Anthropocene

Det vänsterextrema lobbyföretaget Oxfam återkommer i år med sina spektakulära påståenden om att världens 85 rikaste personer har en lika stor förmögenhet som den fattigaste halvan av befolkningen. Världens rikaste hundradel av befolkningen äger hälften av världens rikedom, 65 gånger så mycket som den fattigaste hälften hävdar man. Denna syniska vänsterradikala organisation skaffar sig varje år billig uppmärksamhet genom en simpel spekulation i människors avund. De uppgifter de kommer med som härrör från banken Credit Suisse, är säkert riktiga. Men drar man rätt slutsatser?

När man lyssnar på världsförbättrare som Oxfam och påven för den delen, får man intrycket att fattigdomen är ett snabbt växande globalt problem. Sanningen är den att andelen fattiga människor i världen minskat från ca. 50% till ca, 20% de senaste 30 åren. Trots en snabbt växande befolkning har antalet fattiga minskat med 750 miljoner människor under samma period.

I en motion till Riksdagen år 1928 skrev socialdemokraten Ernst Wigforss att Fattigdomen fördrages med jämnmod, då den delas av alla. Den blir outhärdlig, då den dagligen kan jämföras med andras överflöd. Detta synsätt präglar vänsterns förhållningssätt till privat förmögenhet. Som vanligt tar ledande vänsterpolitiker till orda med upprörda kommentarer med anledning av Oxfams siffror. Man upplyser givetvis aldrig om att fattigdomen i världen samtidigt är i snabbt avtagande.

Vänsterns föreställningsvärld när det gäller ekonomi vilar på antagandet om det begränsade goda – att ekonomiska resurserna är någon sorts konstant massa som man kan fördela på olika sätt. Synsättet leder till att det enda sätt på vilket de tror sig kunna eliminera fattigdom är att ta från de som har det bättre och ge till de som är fattiga. Det är detta synsätt som genomsyrat svensk biståndspolitik under hela efterkrigstiden. Trots enorma överföringar från rika västländer till fattiga utvecklingsländer har man inte nämnvärt påverkat fattigdomen. Omfördelningen har däremot berikat oräkneliga korrumperade ledare i fattiga länder.

En som har studerat fattigdomen är den peruanske nationalekonomen Hernando de Soto. I sitt verk The Mystery of Capital redovisar han resultatet av sin forskning. Han menar att roten är ägandeförhållandena i de fattiga delarna av världen. Han konstaterar att den allra fattigaste miljarden människor i världen sammantaget äger ofantliga tillgångar i form av mark och fast egendom. Problemet är att de saknar lagliga dokument som styrker ägandet. Deras kapital är enligt de Sotos definition dött. Det kan inte omsättas i reda pengar eller användas som säkerhet för belåning. Därför kan detta kapital inte investeras och generera ett mervärde.

Att vi i vårt samhälle med hjälp av marknadsekonomi och en fungerade lagstiftning rörande äganderätt lyckats skapa välstånd och ekonomisk tillväxt, gör inte människor i fattiga länder fattigare. Deras väg ur fattigdomen är inte omfördelning via allmosor, utan att lära dem ta efter västs marknadsekonomiska exempel, vilket Kina, Indien och en lång rad utvecklingsländer nu börjat göra. Och kineserna sprider sin insikt till stora delar av den fattiga världen. Kina lär dem hur de skall göra och vi sitter där med Svarte Petter (läs SIDA) förlamade av en gammal socialistisk föreställning om det begränsade goda och fördelningspolitiska allmosor.

Roten till det onda är givetvis dålig lagstiftning i de fattiga länderna som bara gynnar de rika i dessa länder. När vi sänder allmosor till dem hamnar de regelmässigt i deras fickor och når sällan de vi tror oss hjälpa.

Om världens alla fattigbönder kunde få lagfart på den mark de odlar och har odlat i flera generationer så skulle såväl jordbruksproduktion som förmögenheter öka kraftigt.

Oxfam har naturligtvis en annan lösning till hands. Som alla dessa världsförbättrare som lever på propaganda om att fattigdomen ska åtgärdas med hjälp av resursöverföringar från den rika till den fattiga världen. Överföringar som då helst skall gå via deras egen organisation så att de kan fortsätta leva gott på vårt dåliga samvete.

Vänsterorganisationer som Oxfam bortser mestadels från mänsklig kreativitet och innovationsförmåga. Därför innebär alltid entreprenörens vinst att han tar från någon annan. Att företag och hela länder sköts olika produktivt och innovativt finns aldrig på kartan. Resonemanget är lika fel som att påstå att en höjdhoppare som med innovativ teknik räknar ut hur hon eller han kan hoppa högre skulle påverka andra tävlande att hoppa mindre högt. Det är ju tvärt om, medtävlarna lär sig snart tekniken som den bästa använder och snart hoppar alla högre. Kina lärde sig detta under Deng Xiaoping. Våra entreprenörer och vår innovationskraft gör att det goda hela tiden växer och blir större och med den utvecklingen minskar världens fattigdom. Självklart blir dessa entreprenörer rika så att även rikedomar växer - det ena utesluter inte det andra som Oxfam vill få oss att tro.

Den svenska entreprenören Ingvar Kamprad tillhör Oxfams 85 rika. Tror någon att världens fattiga skulle bli färre om vänsterpolitiker fick ta över och förvalta hans förmögenhet och fördela om den? Nej självklart skulle det öka fattigdomen, ingen enskild svensk har väl betytt så mycket för lågbemedlade människors välstånd som hans IKEA. Han har sannolikt betytt mer för den svenska arbetarens levnadsstandard än självaste LO det senaste halvseklet.

Bill Gates tillhör likaså de 85 rika. Han använder sin enorma förmögenhet för arbete med att förbättra hälsan hos fattiga i en lång rad länder och bidrar på så sätt till att få ner födelsetalen. Tror någon att vänsterpolitiker skulle klara det bättre? Om ni händelsevis tror det, ta er då en titt på det oljerika Venezuela som styrs av just vänsterpolitiker. Där råder det t.o.m. brist på dasspapper! Fundera även på vem ni tror betyder mest för att minska världens fattigdom påven och Katolska kyrkan eller Kamprad och IKEA och Bill Gates och Microsoft?

Jag tror man kan fortsätta ganska länge med att botanisera bland dessa utpekade plus riche du monde för att finna att väldigt många av dem betyder väldigt mycket för att minska fattigdomen i världen. Självklart finns det skurkar och skitstövlar bland de rika, precis som det finns minst lika gott om sådana personer bland världens politiska ledare. Att skapa föreställningen att världens fattigaste skulle bli hjälpta av att plocka av världens rikaste entreprenörer deras tillgångar och fördela dem ”rättvist”, är dock ren desinformation.

Utan våra framgångsrika entreprenörer vore världen en betydligt tråkigare, farligare och fattigare plats att leva på.

Hoppas ni inte är så lättlurade att ni går på bluffen som i drygt femtio års tid har hållit igång en av världens mest lukrativa verksamheter, nämligen biståndsindustrin. Att fattigdomen minskar har mycket lite med denna verksamhet att göra och för Oxfam vore det katastrof med en värld utan fattigdom.

Mer om Oxfam: http://www.ngo-monitor.org/article/oxfam