Disarming the US Navy Through Bureaucratic Bloat

Med anledning av dagens blogg om det amerikanska militärindustriella komplexet återger jag denna artikel som Wall Street Journal publicerade i onsdags om den amerikanska krigsmakten. Den ger mig en obehaglig känsla av att dagens USA är på väg mot samma öde som Sovjetunionen som Ronald Regan fick att rusta ihäl sig. Trots att mer än hälften av världens militärutgifter görs av USA räcker det inte till.

The U.S. Navy, with 280 ships, is now far too small to effectively protect this country’s vital interests in the Pacific, Atlantic, Mediterranean, Persian Gulf and Arabian Sea. Yet on Dec. 14 Defense Secretary Ash Carter ordered the Navy to cut additional ships it was planning to build and instead to buy more missiles and airplanes.

The shortage of missiles, torpedoes and spare parts that concerns Mr. Carter is real. But by not rebuilding the fleet, the Obamaadministration is repeating the blunders of the 1970s—sending sailors and their too few ships on much longer deployments, now trending toward eight and 10 months instead of six. In response, the most experienced sailors and their families, as in the ’70s, are starting to leave the Navy, worsening the other corrosive result of longer deployments: ships and airplanes that break down from a lack of skilled maintenance. The Persian Gulf was recently left without a carrier for two months.

Is the solution to the problem simply a significant increase in the defense budget? No. The source of the problem is not primarily the amount of money, but how that money is spent, or misspent, by the military bureaucracy.

The U.S. currently spends $598 billion on defense, slightly more in inflation-adjusted dollars than in the Reagan administration in 1987, when its defense budget peaked. Reagan-era spending produced a fleet of 594 ships, 15 carriers, 35 Air Force fighter wings, 220 strategic bombers and 20 Army divisions, all with full stocks of missiles and weapons, along with adequate maintenance. Today’s spending has produced a force from a third to half the size, with depleted weapons and low readiness.

The administration’s feeble answer is that our weapons are better, so we need fewer of them. That’s not true in many major categories. For example, the Navy’s primary strike aircraft, the F-18E, is slower, less maneuverable, has a shorter range and carries less payload than the F-14D it replaced. The littoral combat ship (LCS) is faster but has far less capability than the Perry class frigates it is supposed to replace. The LCS has its uses but has too short a range to deploy with battle groups, which renders the fleet increasingly vulnerable to enemy submarines.

There are two principal reasons for this unilateral disarmament by runaway costs. First is the explosive growth of bureaucracy. The Defense Business Board puts the number of civilian defense employees at 970,000, up several hundred thousand from the Reagan years. The board notes that roughly half of all uniformed personnel serve on staffs that spend most of their time going to meetings and responding to tasks from the hundreds of offices that have grown like mold throughout the vast Defense Department, the 17 independent Defense agencies, the nine Unified Combatant Commands, and the 250 joint task forces. This bloat has completely reversed the historic tooth-to-tail reforms that Sens. Sam Nunn andJohn Warner achieved in the 1980s.

With so many layers and offices needed to concur on every decision, it now takes an average of 22½ years from the start of a weapons program to first deployment, instead of the four years it took to deploy the Minuteman ICBM and Polaris submarine missile system in the Cold War era. Yet the U.S. intelligence community estimates that it takes only seven years for Chinese and Russian procurement systems to produce the advanced ships and fighters of the so-called fifth generation.

The procurement process is the second reason defense spending is so inefficient. In the 1980s, when a program was ready for full production, two qualified defense contractors generally competed annually for fixed-price contracts to build surface ships, submarines, fighters, fighter engines and virtually all tactical missiles. Today’s procurement consists of beauty contests to see who gets a 30- to 50-year competition-free monopoly.

Worse, today’s “customer” is multi-service and multi-bureaucratic, meaning endless delays and numberless design changes. Such a system can only be accommodated by paying contractors a profit as a percentage of their costs. These cost-plus contracts provide every incentive for spending to grow.

The five Nimitz-class nuclear carriers built in the Reagan administration cost an average of $3.5 billion each, or $7 billion in today’s dollars. The new Ford-class carriers, built on the Nimitz hull with added technology, are expected to cost $14 billion, but they will carry the same number of airplanes.

The good news is that some now understand the mortal threat this bureaucratic mess represents. John McCain, the chairman of the Senate Armed Services Committee, and Mac Thornberry, his House counterpart, passed, and President Obama signed, the 2016 Defense Authorization Act. The new law mandates many deep changes, including the reduction of the Pentagon bureaucracy by 25%. Next year Sen. McCain is determined to tackle the hydra-headed procurement system.

Secretary Carter made his reputation as an effective cost-cutter and enabler of common sense in his earlier tour at the Pentagon. With equally savvy procurement leaders in the Navy, there is a huge opportunity to provide the next president with a Defense Department that can rapidly provide the tools to protect this nation’s national security.

Mr. Lehman was secretary of the Navy in the Reagan administration and a member of the 9/11 Commission.

Frihet | USA | | 10 kommentarer |

Det militärindustriella komplexet

När jag följer den aktuella utvecklingen runt konflikthärdarna i Syrien och Ukraina där såväl rysk som amerikansk millitär är på plats, finns det anledning att göra några reflexioner rörande de två stormakternas millitära förmågor och hur dessa påverkas av det aktuella politiska tillståndet i respektive land. Vi i västvärlden pumpas fulla med propaganda i våra långt ifrån objektiva medier om ineffektiviteten hos Rysslands och även Kinas rustningsindustri på grund av ländernas korruption. Det ligger säkert en del i den kritiken, men hur förhåller det sig med USA och övriga västländer när det gäller korruption och rustningsindustrin? Och hur påverkas effektiviteten hos västs millitära förmåga i så fall?

Den ryska interventionen med flygstridskrafter i Syrien för att hjälpa den syriska armén att återta kontrollen, var av allt att döma ett streck i räkningen för NATO-landet Turkiet som räknat med att med USA:s goda minne kapa åt sig ett större framtida inflytande i regionen. Deras desperata nedskjutning av det ryska SU24-planet var ägnat att provocera ryssarna att slå tillbaka och därmed utlösa ett aktivt stöd från NATO. Ryssarna genomskådade avsikten och valde att inte retaliera. Incidenten fick mig att börja studera vilka resurser som ryssarna verkligen förfogade över. Den gamla nerskjutna SU24:an verkade ju vara ett lättfångat byte för ett modernare turkisk F16-plan. Jag frågade mig om det inträffade är representativt för styrkeförhållandet mellan ryska och amerikanska vapensystem? Den bild som tonar fram när man studerar detta väcker många frågor.

Ryssar och amerikaner har under senare decennier utvecklat en rad utomordentlig avancerade nya flygplanstyper. Amerikanerna har tagit fram B2 och F22 och ryssarna SU34 och SU35. Man har ännu modernare F35 respektive T50 under utveckling.  Båda har skaffat sig system med precisionsbombande kryssningsmissiler. Ryssarna överraskade nyligen med att precisionsbomba IS-mål från fartyg i Kaspiska havet med en teknik tillsynes i nivå med den amerikanska.

Länderna har valt delvis olika tekniska strategier. USA har satsat massivt på s.k. stealthteknik som syftar till att göra deras flygplan osynliga för fientlig radar, medan ryssarna har prioriterat flygegenskaper och satt stealth i andra hand. Prioriteringen av stealth har inneburit att USA tvingats till designlösningar som gått ut över manövrerbarheten och medfört konstruktionslösningar som gör flygplanen extremt dyra att utveckla, tillverka och underhålla. Resultatet av denna utveckling kan man se idag. De ryska moderna flygplanen är överlägsna i luften och vinner sannolikt lätt en närstrid med de nya amerikanska flygplanen, medan de amerikanska planen kan smyga sig på oupptäckta från motståndarens radar.

Det amerikanska F22 planet uppges av visa källor kosta 400 miljoner dollar styck medan priset för ryssarnas SU35 är en bråkdel. Kostnaderna för F22 sprängde budgetramarna så till den grad att den amerikanska krigsmakten, enligt uppgift tvingades minska antalet plan till mindre än en tredjedel av det planerade. Utöver den höga styckekostnaden är F22:an extremt dyr i underhåll, den kräver 20 timmars underhåll per flygtimma, vilket i mina ögon knappast är det man brukar kalla ”fältmässigt”.  Planet har därutöver brottats med allvarliga problem med bl.a. regnkänslighet och syretillförseln till piloten. Det pågående utvecklingsprojektet av den enklare F35 brottas även med stora kostnadsproblem, vilket är extra bekymmersamt eftersom i stort sett alla NATO-länder är tänkta att köpa det planet. Som en jämförelse kan man nämna att svenska JAS 39 kostar 40 - 60 miljoner dollar och är ett ytterst ”fältmässigt” plan som kan startas och landas på en vanlig landsväg och underhållas på en parkeringsficka i skogen.

Den fråga jag ställer mig är hur smart det varit att satsa på den oerhört dyra stealthtekniken. Självklart jobbar såväl ryssar som kineser på att utveckla ny spårningsteknik så att man kommer att kunna hitta även de amerikanska stealthplanen. När man löst det problemet förlorar planen sin fördel men har kvar sin underlägsenhet i luften. Deras enda chans är då att bekämpa motståndarens plan på stort avstånd. Men även på det området har ryssarna kommit långt med såväl teknik som stör spårningen hos jaktrobotar och drönare som hittar stealthplanen på ett tidigt stadium. När det gäller störningsteknik tyder mycket på att ryssarna kommit väldigt långt. Det förekommer uppgifter om att ryssarna lyckats förblinda alla spårsystemen på en amerikansk jagare med en störsändare monterad på ett flygplan. Det är alltså inte självklart att USA längre kan räkna med luftherravälde i en konflikt med ryskt flyg.

Valet av den oerhört dyra stealthtekniken får mig att dra mig till minnes den väldigt viktiga varning som president Eisenhower vid sin avgång riktade till amerikanska folket och sin efterträdare John Kennedy. Han sa bl.a. att we must guard against the acquisition of unwarranted influence …  by the military–industrial complex. The potential for the disastrous rise of misplaced power exists, and will persist. Har det varit så att valet av utvecklingsinriktning mer styrts av vinstintressen inom den amerikanska rustningsindustrin?

Den fråga jag ställer mig är hur fri från korruption som den amerikanska upphandlingsprocessen är? Hur mycket styrs av de hyperrika oligarkerna som äger rustningsindustrin. När man studerar utvecklingen inom vapenindustrin i länder som USA, Ryssland och Kina blir intrycket att i USA styrs den av industriintressen med stort inflytande i Pentagon. I Ryssland och Kina verkar utvecklingen i betydligt större utsträckning styras av militären själva. Detta innebär att när man jämför rustningskostnaderna, där USA står för drygt hälften av hela världens kostnader, då haltar det. Ryssland och Kina får sannolikt betydligt mer ”pang för pengarna” än USA – så var korruptionen är störst kan man diskutera.

Som jämförelse kan vi konstatera att i Sverige, precis som i USA, styr industriintressen starkt hur försvarsanslag disponeras. Vi har ett av världens bästa flygvapen, men saknar i stort sett armé och flotta. Vems intressen ligger bakom det tror ni? Slutsatsen får ni dra själva.

Frihet | Kina, NATO, Ryssland, Syrien, USA, Ukraina | | 9 kommentarer |

Vi bör avstå från NATO-medlemskap

När man läser om hur Turkiet är nära lierat med de neofascistiska terroristerna i ISIS och hur landets despotiske president Recep Erdoğan öppet hotar att ockupera Ryssland ihop med sina NATO-allierade blir i varje fall jag mörkrädd: Sedan kraschen av det ryska ”Sukhoi-24 ”planet, har Ryssland tagit varje tänkbart tillfälle att underminera Turkiet. Min regering uppträder verkligen som en mogen och en erfaren regering, men vårt tålamod har begränsningar. Konfronterad med ryska framstötar, har vi, ingen rädsla, ingen ånger. Vi agerar med moderation, för att återföra våra relationer tillbaka till det normala, om nödvändigt, försäkrar jag att, vi kan ockupera Ryssland på mindre än sju dagar ihop med NATO och våra regionala bundsförvanter.

Den helt obalanserade Erdoğan är idag det enskilt största hotet mot världsfreden. Han har starka drag av despoter från Europas trettiotal. Att vårt land skall ingå i samma militärallians och samma ekonomiska union som hans regim är i mina ögon helt otänkbart. Vårt land har inget gemensamt intresse med NATO-medlemmen Erdoğans Turkiet .

Erdoğans agerande framstår som ytterst anmärkningsvärt just som USA och Ryssland kommit överens om att försöka tillintetgöra ISIS vår tids värsta folkmördare och neofascistiska förtryckare, som därtill av allt att döma haft Erdoğans stöd. Samtidigt ställer resten av västvärlden upp och även lilla Sverige lovar att bidra till att få bort de hänsynslösa mördarna och våldtäktsmännen.

Den politiska ledare som idag visar störst omdöme och skicklighet är den av NATO inringade Vladimir Putin. Hans linje att försöka återställa ordningen i Syrien under dess ledare Assad är säkert det bästa alternativet för att minimera flyktingkatastrofen och slå ISIS. Detta att störta Mellanösterns despoter har ju faktiskt visat sig vara en katastrofal strategi. Med tiden kan kanske Assad bytas ut under ordnade mer demokratiska former. Jag hoppas att USA:s uppgörelse med Putin innebär att även USA har insett att Putins väg är den klokaste.

Putins Ryssland är idag inget som helst hot mot Sverige. Vad skulle han ha att vinna på att anfalla vårt lilla problemfyllda land? Fråga er det? Att Ryssland markerar revir i vår närhet har ju en väldigt enkel förklaring, och det är NATO:s expansionistiska politik i syfte att ringa in och pressa tillbaka Ryssland. Och vi är ju i säng med NATO och vår försvarsminister springer som barn i huset i Pentagon. Vad förväntar vi oss av en så ryssfientlig politik?

Om väst hållit sig till det man lovade efter Warszawapaktens upplösning hade relationerna mellan EU och Ryssland varit helt avspända idag. Men tyvärr har EU låtit sig ledas in i en ny ryssfientlig politik av USA-intressen som givetvis är livrädda för ett närmande främst mellan Tyskland och Ryssland. Från USA sprids även en systematisk anti-Putin-propaganda som sväljs med hull och hår av alla svenskar med nedärvd ryssfobi. Ett samverkande EU/Ryssland skulle kunna bli en allvarlig konkurrent för USA och konkurrenter vill inte den härskande angloamerikanska oligarkin ha. Därtill skulle en militär avspänning allvarligt drabba oligarkernas militärindustriella komplex, som jag skrivit om tidigare.

De svenska allianspartiernas ställningstagande för ett svenskt NATO-medlemskap är ett historiskt misstag av i huvudsak unga dåligt bildade och därför historielösa politiker. Det är inte utan att t.o.m. jag längtar efter gamla gråsossar och centerpolitiker med fötterna i jorden. Konsekvensen av detta ställningstagande blir att fler väljare än annars kommer att välja bort dessa partier. Och då talar det mesta för att de väljer SD, något som december månads opinionsmätningar ger en föraning om. Bl.a. är jag helt övertygad om att Kd:s nya unga partiledare spelade bort sitt partis överlevnadsmöjlighet med sitt NATO-beslutet.

Sverige skall förbli utanför NATO så länge som vi inte är direkt hotade av Ryssland och vi skall till varje pris motsätta oss ett Turkiet i EU. Turkiet och Erdoğan hör inte hemma i Europa. Och ett ev framtida NATO-medlemskap skall villkoras av att Turkiet lämnar alliansen, för inte vill vi väl att svenska soldater skall kunna beordras att hjälpa Erdoğan att mörda våra vänner kurderna.

 
 
Frihet | Centern, EU,, Erdogan, Islam, Kurder, NATO, Putin, Ryssland, Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna, USA | | 39 kommentarer |
Upp