Anthropocene

Den 5 oktober skrev jag om hur Stefan Löfvens utsträckta hand visade sig vara en vänsternäve. Det intrycket har sedan dess förstärkts genom att han brutit viktiga överenskommelser med Alliansen om friskolor, om pensioner, om Bromma och om förbifarten för att nämna några. Detta att deklarera att han ville söka samarbete med Alliansen för att sedan direkt börja kompromissa med de två vänsterextrema partierna, visar ju att hans tal bara var ett spel för galleriet. Nu är han förbannad för att samma Allians inte vill hjälpa honom med hans vänstervridna budget. Den Stefan Löfven som jag trodde var en pragmatisk realpolitiker har visat sig inte hålla måttet. Jag känner mig besviken.

Stefan Löfven har spelat bort S anseende som ett regeringsdugligt parti. Han går till val med en regering där han säger sig ha ett mycket gott samarbete med verklighetsfrämmande utopister. Agerandet från Miljöpartisterna under den korta tiden i regeringen visar tydligt upp ett vildvuxet och regeringsodugligt gäng. I Dagens Industri kunde vi läsa uttalanden inifrån LO så sent som igår att det här med Miljöpartiet har blivit en belastning. Det går inte att komma ifrån. … Vi sticker inte under stol med att Miljöpartiet inte är våra vänner.

Jag tror att Löfven begår ett historiskt misstag. Han pratade om dagens situation som ett nytt skede i svensk politik, jag tror det bara är en liten mild västanfläkt i jämförelse hur det kommer att se ut efter den 22 mars. Min prognos är att Socialdemokraterna gör ett katastrofval igen och att deras roll som den viktigaste politiska kraften i Sverige går definitivt förlorad. Många ytterligare S-väljare som stått och vägt kan komma att välja SD, som redan är näst största parti bland LO-medlemmarna. Ganska snart tappar S den kontroll över LO som de med framgång försvarat i hundra år och därefter kan de inte längre komma tillbaka.

Sverigedemokraterna satsar allt på ett kort nu. Det är en riskabel strategi men ledningen tycks gå på devisen att fega pojkar får aldrig pussa vackra flickor! De räknar med att göra extravalet till en folkomröstning om invandringspolitiken. Med tanke på hur alla de övriga partierna kommer att tävla om att markera sitt avståndstagande från SD, tror jag att de kommer att lyckas med att sätta agendan i valet. SD framstår allt mer som det enda oppositionspartiet, när de på det här sättet utmanar hela det svenska etablissemanget, genom att lova att fälla varje budget som inte tar hänsyn till deras väljare. Att som Alliansen aviserat börja försöka tumma på demokratin genom att sätta majoritetsprincipen ur spel kommer att slå tillbaka och stärka SD ytterligare i väljarnas ögon. Kända etablerade svenskar kommer även att komma ut och försöka stigmatisera SD. Eftersom den typiska SD-väljaren ogillar etablissemanget, kommer det att hjälpa dem ytterligare.

Ett annat parti som lever mycket farligt nu är NyaModeraterna. De är ett parti utan kompass som kastat loss från sina kulturkonservativa och försvarsvänliga grundvärderingar och som saknar en profilerad ledare efter att Reinfeldt svek partiet på förra valnatten. SD har påpassligt fyllt det vakuum som partiet lämnat efter sig i viktiga frågor. M kommer att fortsätta läcka väljare till SD.

Vi har onekligen en intressant valrörelse framför oss. Kanske det som nu sker är nödvändigt för att anpassa svenskt politiskt liv till en ny verklighet. Alla pratar om ansvar utan att nämna det sannolikt enda sättet att ta detta ansvar. Jag har länge hävdat att S och Alliansen måste ändra sin strategi, enda sättet att nu få SD:s vilda framfart under kontroll är att börja förhandla med dem. De har trots allt 800.000 väljare i ryggen.

Vi får efter extravalet se vilken potentiell statsministerkandidat som blir först med att börja prata med SD och göra som en gång Henrik IV av Frankrike och förklara att Paris vaut bien une messe (Paris är väl värt en mässa) samtidigt som han konverterade till katolicismen.

Rosenbad är väl värt en mässa – eller …?