Anthropocene

Ända sedan år 2008 när jag på allvar började studera klimatfrågan och de allt intensivare larmen om den globala uppvärmningen, har jag ideligen stött på något som klimatforskare kallar homogenisering. Detta är en verksamhet som forskarna ägnar sig åt för att få fram jämförbara temperaturserier över tiden. Motivet för homogeniseringen är att det kan ha funnits inbyggda felmätningar i historiska data från väderstationer p.g.a. metodik, mätutrustning, lokalisering och förändring av omkringliggande bebyggelse. En betydande effekt är den s.k. urban heat island effekten (UHI) som hänger samman med den lokala uppvärmningen av miljön runt städer och andra bebyggelsekoncentrationer. Eftersom bebyggelsen ökat kraftigt sedan 1900-talets mitt, borde den här effekten ha haft stor betydelse för avlästa temperaturer. Så långt är allt gott och väl.

Det som i ökande grad fångat min uppmärksamhet när jag stött på homogeniserade temperaturserier är, att det undantagslöst alltid resulterat i att den förmodade uppvärmningen under 1900-talet blivit större än vad de faktiskt uppmätta temperaturerna visar. Nu senast kom det en sammanställning om hur Australiens vädertjänst homogeniserat fram en uppvärmning från en temperaturserie som uppmätt visade på en sjunkande temperatur. Att det blivit så borde få varje kritiskt tänkande iakttagare att dra öronen åt sig. Om jag på förhand försökt gissa vad homogeniseringen skulle resultera i, så borde den istället lett till att den observerade uppvärmningen räknats ner och blivit mindre. Eftersom flertalet mätstationer är eller varit lokaliserade nära bebyggelse skulle jag förvänta mig en homogenisering som räknade bort UHI-effekten. Resultatet för temperaturserien skulle i så fall bli det motsatta, dvs att bilden av en global uppvärmning till följd av växthusgaser skulle mildras.

Om man också tar i beaktande felkällor från gamla instrument och mätmetoder är det även förvånande att alla sådana mätfel skulle ha inneburit att man historiskt avläst för höga temperaturer. Det mest sannolika är att de felen fördelar sig som en normalfördelning där avläsningarna varit ömsom för höga och ömsom för låga.

Med tanke på samstämmigheten från alla homogeniseringar som jag stött på när jag de senaste sex åren studerat litteraturen, blir min slutsats att det rimligtvis föreligger någon sorts bias när dessa omräkningar sker. Det intressanta är att man även räknat om gamla homogeniseringar senare och att dessa omräkningar undantagslöst (vad jag kunnat se) lett till att uppvärmningstakten framställs som ännu brantare stigande. Det enda samband jag kan se är att klimatdebatten samtidigt blivit allt hetsigare och larmen hela tiden framställs som värre än man tidigare trott. Detta stärker min misstanke att bedömningarna som ligger till grund för dessa homogeniseringsberäkningar är påverkade av ett allvarligt bias.

Frågan man måste ställa sig är hur ett bias kunnat smyga sig in i klimatforskningen? Om vi går tillbaka till 70-80-talen så var debatten betydligt mer balanserad och forskare hade som brukligt lite olika uppfattningar. I slutet av 80-talet och under 90-talet upptäckte politiker och neomalthusianska lobbyister som Romklubben att klimatfrågan var utomordentligt användbar för deras propaganda. De klimatforskare som levererade skrämmande larmrapporter blev av den anledningen snabbt politiskt intressanta och badade plötsligt i forskningsanslag.

När forskningssamhället upptäckte den här breda vägen till forskningspengar, så tippade givetvis en rad forskare över till den alarmistiska sidan och det skapades ett intryck av en enig forskarkår bakom larmen. De forskare som fortsatte att bedriva en ärlig oförvitlig forskning tvingades att ligga lågt för att inte bli berövade sina positioner och se anslagen sina. Påtryckningarna tidigare i år på vår ledande klimatforskare Lennart Bengtsson, när han lovade att ställa upp som rådgivare åt The Global Warming Policy Foundation, visar tydligt hur många klimatforskare fortfarande slår vakt om larmandet för att säkra sina anslag från politiskt styrda organ. Jag upplever att detta är den sannolikaste förklaringen till den bias som verkar påverka hur man bedömer temperaturdata vid homogeniseringar.

Problemet för den larmande delen av forskarkåren är att tiden går och det blir allt svårare att överdriva uppvärmningen genom omräkning av tidigare temperaturdata. Nu måste man då plötsligt underkänna sina egna data från senare decennier, de data som man tidigare stött sina larm på. Alarmismen hade nog sin sista chans vid FN:s klimatkonferens i Köpenhamn år 2009. Nu har tåget gått och en sådan chans kommer sannolikt inte tillbaka. Många inom forskarsamhället har uppfattat detta, varför vi ni ser hur det kommer allt fler mer nyanserade vetenskapliga artiklar om klimatet och den seriösa linje som Lennart Bengtsson representerar får sakta men säkert mer luft under vingarna. Att politiska alarmister inte gillar den utvecklingen är givetvis självklart, de kommer att finna att de har allt färre forskare som stödjer deras pengarullning till en meningslös klimatpolitik.

Nya exempel på det jag skriver om strömmar ständigt in: http://stevengoddard.wordpress.com/2014/08/23/calling-ruedy-on-his-bs/