Anthropocene

Efter att ha bott 40 år utomlands, varav mest i Storbritannien men nu återvänt till Sverige kan jag inte undgå att göra vissa betraktelser. Jämförelsen blir kanske inte helt rättvis då mitt boende har gått från villa på en småort till lägenhet, centralt belägen i Uppsala.

Årets höst är förvisso mild med upplevelsen att inte frysa inomhus och ha ett fungerande ventilationssystem är något som jag ständigt njuter av. Att hitta allt vad man önskar inom nära gångavstånd och att handla i affärer men vänliga, kunniga och tillmötesgående expediter lyser upp vardagen. Erfarenhet från svensk tandvård har varit utomordentligt positiv, sympatiskt och professionellt och vad jag förstår från släktingar och kollegor som haft otur med svåra hälsoproblem är också läkarvården högst professionell.

Banker är ett under av effektivitet med enkla och lättanvända system och praktiskt taget överallt kan man finna fungerande Internet förbindelser.  Sverige är säkert mer datoriserat än de flesta länder. Tågbiljetter går inte längre att köpa över disk inte ens på Uppsala Central men via sin portabla dator eller moderna mobil får man lätt biljetten dit i elektronisk form. Något elavbrott kan jag inte erinra mig (inte heller under de 40 år som jag tidigare levde i Sverige) och uppsamling av sopor och avfall är ett under av ordning och reda och endast Tyskland kommer upp i denna klass. Med fasa tänker jag på sophanteringen i Bracknell.

Som sagt även om man verkligen anstränger sig är det svårt att hitta något att beklaga sig över i Sverige om man som jag lever i centrum av en välskött och stimulerande stad.

Vad är det då att reagera negativt över?

Som de flesta svenskar kanske inte reflekterar över så är Sverige fortfarande trots en omfattande invandring ett kulturellt sett ytterst homogent land och nästan alla har i stort sett samma uppfattning i de flesta viktiga frågor.  Alla invandrare som kommit under senare år finns där men finns ändå inte. Tiggande romer finns i de flesta gathörn men ytterst få berörs längre. Att förbjuda tiggeri vore en lösning som flera länder i Europa har gjort men här hoppas man på något sätt att de bara en vacker dag skall försvinna av sig själva. Världen utanför, vad som i många avseenden fortfarande är en motsats till en svensk idyll, tränger sig dock på men den omfattande invandringen drabbar tills vidare bara delar av landsbygden eller storstädernas mindre attraktiva förorter där getton etableras mer och mer. I vissa av dessa områden är det mindre trevligt med stigande kriminalitet, skadegörelse och förfall. Men detta händer långt borta från storstadens gågator och flanörstråk. Att läsa om detta är som rapporter från andra mindre lyckliga länder och som inte får finnas i Sverige. Den allmänna attityden från etablissemanget är att låtsas som om detta egentligen inte finns, då det inte kan finnas eller får finnas i det lyckliga och perfekta Sverige. Tankarna går till Peter Sellers i sin geniala framställning av mr. Chance och som trycker på sin medhavda TV-kontroll när några otrevliga busar kommer emot honom på gatan. I hans enkla värld finns sådana endast på TV.

Inte heller vill man ta ett nytt, som man säger främlingsfientligt parti, på allvar trots att detta nu är Sveriges tredje parti i storlek och stöds av mer än 800 000 röstberättigade.  I stället för att bemöta deras oro för den mycket stora svenska invandringen i jämförelse med andra länder i vår närhet, ignoreras detta parti och avfärdas som icke rumsrent – det får inte finnas och skall inte finnas då detta stör Sverigebilden, ty denna är viktigare än verkligheten.

Den extremt smalspåriga debatten med sin beröringsskräck sprider sig även utanför den politiska sfären. Att vara kritisk till en överdriven klimatpolitik betraktas närmast som hädelse då detta stör bilden av den nation som vill vara världsledande i sin kamp mot alla slag av utsläpp som kan hota Naturen vilken allmänt ses som överordnad människan.

Till och med på morgonens smörpaket blir man påmind om att Naturen är god. Kanske man skulle förflyttas till dagens Island för att påminnas om att naturen faktiskt kan vara riktigt ond som den brinnande lavan och de jättelika svaveldioxidutsläppen på 35000 ton/dag från Holuhrauns lavafält.

I allt detta har man i Sverige lanserat ett etiskt begrepp som omfattar ett antal uppfattningar under huvudtiteln Värdegrund. Här samlas litet av varje, uppfattningar om miljö och klimat, diverse inne-uppfattningar om mänskligt beteende som i vissa avseende är extremt oflexibla, politiska värderingar, uppfattningar om länder som antingen goda eller onda osv. Allt som anses gott och riktigt hamnar i den rätta värdegrundspåsen, allt annat i den moraliska avfallspåsen. Att inte ansluta sig till en dylik värdegrund kan innebära utfrysning eller i flera fall avskedande. Sannolikt är grunden till denna exempellösa intolerans just fasan att den goda Sverigebilden kanske inte längre finns och därför måste narrspelet fortsätta ända till salongen har helt tömts.   

Och det är precis detta som jag finner allt svårare att vänja mig vid, alla positiva erfarenheter till trots. Nämligen att vara så fixerad vid en bild av Sverige att man föredrar en narrbild av landet som inte längre finns i verkligheten. Sverige har inte längre en ledande intellektuell elit, det finns inte längre en Dag Hammarsköld eller Olof Palme. Sverige har faktiskt blivit ett vanligt nordeuropeiskt land med både fördelar och brister och ju snabbare man accepterar denna verklighet desto bättre är detta för landet.  Om man däremot inte snart inser detta, riskerar man att den intellektuella liksvepningen kommer att täcka allt positivt den utomordentliga centralvärmen och sophanteringen till trots.

Lennart Bengtsson

9 december 2014