem näringsrika kolhydrater. Jag tror detta är en vanföreställning som beror på läkarkårens förhållandevis dåliga kunskapsnivå på det här området. Att tillföra näring via glykosdropp är givetvis även en högst diskutabel behandling av en cancersjuk, även om det är bättre än fruktosrik kost. Den mest näringsrika kosten är faktiskt naturligt fett, varför jag i första hand skulle förorda att man ger cancersjuka en ketogen diet som är rik på naturligt fett som smör, grädde, kokosfett, raps- och olivolja, ägg och feta kötträtter. Det finns exempel på cancersjuka i långt framskridet stadium som lyckats reversera sin cancer med strikt ketogen diet. Det lyckas dock inte alltid.

Rädslan för naturligt fet mat emanerar givetvis från den felaktiga kolesterolhypotesen som på senare år motsagts av en lång rad forskningsstudier. Den sitter tyvärr kvar i ryggmärgen hos många läkare och nästan alla nutritionister. Kolesterol är nyttigt och måttligt förhöjda kolesterolnivåer i blodet förlänger livet för oss äldre – vi som löper störst risk att bli cancersjuka. De hållbarare vegetabiliska fetterna och transfetterna som ersatt det kolesterolrika naturliga fettet i industrimaten, är ofta starkt inflammatoriska och vilket skapar ytterligare gynnsamma miljöer för metabola sjukdomar och cancer. Undantag verkar vara kallpressad kokos-, raps- och olivolja. Till detta kommer rader av olika kemikalier som tillsätts i industrimaten för ökad hållbarhet och för att påverka smak och färg, där naturlig smak och färg tagits bort av hållbarhetsskäl. Man bör alltså undvika allt vad industrifetter och margariner heter, de är inte människoföda.

WHO har i dagarna gått ut med larm om att rött kött ökar cancerrisken. Jag tror att dessa larm hetsats fram i skuggan av klimathysterin som försöker lägga skulden på köttet för växtgasutsläpp. Denna uppfattning är bygd på studier av kraftfoderbaserade djurfabriker och inte på ekologisk köttproduktion från fribetande köttdjur. Stora industriintressen har lyckats få naiva miljömänniskor att tro att produktionen av främst nötkött skulle hota klimatet, på så sätt får man dem att medverka i kampanjen mot färskvaror till förmån för den oändligt hållbara billiga spannmålsbaserade industrimaten.

Färskt rött och fett kött är bland det nyttigaste vi människor kan äta. Det var en viktig del i vår föda när vår art och våra hjärnor en gång utvecklades. Självklart är säkert WHO:s varningar befogade för olika charkuterier, men inte p.g.a. köttinnehållet utan p.g.a. alla tillsatserna av kemikalier och spannmål i produkterna. De studier som gjorts på kost med högt intag av rött kött klarar inte av att hålla isär färskt obearbetat kött och charkuterier, varför dessa studier i princip är helt värdelösa.

Detta med hållbarheten är givetvis ett mycket starkt industriintresse eftersom det kraftigt minskar förluster p.g.a. svinn i distributionsleden. Vi kan idag hitta industrimat som är hållbar i åratal därför att insekter och mikroorganismer skyr den, men är den då lämplig människoföda måste vi fråga oss? Lägg en klick smör och en klick margarin på ett fatt och låt det stå framme, så kommer ni snart se vad insekter och mikroorganismer väljer.

Sammanfattningsvis kan man säga att en kost som minskar cancerriskerna bör vara av LCHF-typ baserad på naturliga obearbetade råvaror. Laga er mat själva och undvik nästan all industrimat. Ät er mätta på naturligt fett i första hand, undvik lättförbrända kolhydrater och var måttlig med proteiner. Någon garanti för att slippa cancer är det dock inte tyvärr, fortfarande är det viktigaste att välja rätt föräldrar.