Anthropocene

Jag har en hypotes.

Fram till Internets genombrott och framväxten av moderna nätbaserade mediekanaler, hade de etablerade partiernas politiker och gammelmediernas journalister i princip full kontroll över opinionsbildningen i samhället. De här två grupperna levde i symbios med varandra, politikerna drev politiken och journalisterna ägnade sig åt kritisk granskning. De gamla medierna med tryckta dagstidningar och Public Services etermedia tillhandahöll den dominerande arenan för hela samhällsdebatten. Media kallades informellt den granskande tredje statsmakten.

Den opinionsbildning som tidigare bedrivits av folkrörelsepartier hade gradvis dött i takt med att partierna slutat leva som folkrörelser och istället blivit skattefinansierade yrkesföreningar för det politiska etablissemanget – det som döpts till den nya adeln. Kvar fanns bara dessa yrkesföreningar och de gamla medierna som i princip hade gemensamt monopol på opinionsbildningen i landet. Det var i praktiken mycket svårt att lansera andra opinioner än de som släpptes fram av etablissemanget.

Så kom Internet!

Inom loppet av något årtionde så växte en ny arena för opinionsbildningen fram på nätet. Vanliga människor som tidigare varit utestängda från en röst i samhällsdebatten, kunde plötsligt kommunicera med hela världen. De som ansågs ha något viktigt att säga fick lika stort genomslag via nätet, som de tidigare bara kunnat få i SVT:s TV-ruta. Det blev möjligt att etablera nya partier som bröt med etablissemangets politiskt korrekta åsiktskorridor. Först kom Ny Demokrati och sedan Sverigedemokraterna, allt sattes på ända. Opinionsbildningsmonopolet bröts. Yrkespolitikerna såväl som journalisterna kände sin ställning allvarligt hotad – de gamla motståndarna hade fått en gemensam fiende.

Som alltid för ett gemensamt hot samman de hotade. Journalismen glömde snabbt sin roll som den politiska adelns kritiska granskare och allierade sig istället med den. Tillsammans började man bekriga den nya fria opinionsbildningen på nätet och man gjorde gemensam sak mot den uppstickande politiska folkrörelsen SD. Förre statsministern Reinfeldt försökte bestraffa de som röstat ”fel”. Han misslyckades totalt och smet från sitt ansvar. Och efter valet där SD tog 13% av riksdagsplatserna, trots massiva kampanjer från de etablerade medierna, har den politiska adeln slutit sig samman och satt parlamentarismen ur spel genom en gemensam allians kallad DÖ.

Journalismens Pressombudsman (PO) Ola Sigvardsson har också engagerat sig i kriget mot det nya genom att ifrågasätta yttrande- och tryckfriheten med följande famösa uttalande: ”En konsekvens av att hatbudskap och propaganda sprids på nätet är att yttrande- och tryckfrihet äventyras för alla.– Yttrande- och tryckfriheten är något som vi inte kan ta för givet. Politikerna ger oss rätten att trycka och yttra oss, men kräver att vi gör det på ett ansvarsfullt sätt. Om vi inte gör det, kanske friheten inskränks.” Han har totalt fått dessa friheter om bakfoten, de är inget vi fått av den politiska adeln. Yttrande- och tryckfrihet är just det – en grundlagsfäst frihet att yttra och trycka vad vi vill.

En frontrunner i kriget mot den nya opinionsbildningen är DN:s chefredaktör. Marika Formgren skriver på sin blogg att ”Peter Wolodarski har uppenbarligen fått detta med ”näthat” på hjärnan. Han har visat att han vill se inskränkningar i yttrandefriheten för att komma åt det han kallar ”näthat”. Det är mycket problematiskt i sig, och en varningssignal att ta på största allvar, att chefredaktören på Sveriges största morgontidning – som dessutom utger sig för att vara ”liberal” – inte har djupare förståelse för yttrandefrihetens betydelse för en fungerande demokrati.” Wolodarski menar bl.a. att de nya mediekanalerna sprider lögner och hat, vilket borde föranleda inskränkningar i den grundlagsfästa yttrandefriheten.

Att det sprids lögner och hat på nätet stämmer säkert, men det gäller även etablissemangets medier – DN är inget undantag. Jag som bl.a. följt klimatdebatten skulle lätt kunna redovisa såväl flagranta lögner som hat mot oliktänkande som fått fritt spelrum i Wolodarskis tidning.

Det vi idag ser över hela världen är hur nätet öppnat nya kanaler för fri opinionsbildning på gott och ont. Självklart är såväl de gamla politiska makthavarna som gammelmedias journalism störda över den nya utmaningen och de skulle gärna se lagar som stoppade den. De inser inte att anden är ute ur flaskan och att de aldrig får tillbaka sitt opinionsbildningsmonopol. Vinnare i den nya kampen om opinionen blir istället de som bäst ser möjligheterna i det nya och hittar kreativa sätt att utnyttja dem för att torgföra sina åsikter och värderingar.

Problemet med det nya opinionsbildningslandskapet är att folkliga fördomar och hat som alltid funnits nu får ett friare spelrum. Vi ser detta i hela Europa. Självklart har det politiska etablissemanget ett ansvar för att bemöta denna framväxande missnöjesopinion. Om man likt Wolodarski tror att den kan hanteras genom att åter försöka inskränka yttrandefriheten och förfölja oliktänkande tror jag att man begår ett historiskt misstag.

Om man tror på sina värderingar finns det inga genvägar, det gäller att skapa opinion för dem i det nya medielandskapets mångfald av arenor.

Migrationskatastrofen har i de självutnämnda godas (som jag skrivit om tidigare) medier bemötts med en flod av vällovliga initiativ för att försöka stävja den snabbt eskalerande främlingsfientlighet som blivit följden av tiggarna och den okontrollerade invandringen. Det senare är lätt att se om man går ut på sociala medier på nätet. Människors oro över utvecklingen och vad BRÅ redovisar i form av ett snabbt ökande våld blir allt mer dominerande i inlägg och kommentarer.

Vi upplever samma fenomen inom klimatdebatten. De goda ger obegränsat oemotsagt utrymme i såväl tidningar som Public Service åt den totalt obalanserade alarmisten Rockström, medan seriösa betydligt mer meriterade klimatforskare som t.ex. Lennart Bengtsson nästan inte ges något utrymme. Vetenskapsakademins senaste uttalande om klimatforskningen passerade nästan helt utan uppmärksamhet i de godas medier. Syftet med detta är givetvis att de goda tror sig göra något vällovligt när de medverkar till att skrämma människor för deras sätt att leva. På samma sätt som i migrationsfrågan bygger man mycket av sin argumentation på ren advokatyr med helt falska påståenden om en enig forskarkår.

De goda försöker med alla till buds stående grepp att bemöta den rädsla och det hat som florerar i de medier där allmänheten har tillträde. När jag följer den här debatten blir jag allt mer övertygad om att de goda biter sig själva i svansen. Istället för att stävja den opinion som växer likt en lavin, förstärker man den. SD:s opinionssiffror pekar mot att man blir största partiet i Riksdagen efter nästa val.

Vad jag tänker på är nyhetsinslag där de goda medvetet förvränger brottsstatistik med diverse advokatyr i det vällovliga syftet att lugna människorna med att våldet inte har ökat, trots att samma medier dagligen levererar andra nyheter som motsäger detta. När man förmedlar nyheter om våldsbrott försöker man även att mildra den främlingsfientliga effekten, genom att utelämna viktiga detaljer. Det blir löjeväckande där de goda alltid utelämnar uppgifter som avslöjar etnicitet när det gäller brottslingar som är invandrare eller migranter, medan man inte gör det när brottslingen är etnisk svensk. Hur korkad får man vara? Sättet att agera får ju precis motsatt effekt.

Vad blir då resultatet av detta? Jo, effekten blir att allmänhetens förtroende för det goda etablissemangets medier urholkas och människor vänder sig till olika sociala medier och nättidningar för att få veta sanningen. Ser man till hur olika inlägg sprids på nätet, kan vi konstatera att Public Service av detta skäl är på väg att tappa ledningen vad gäller genomslag till nättidningar som allmänheten tydligen litar mer på.

Utvecklingen har nu gått så långt att de godas s.k. pressombudsman nu ifrågasätter vår yttrandefrihet. Dumheten bland de goda har inte längre någon gräns. Tänk att någon kan tro att förtroendet för de godas medier skulle bli större om man inskränker yttrandefriheten för de nätmedier som misshagar de goda?

Strävan mot ökande entropi som andra huvudsatsen lär oss, innebär i praktiken att fattiga söker sig till välfärden. Det är migrationens främsta drivkraft och får den att fullkomligt explodera i dagens öppna värld. Självklart förstärks dessa människoströmmar av den ökande nöd och fattigdom som orsakas av alla krig. För EU innebär naturlagen att vi går mot en afrikanisering och för USA motsvarande mexikanisering. Samma naturlag drev på när halvannan miljon svenskar en gång migrerade till USA. Om migrationen inte kan bromsas genom minskad fattigdom, riskerar den utvecklade delen av världen att kollapsa under trycket av en migration som man inte klarar av att kontrollera. Sverige kommer att bli ett av de första länderna där välfärden inte längre kan upprätthållas.

Med fortfarande mycket höga födelsetal i stora delar av Afrika och Mellanöstern föds massor av nya människor till fattigdom och låg utbildning. Dessa, ofta analfabeter, söker sig till Europas välfärdsstater för att få del av välfärden. De kommer till länder där deras möjligheter att hitta ett jobb minskar för var dag, i takt med att enklare jobb snabbt försvinner och ersätts av robotar och datorer. De blir beroende av välfärdsystem som är finansierade av en relativ krympande skara som har riktiga jobb och betalar skatt. Vi måste gå till botten med dagens migrationsproblem, innan Sverige åter förvandlas till ett fattigt U-land, därför att skatteunderlaget inte längre räcker till för att betala. Skattebaserna flyttar från landet eller stryps av för höga skatter.

Det finns inga alternativ. Vi måste inse att den enda hållbara vägen för att kunna bromsa upp migrationsströmmar från Afrika, delar av södra Asien och Sydamerika, är att snabbt bygga bort fattigdomen där den finns kvar.Att lösa de globala migrationsproblemen handlar om att hitta ekonomiska lösningar som eliminerar fattigdomen. Klarar vi inte det kommer migrationen från fattigdom till välfärd att fortsätta tills resurserna klappar ihop och även de välutvecklade samhällena övergår i kaos och fattigdom.

Nyckeln till välfärd är tillgången till billig lätt tillgänglig energi. Detta är förutsättningen för att kunna genomföra de produktivitetsförbättringar som genererar tillväxt och nödvändiga överskott. Viktigast för att uppnå det är en infrastruktur för att generera och distribuera billig elenergi till alla. Elproduktionen måste vara baserad på billiga energiråvaror, företrädesvis kol, som finns kontinuerligt tillgängliga. Kina som är det land som lyckats bäst med att bygga bort fattigdomen, har insett betydelsen av en massiv utbyggnad av kolbaserad elkraft. Indien med sin nya regering har krokat på och satsar likaledes på snabb utbyggnad av kolkraft.

Västvärlden med FN och USA:s president i spetsen gör sitt yttersta för att hindra den i huvudsak kolbaserade tillväxten i utvecklingsländerna. Våra s.k. ideella NGO bedriver subversiv verksamhet för att sabotera alla försök att bygga bort fattigdomen. Politiken handlar i mångt och mycket om att försvara USA:s dominans inom världsekonomin genom att bromsa tillväxten i länder som Kina och Indien. Argumentet man försvarar sin politik med är den FN-ledda klimatkampanjen. FN-byråkratin drivs av ett egenintresse i en ny världsordning med överstatlig styrning av miljöpolitiken. Väst går så långt att man ogenerat manipulerar historiska temperaturmätningar för att sedan komma med påståenden som kraftigt överdriver den måttliga uppvärmningen sedan mitten av 1800-talet.

USA har tvingat Världsbanken till en ytterst restriktiv hållning till finansiering av kolkraftinvesteringar i utvecklingsländer. Kina har då, under motstånd från USA, svarat med att starta en ny bank Asian Infrastructure Investment Bank (AIIB) för att hjälpa till med just sådana investeringar. Banken har dock fått stöd från i stort sett hela övriga världen. Den av FN orkestrerade klimatkampanjen och propagandan är idag det utan jämförelse största hotet mot möjligheten att bygga bort fattigdomen.

Världen har två mycket stora problem som måste hanteras. Det på kort sikt allvarligaste är befolkningstillväxten och fattigdomen. Över en miljard fattiga människor lagar sin mat och värmer sina hem med öppna eldar inomhus. Det orsakar miljontals dödsoffer och hundratals miljoner sjuka varje år. För att lösa det problemet måste de fattiga få tillgång till el. Det i sin tur kräver fortsatt ökad användning av fossil energi för att producera tillräckligt med billig el. Det andra problemet som är mer långsiktigt är påverkan på jordens miljö och klimat från fossilanvändning och andra storskaliga industriprocesser.

Om man börjar med att strypa användningen av fossil energi av klimatskäl, kommer energin att kraftigt fördyras för utvecklingsländerna. Då kommer vi att tappa kontrollen över befolkningstillväxten och fattigdomen kommer åter att öka. Då målar vi in världen i ett hörn som slutar med kaos. Enda realistiska sättet att hantera de två huvudproblemen är att först bygga bort fattigdomen även till priset av fortsatta ökande växthusgasutsläpp. När vi om några decennier har nått en mer jämn välståndsfördelning kan vi koncentrera utvecklingen på att öka effektiviteten i fossilanvändningen och hitta nya alternativa tekniker för att producera billig el.

Omställningen från fossil energi är inte så överhängande som alarmister hela tiden påstår i sina domedagspredikningar. I snart 20 år har inte den globala temperaturen stigit trots stigande koldioxidhalt och den hittillsvarande effekten av det senare är faktiskt övervägande positiv. Växtligheten och skördarna på jorden har ökat och klimatet är lite angenämare med 0,8 grader varmare. Vi har faktiskt tid att under ordnade omständigheter bygga bort fattigdomen för att senare ta itu med klimatfrågorna. De krav som idag ställs av s.k. miljöorganisationer och gröna politiska partier är helt enkelt inte hållbara.