Anthropocene

Vid ett första påseende tycks bioenergi förkroppsliga den ekologiska visionen: en energikälla rotad i jorden, anpassad till årstiderna, styrd av livets cykel rytmer tillväxt, förfall och återanvändning. Men verkligheten är något helt annat, den ekologiska visionen förstör den natur vi älskar istället för att rädda den. Från energiskogarna i Tyskland till regnskogarna i Sydostasien till majsodlingar i amerikanska mellanvästern, vi använder miljontals kvadratmil mark för grödor till bildrivmedel och ved till kraftverk. Mark som skulle kunna användas för att föda svältande människor eller förbli artrik vildmark. Under de senaste hundra åren har redan två tredjedelar av världens regnskogar skövlats bl.a. för att ge bioenergi.

Efterhand som omfattningen av det gröna blodbadet på den vilda naturen har blivit uppenbart, har ett växande antal verkliga miljövänner vänt sig mot biobränslen. Men opinionssvängningen har inte hindrat en fortsatt hög expansionstakt. De gröna politikerna har satt en supertanker i rörelse och den är svårstoppad. Biobränslen utgör en av de snabbast växande sektorerna i den förnybara sektorn. Tyska Energiwende-projektets tunga investeringar i sol och vind får den mesta uppmärksamheten, men en tredjedel av dess förnybara el kommer från eldning av biomassa i kraftverk. Räknar man även in produktionen av flytande biobränsle och vedeldad husuppvärmning så står biomassa för nära 40 procent av Tysklands icke fossilbaserade energi.

Hälften av Tysklands timmer bränns nu som bränsle, och 17 procent av åkermarken används för att odla energigrödor för biodiesel, etanol och biogasproduktion, en andel som kan stiga till en tredjedel till år 2020. Övriga Europa går också över till biomassa för att producera värme och el. Kolkraftverk byggs om för att använda biobränsle vilket är ett enkelt sätt att leva upp till åtaganden för övergång till förnybar energi. Detta sker med hjälp av miljontals ton inhemskt och importerat virke. Energi från majsbaserad etanol i USA överträffar med råge den energi som alstras av vind- och solsektorn.

När man ersätter fossila bränslen med biobränslen ökar utsläppen av växthusgaser kraftigt i ett hundraårsperspektiv, vilket är den tid som behövs för återvinning av koldioxid i ny växtlighet. Eftersom den klimatförändring som man säger sig vilja förhindra påstås inträffa inom denna hundraårsperiod, så innebär i själva verket övergången till biobränslen att eventuella klimatförändringar påskyndas.

Det ökande beroendet av biobränslen som orsakats av de ständigt upptrappade åtagandena om förnybar energi är ingen tillfällighet. De förnybara energiparadigmet från den förment gröna rörelsen kräver en aldrig tidigare skådad industriell omvandling av det naturliga landskapet. Horisonten i varje öppet landskap kommer att kläs med fyrtio våningar groteskt höga vindmöllor, solrika områden kläs med solenergispeglar, kustvattnen ockuperas av tidvatten- och våggeneratorer som tränger undan båtlivet och fisket. Kraven på ett GMO- och fossilfritt jordbruk kräver dubblering av plöjd åkermarksareal vilket inkräktar på vildmarken ytterligare och ökar läckaget av näringsämnen till sjöar och vattendrag. De gröna ser hela naturen som en integrerad maskin för att producera energi. Man glömmer vad det var man en gång ville rädda.

Ingen i den gröna rörelsen ställer heller frågan, hur de 10 miljarder människor som vi blir på jorden om några decennier, skall kunna förses med såväl energi som mat med hjälp av deras drömmar om det de kallar förnyelsebar energi? Om Miljöpartiet och deras övriga meningsfränder i västvärlden får sin vilja fram, går vi mot en global miljökatastrof av bibliska dimensioner.

Den förment gröna politiken är ett långt större hot mot livet på jorden än den fossila energin!

Den här artikeln bygger på en nyligen publicerad artikel i Wall Street Journal.

Efter att jag för tjugofyra år sedan diagnosticerades med en besvärlig cancer, har jag ägnat mycket tid åt att försöka tränga in i viktiga delar av den medicinska vetenskapen. När man blir sjuk vill man ju gärna förstå varför och hur man skall tackla sin åkomma. Det jag lärt mig har tyvärr lett till att min respekt för damerna och herrarna i vita rockar fått sig en ordentlig törn. De förstår och kan väldigt mycket mindre än vad vi som patienter gärna vill tro och de styrs ofta mer av starka ekonomiska hänsyn än av empati för sina patienter.

Mitt första trevande steg inom det här området var att tacka ja till att ingå i styrelsen för Cancerfonden. Jag satt i fondens styrelse i nio år och var under den senare halvan fondens vice ordförande. Jag satt även några år med i fondens forskningsnämnd. Engagemanget i Cancerfonden ledde även till att jag blev ombedd att ställa upp som huvudman i Hjärt-Lungfonden.

En viktig händelse var Cancerfondens 50-årsjubileum. Jag satt i en kommitté som skulle tänka ut lämpliga aktiviteter under jubileumsåret. Vårt förslag till forskarna var att vi skulle ta fram riktlinjer för hur människor bör äta för att minska risken att drabbas av cancer. Döm om vår förvåning när våra framstående professorer i forskningsnämnden avrådde från att ta fram några sådana råd. Det saknades tillförlitlig forskning rörande sambandet mellan kost och cancer, visade det sig. De fina professorerna som skulle vara experter på cancersjuklighet hade inte gjort klart för sig, en så självklar sak som hur kosten påverkade cancersjukligheten.

Upptäckten att gräddan av våra medicinska experter saknade elementär kunskap om hur vår kropp reagerar på det vi äter, blev en chock för mig. Den fråga jag ställde mig var, vad vet de överhuvudtaget om hur människans metabolism fungerar? Det inträffade väckte misstanken hos mig att sjukvården på livsviktiga områden vilar på en tveksam kunskapsgrund. Jag började gå djupare in i den medicinska litteraturen, nu med en betydligt mer kritisk blick. Jag började ifrågasätta påståenden från det medicinska etablissemanget och jag började undersöka på vilka grunder dagens sjukvård vilar.

Det jag upptäckte var att världen med västvärlden i spetsen är mitt uppe i en metabol pandemi. Över en fjärdedel av jordens människor har redan drabbats – 2,1 miljarder är överviktiga, vilket är det första sjukdomstecknet. Detta har jag tidigare berört här på bloggen. Vad värre är, pandemin möts med metoder som saknar tillfredställande vetenskaplig evidens – metoder som ofta är helt kontraproduktiva.

I över trettio år har det medicinska etablissemanget predikat att en grundorsak till den metabola sjukligheten är en för fet kost. Modern forskning visar tydligt att detta är helt fel – det är tvärt om. Trots detta fortsätter rader av vitrockar att försvara sina tokiga uppfattningar och godtrogna människor fortsätter att insjukna när de följer kostråd från professorer och statliga livsmedelsverk.

Det medicinska etablissemanget påstår att höga kolesterolvärden är en riskfaktor för metabol sjuklighet, trots att äldre med högt kolesterol är de som lever längst. Återigen är det tvärt emot vad etablissemanget påstår. Vad värre är så förskriver man högst diskutabla kolesterolsänkande statiner till gamla människor, statiner som har en rad obehagliga och farliga biverkningar (jag vet av egen erfarenhet).

Miljontals människor knaprar dagligen dyra kemiska preparat för att kontrollera sitt blodtryck, när dessa för det mesta inte behövs, om man bara undviker dagens kolhydratstinna industrimat (egen erfarenhet). Men det talar inte sjukvården om för sina patienter. Det medicinska etablissemanget med Livsmedelsverket i spetsen har även i åratal bedrivit propaganda mot saltet i maten med motivet att det höjer blodtrycket. Modern forskning visar att även detta är överdrivet och att en saltfattig kost innebär andra allvarligare hälsorisker.

En del av den metabola sjukligheten är en ökande förekomst av olika cancerformer. Den vanligaste cancern bland män är prostatacancer som förkortat livet för en rad av mina vänner. Det medicinska etablissemanget tror att en bidragande faktor till den sjukligheten är det manliga hormonet testosteron. Det är en helt ologisk slutsats, eftersom prostatacancer blir vanligare ju äldre man blir, samtidigt som testosteronhalten ju sjunker när man åldras. En vanlig behandling som sätts in är massiva insatser av det kvinnliga hormonet östrogen. Det hormonet ökar risken för hjärtinfarkt och stroke markant och misstänks av vissa forskare snarast öka cancertillväxten.

Ju mer jag tränger in i dagens etablerade sjukvård, ju mer bekymrad blir jag. Den vetenskap man stödjer sig på är totalt dominerad av pengar från läkemedelsindustrin. Det gör att behandlingsmetoder som bygger på stora insatser av läkemedel alltid har prioritet framför naturliga metoder såsom ändrade kostvanor och andra livsstilsförändringar. De enorma ekonomiska intressena bakom läkemedlen gör även att det alltid lönar sig för de etablerade forskarna att i det längsta försvara motbevisade hypoteser. Statinen Lipitor som är världens mest sålda läkemedel drog under fjorton år in ca. 1.000 miljarder kronor, bara för att nämna ett exempel.

Vi kommer aldrig att få en sjukvård som bygger på faktisk kunskap om människokroppens sätt att fungera, om inte den medicinska forskningens beroende av läkemedelsindustrin bryts. Det ställer mycket stora krav på ökad skattefinansierad forskning som måste styras utan allt inflytande från industriintressen. Det ställer även krav på att anslag till forskning inom alternativmedicin ges ett kraftigt ökat utrymme, väl i nivå med läkemedelsforskningen. Sådan forskning har idag låg status bland karriärforskare som alltid är lockade av de stora pengarna inom Big Pharma. Forskningspolitiken måste bygga på den självklara insikten att industriintresset inte sammanfaller med allmänintresset.

Vilka politiker är beredda att ställa upp på en kraftigt ökad satsning på industrioberoende forskning inom alternativmedicin och inom sambanden mellan kost och hälsa?

Ända sedan år 2008 när jag på allvar började studera klimatfrågan och de allt intensivare larmen om den globala uppvärmningen, har jag ideligen stött på något som klimatforskare kallar homogenisering. Detta är en verksamhet som forskarna ägnar sig åt för att få fram jämförbara temperaturserier över tiden. Motivet för homogeniseringen är att det kan ha funnits inbyggda felmätningar i historiska data från väderstationer p.g.a. metodik, mätutrustning, lokalisering och förändring av omkringliggande bebyggelse. En betydande effekt är den s.k. urban heat island effekten (UHI) som hänger samman med den lokala uppvärmningen av miljön runt städer och andra bebyggelsekoncentrationer. Eftersom bebyggelsen ökat kraftigt sedan 1900-talets mitt, borde den här effekten ha haft stor betydelse för avlästa temperaturer. Så långt är allt gott och väl.

Det som i ökande grad fångat min uppmärksamhet när jag stött på homogeniserade temperaturserier är, att det undantagslöst alltid resulterat i att den förmodade uppvärmningen under 1900-talet blivit större än vad de faktiskt uppmätta temperaturerna visar. Nu senast kom det en sammanställning om hur Australiens vädertjänst homogeniserat fram en uppvärmning från en temperaturserie som uppmätt visade på en sjunkande temperatur. Att det blivit så borde få varje kritiskt tänkande iakttagare att dra öronen åt sig. Om jag på förhand försökt gissa vad homogeniseringen skulle resultera i, så borde den istället lett till att den observerade uppvärmningen räknats ner och blivit mindre. Eftersom flertalet mätstationer är eller varit lokaliserade nära bebyggelse skulle jag förvänta mig en homogenisering som räknade bort UHI-effekten. Resultatet för temperaturserien skulle i så fall bli det motsatta, dvs att bilden av en global uppvärmning till följd av växthusgaser skulle mildras.

Om man också tar i beaktande felkällor från gamla instrument och mätmetoder är det även förvånande att alla sådana mätfel skulle ha inneburit att man historiskt avläst för höga temperaturer. Det mest sannolika är att de felen fördelar sig som en normalfördelning där avläsningarna varit ömsom för höga och ömsom för låga.

Med tanke på samstämmigheten från alla homogeniseringar som jag stött på när jag de senaste sex åren studerat litteraturen, blir min slutsats att det rimligtvis föreligger någon sorts bias när dessa omräkningar sker. Det intressanta är att man även räknat om gamla homogeniseringar senare och att dessa omräkningar undantagslöst (vad jag kunnat se) lett till att uppvärmningstakten framställs som ännu brantare stigande. Det enda samband jag kan se är att klimatdebatten samtidigt blivit allt hetsigare och larmen hela tiden framställs som värre än man tidigare trott. Detta stärker min misstanke att bedömningarna som ligger till grund för dessa homogeniseringsberäkningar är påverkade av ett allvarligt bias.

Frågan man måste ställa sig är hur ett bias kunnat smyga sig in i klimatforskningen? Om vi går tillbaka till 70-80-talen så var debatten betydligt mer balanserad och forskare hade som brukligt lite olika uppfattningar. I slutet av 80-talet och under 90-talet upptäckte politiker och neomalthusianska lobbyister som Romklubben att klimatfrågan var utomordentligt användbar för deras propaganda. De klimatforskare som levererade skrämmande larmrapporter blev av den anledningen snabbt politiskt intressanta och badade plötsligt i forskningsanslag.

När forskningssamhället upptäckte den här breda vägen till forskningspengar, så tippade givetvis en rad forskare över till den alarmistiska sidan och det skapades ett intryck av en enig forskarkår bakom larmen. De forskare som fortsatte att bedriva en ärlig oförvitlig forskning tvingades att ligga lågt för att inte bli berövade sina positioner och se anslagen sina. Påtryckningarna tidigare i år på vår ledande klimatforskare Lennart Bengtsson, när han lovade att ställa upp som rådgivare åt The Global Warming Policy Foundation, visar tydligt hur många klimatforskare fortfarande slår vakt om larmandet för att säkra sina anslag från politiskt styrda organ. Jag upplever att detta är den sannolikaste förklaringen till den bias som verkar påverka hur man bedömer temperaturdata vid homogeniseringar.

Problemet för den larmande delen av forskarkåren är att tiden går och det blir allt svårare att överdriva uppvärmningen genom omräkning av tidigare temperaturdata. Nu måste man då plötsligt underkänna sina egna data från senare decennier, de data som man tidigare stött sina larm på. Alarmismen hade nog sin sista chans vid FN:s klimatkonferens i Köpenhamn år 2009. Nu har tåget gått och en sådan chans kommer sannolikt inte tillbaka. Många inom forskarsamhället har uppfattat detta, varför vi ni ser hur det kommer allt fler mer nyanserade vetenskapliga artiklar om klimatet och den seriösa linje som Lennart Bengtsson representerar får sakta men säkert mer luft under vingarna. Att politiska alarmister inte gillar den utvecklingen är givetvis självklart, de kommer att finna att de har allt färre forskare som stödjer deras pengarullning till en meningslös klimatpolitik.

Nya exempel på det jag skriver om strömmar ständigt in: http://stevengoddard.wordpress.com/2014/08/23/calling-ruedy-on-his-bs/

Aktuella tankar från vännen och vetenskapsmannen Lennart Bengtsson.

SVT rapporterar idag om "nya" resultat som visar att djuphavet värms upp och att det är detta som är förklaringen till de senaste 16 årens "hiatus" eller avsaknad uppvärmning av havsytans temperatur. Detta är knappast något nytt då expansionen av världshavet uppgår till ca 1mm/år, enligt de senaste 10 årens noggranna satellitmätningar av såväl havens massa som volym. Att jordsystemet ( land, atmosfär och hav) fortlöpande värms upp är knappast längre kontroversiellt, men hur detta påverkar jordens klimat och vädersystem är emellertid en fråga där det inte råder 
något bred vetenskapligt enighet alla mediala rapporter till trots. Detta gäller ännu mindre dagens alla katastrofrapporter om utsläppens inverkan på vädret från den ena dagen till den andra. Här gäller det snarare att minst 95% av seriösa klimatforskare anser att det sk extremvädret INTE ökat de senast åren, trots media och diverse politiska klimataktivisters febrila ansträngningar att få allmänheten att tro att så är fallet.

Det stora problemet med den mediala klimatdebatten är frånvaron av kvantitativa uppgifter då man i media har fått uppfattning att läsarna inte tycker om siffror - en som det förefaller olycklig följd av vår tids skolundervisning. Om vi har en fortlöpande uppvärmning, vilket knappast kan undvikas då växthusgasena fortsätter att öka i atmosfären, så är det faktiskt viktigt för allmänheten att veta om det blir problem redan de kommande månaderna eller om man får vänta åtskilliga hundratals eller tusentals år innan problemen blir allvarliga. Havens medeltemperatur är ca 3.5°C och den uppvärmning vi hittills haft är klart mindre än en tiondels grad och knappast möjlig att ens mäta med denna tillförlitlighet. Likaså den enorma mängden inlandsis på Antarktis och Grönland kan liksom inte försvinna i första taget och även med en antagen fyrdubbling av koldioxiden i atmosfären får man vänta 10-tusentals år, dvs. längre tillbaka än till den senaste istiden vilken knappast var en följd av mänsklig inverkan. Som historien visar kan mycket hända på tusen år och tom på hundra år om vi tittar tillbaka till 1914.

Vi får hoppas att även i dagens uppjagade och förvirrade tillvaro det trots allt finns kvar lite sunt förnuft åtminstone i folkdjupet.

Lennart Bengtsson
22.8.2014

 

Den geopolitiska situationen i Mellanöstern har gradvis försämrats sedan det första stora kriget mellan araber och israeler 1948. Konflikter blir mer våldsamma, vapen som används är dödligare, och antalet dödsoffer fortsätter att stiga. Även om konflikten mellan araber och israeler får störst uppmärksamhet är det interna konflikter inom det muslimska Mellanöstern som står för huvuddelen av det eskalerade våldet. Det besinningslösa slaktandet är en blandning av inbördeskrig och religiös, social och ekonomisk konflikt.

Regionen vid Persiska har fortfarande den största koncentrationen av olje- och gasfält i världen. Oljan och gasen är lätt tillgänglig och därför billig att utvinna och ta till marknaden. Det ger oljebolagen betydande vinstmarginaler under normala omständigheter. Eskalerande kostnader för ständiga krig och aldrig sinande konflikter har dock börjat tära på oljebolagens tidigare stora marginaler. Kostnaden för att göra affärer i en krigszon kräver också utgifter inom andra områden som man inte normalt har, såsom säkerhet för personal och utrustning. Kostnaderna för att locka nödvändig kvalificerad personal till regionen stiger självklart i takt med den ökande otryggheten.

Den som idag gör affärer i Mellanöstern tvingas att väga fördelen med lätt brytvärda resurser mot nackdelen av att arbeta i konfliktområden. Enligt BP Statistical Review of World Energy stod länder i Persiska viken och på Arabiska halvön år 2013 för nästan 33 procent av den globala oljeproduktionen och 17 procent av gasproduktionen. Dock är regionens produktion och marknadsandelar, till följd av alla konflikter, på tillbakagång enligt en rapport från Reuters. OPEC har sedan 70-talet kunnat kontrollera oljepriset med sin lätt utvinningsbara olja. Den fördelen minskar nu i takt med de ökande kostnaderna för krigandet.

Mellanösterns olja- och gasproducenter är också allt oroligare för nedgången i deras andel av de kända oljereserven i världen. Den var 48 procent år 2013, vilket är en betydande nedgång från år 2005 då den var 56 procent. År 1993 var det 64 procent.

Den totala produktionen från de ledande arabiska oljeproducenterna har avtagit under de senaste åren, bl.a. från Saudiarabien och Förenade Arabemiraten som är hörnstenarna i Persiska viken. Detta har lett till en viktig förskjutning av centrum för olja- och gasutvinning till Afrika, Asien, Ryssland och Nord- och Sydamerika.

Den senaste utvidgningen av olje- och gasproduktion i norra Mexiko väntas leda till mycket stora investeringar under 10 år vilket beräknas ge en kraftigt ökad produktion och över 2,5 miljoner nya arbetstillfällen fram till år 2025. Genom de Nordamerikanska oljeländerna USA, Kanada och Mexiko kommer olje- och gasproduktion i Nordamerika snart överstiga OPEC:s.

Till de stora nya gas- och oljefynden i Nordamerika skall läggas de enorma potentiella tillgångar som finns i Ryssland. Bara det stora ryska Bazhenov fältet, som knappt börjat exploateras, beräknas innehålla mer än Saudiarabiens fält och vida överträffa de stora nyexploaterade fälten i Nordamerika. De ryska fälten är av den dignitet att stora västliga oljebolag som Shell och ExxonMobil är beredda att trotsa västvärldens sanktioner mot Ryssland och fortsätta sin verksamhet där. ExxonMobiles chef Rex W Tillerson deklarerade nyligen att ExxonMobile är så stort att det för sin egen utrikespolitik.

Centralasiatiska länder som Kazakstan och Azerbajdzjan verkar också vara väl positionerade för att attrahera oljebolagen. Dessutom har det gjorts stora nya upptäckter utanför kusten i södra Afrika, samt utanför västra Afrika och Latinamerika

Reuters pekar i sin rapport på framsteg teknik för utvinning som inom horisontell borrning, hydraulic fracturing, seismiska undersökningar och djuphavsborrning. Rent allmänt har det öppnat ett mycket bredare global resursbas för olja och gas som ger prospekterings- och produktionsbolag många fler alternativ för utvinning av gas och olja.

Förlorare blir utan tvekan Mellanöstern. I takt med att världsmarknaden inom något decennium kommer att flöda av gas och olja från alla nya fält som nu exploateras, kommer oljepriset att sjunka och minska de inkomster som arabvärlden vant sig vid. Detta kan mycket väl leda till att motsättningarna inom området eskalerar och att Saudiarabien destabiliseras. En intressant maktpolitisk förskjutning som man bör ha ögonen på är att samtidigt som USA:s beroende av Mellanösternoljan avtar, så kommer Kinas beroende att öka. Detta kan mycket väl leda till ett minskande amerikansk engagemang i konflikthärden medan det kinesiska engagemanget ökar.

Som vanligt förmedlar svensk Public Service en bild av konflikterna i Mellanöstern som är starkt vilseledande. Oviljan hos politiskt korrekta svenska media att tillstå oljans och gasens fortsatt stora geopolitiska betydelse ger den svenska opinionen en skev bild av verkligheten.