Anthropocene

USA:s president Richard Nixon sjösatte år 1973 sitt Krig mot cancer, med förhoppningen att man skulle få fram bot mot den fruktade sjukdomen genom en massiv forskningsinsats. Detta blev startsignalen på en gemensam global strävan att lösa cancerns gåta. Måhända är cancern inte längre en gåta, men boten är nästan lika långt borta idag som för 40 år sedan. Frågan vi måste ställa oss, efter att denna enorma globala forskningsinsats gett så klent resultat, är vad som gått fel? Har forskningen kört in i en återvändsgränd?

Grundproblemet när man skall gripa sig an uppgiften att hitta bot mot cancer är att sjukdomen kan sägas vara uppdelad på två steg, som vart och ett kräver helt olika åtgärder.

Det som får någon av våra kroppsceller att ändra skepnad och bli en cancercell börjar av allt att döma med en förändring av DNA i cellkärnan eller cellernas mitokondrier. Det leder till att cellen antingen dör eller förändras till sin funktion. Har man otur leder förändringen till att cellen får cancerogena egenskaper, som gör att den börjar dela sig okontrollerat och utvecklas till en tumör.

Cancercellen förändrar även sin metabolism så att dess energiproduktion övergår från cellandning (oxidation) till fermentation. Detta leder till att cancercellen bara kan förbränna druvsocker och fruktsocker, medan friska celler kan hämta näring från såväl druvsocker som ketonkroppar från fett. Detta visade den tyske Nobelpristagaren Otto Warburg redan på 1920-talet. Han visade att cancervävnad förbrukar 5-35 gånger mer socker än en frisk vävnad. Till skillnad från cancerceller förbränner inte friska celler fruktsocker.

Problemet på detta stadium är att skadan på DNA kan ta sig en rad olika skepnader, varför varje cancer i princip är en unik åkomma. Det gör det väldigt svårt att behandla eftersom alla i något avseende kräver sin speciella behandling. Det är i bl.a. detta som cancerforskningen ägnat sig åt under 40 år. Senare tids forskning av professor Thomas Seyfrieds vid Boston universitetet visar även, att den sjuka cellens cancerogena egenskaper är kvar oberoende av om man byter ut den skadade cellkärnan mot en frisk och vice versa. Detta komplicerar ytterligare möjligheten att reparera de skadade cellerna genom att bara byta DNA.

I en artikel i Svenska Dagbladet den 27 mars efterlyser två genetiker mer resurser till DNA-analyser i sjukvården. De menar att detta är nödvändigt för att man skall veta hur man bäst skall angripa olika DNA-skador. Deras ambition är lovvärd, men frågan är om den vägen är den effektivaste för att förbättra vårdutfallet som idag är anmärkningsvärt dåligt.

Skribenterna sitter fast i det tänkande som dominerar en stor del av dagens moderna sjukvård, nämligen tron att man effektivast botar sjukdomar med allt dyrare och mer avancerade kemiska preparat. Det pratas om att ta fram individanpassade preparat som angriper cancerceller med en viss typ av DNA-skada. För att kunna göra det krävs allt mer avancerad DNA-diagnostik. Den starka tron på kemiska preparat inom den medicinska forskningen har sina rötter inom läkemedelsindustrin som ju tjänar sina pengar på patenterbara preparat.

En svårighet vid behandlingen av en cancersjukdom är att den ursprungliga cancerogena cellförändringen inte går att upptäcka med rimliga insatser, när den sker. När det går att ställa diagnos, har alltid cancern gått in i sitt andra skede, där den börjat sin okontrollerade delning och bildat en växande tumör som tränger undan frisk vävnad. I värsta fall har den även hunnit metastasera i form av dottertumörer. I vissa fall klarar läkarna av att avlägsna tumörerna på kirurgisk väg, men ofta lyckas inte det helt. Man måste då välja andra behandlingar.

Problemet med en individuell tumörbehandling mot varje typ av cancerogen cellförändring är kostnaden som i dagens läge gör den vägen i stort sett oframkomlig. Istället har man valt vägen att försöka hitta en behandling som slår mot alla typer av cancerogena celler. Det har lett fram till användning av bestrålning och/eller gifter, s.k. kemoterapi. Problemen med dessa terapier är att de även skadar frisk vävnad och inte sällan blir patienten sämre eller dör av behandlingen. Det är lite som att jaga mygg med hagelbössa.

Här står cancersjukvården idag. Man har trots allt gjort vissa framsteg när det gäller att förlänga patienternas överlevnadstid, ofta till priset av låg livskvalitet. Huvudintrycket är att trots de små framstegen befinner sig cancerforskningen och cancervården i en återvändsgränd.

Förändringen av metabolismen hos cancercellerna gör att tumörutvecklingen måste ses som en metabol sjukdom. Efterhand som mer och mer forskning klarlagt cancercellernas stora behov av druv- och fruktsocker, har man fått en förklaring till sambandet mellan metabol sjuklighet med höga blodsockervärden och cancer. Höga halter av hormonerna insulin och IGF-1 som sammanhänger med förhöjt blodsocker spelar även en roll, eftersom dessa hormoner stimulerar tumörtillväxten. Jag har på nära håll erfarenhet av en mycket snabb cancerutveckling hos en närstående med diabetes.

Problemet med dagens sjukvård är att man till varje pris undviker att tänka i nya, och för en lekman som jag själv, helt självklara banor. Om det underliggande problemet bakom alla metabola sjukdomstillstånd är för högt blodsocker, varför inte förutsättningslöst titta på vad som orsakar det tillståndet. Idag gör man inte det utan man sätter bara in mediciner för att sänka blodsockret på konstlad väg. Är blodsockret alldeles för högt som hos diabetiker, injicerar man insulin som får tumörer att växa ännu snabbare.

Jag skrev den 16 mars om Cancerfondens sjuka kostråd där man rekommenderar en kraftigt blodsockerhöjande kost till cancerpatienter. Det borde givetvis vara fullständigt självklart att se till att cancerpatientens blodsocker är lägsta möjliga genom att sätta dem på en ketogen diet helt utan kolhydrater. Sjukhusmaten är precis lika olämplig som de kostråd som man hittar på Cancerfondens hemsida. Visserligen producerar kroppen själv en miniminivå druvsocker, men den producerar inget fruktsocker som man får i sig i stor mängd med den kost som tillämpas. Fruktsocker ökar både cancerrisken och risken för åderförkalkning mer än druvsocker.

Allt mer forskning visar att en många gånger betydligt effektivare och skonsammare terapi än cellgifter och strålning för cancerpatienter, är att sätta dem på en kombination av ketogen kost och perioder av fasta. Orsaken till att detta inte sker trots att kunskapen funnits mitt framför sjukvårdens ögon sedan 20-talet, är att vården sitter helt i knät på en läkemedelsindustri som till varje pris försöker förhindra den utvecklingen.

Så länge inte cancerforskningen klarar att bryta sig loss från den enormt inflytelserika industrin och myndighetsapparaten som lever i symbios med industrin, kommer man bara allt djupare in i sin mörka återvändsgränd.

Jag vill avslutningsvis rekommendera att lyssna på en kort intervju med professor Thomas Seyfrieds vid Boston universitetet. Läs gärna professor Göran Sjöbergs betraktelse om den känsliga frågan om cancer.

Själv har jag varit vice ordförande i Cancerfonden och jag har setat i fondens forskningsnämnd.

Lars Bern