Anthropocene

Efter att jag för tjugofyra år sedan diagnosticerades med en besvärlig cancer, har jag ägnat mycket tid åt att försöka tränga in i viktiga delar av den medicinska vetenskapen. När man blir sjuk vill man ju gärna förstå varför och hur man skall tackla sin åkomma. Det jag lärt mig har tyvärr lett till att min respekt för damerna och herrarna i vita rockar fått sig en ordentlig törn. De förstår och kan väldigt mycket mindre än vad vi som patienter gärna vill tro och de styrs ofta mer av starka ekonomiska hänsyn än av empati för sina patienter.

Mitt första trevande steg inom det här området var att tacka ja till att ingå i styrelsen för Cancerfonden. Jag satt i fondens styrelse i nio år och var under den senare halvan fondens vice ordförande. Jag satt även några år med i fondens forskningsnämnd. Engagemanget i Cancerfonden ledde även till att jag blev ombedd att ställa upp som huvudman i Hjärt-Lungfonden.

En viktig händelse var Cancerfondens 50-årsjubileum. Jag satt i en kommitté som skulle tänka ut lämpliga aktiviteter under jubileumsåret. Vårt förslag till forskarna var att vi skulle ta fram riktlinjer för hur människor bör äta för att minska risken att drabbas av cancer. Döm om vår förvåning när våra framstående professorer i forskningsnämnden avrådde från att ta fram några sådana råd. Det saknades tillförlitlig forskning rörande sambandet mellan kost och cancer, visade det sig. De fina professorerna som skulle vara experter på cancersjuklighet hade inte gjort klart för sig, en så självklar sak som hur kosten påverkade cancersjukligheten.

Upptäckten att gräddan av våra medicinska experter saknade elementär kunskap om hur vår kropp reagerar på det vi äter, blev en chock för mig. Den fråga jag ställde mig var, vad vet de överhuvudtaget om hur människans metabolism fungerar? Det inträffade väckte misstanken hos mig att sjukvården på livsviktiga områden vilar på en tveksam kunskapsgrund. Jag började gå djupare in i den medicinska litteraturen, nu med en betydligt mer kritisk blick. Jag började ifrågasätta påståenden från det medicinska etablissemanget och jag började undersöka på vilka grunder dagens sjukvård vilar.

Det jag upptäckte var att världen med västvärlden i spetsen är mitt uppe i en metabol pandemi. Över en fjärdedel av jordens människor har redan drabbats – 2,1 miljarder är överviktiga, vilket är det första sjukdomstecknet. Detta har jag tidigare berört här på bloggen. Vad värre är, pandemin möts med metoder som saknar tillfredställande vetenskaplig evidens – metoder som ofta är helt kontraproduktiva.

I över trettio år har det medicinska etablissemanget predikat att en grundorsak till den metabola sjukligheten är en för fet kost. Modern forskning visar tydligt att detta är helt fel – det är tvärt om. Trots detta fortsätter rader av vitrockar att försvara sina tokiga uppfattningar och godtrogna människor fortsätter att insjukna när de följer kostråd från professorer och statliga livsmedelsverk.

Det medicinska etablissemanget påstår att höga kolesterolvärden är en riskfaktor för metabol sjuklighet, trots att äldre med högt kolesterol är de som lever längst. Återigen är det tvärt emot vad etablissemanget påstår. Vad värre är så förskriver man högst diskutabla kolesterolsänkande statiner till gamla människor, statiner som har en rad obehagliga och farliga biverkningar (jag vet av egen erfarenhet).

Miljontals människor knaprar dagligen dyra kemiska preparat för att kontrollera sitt blodtryck, när dessa för det mesta inte behövs, om man bara undviker dagens kolhydratstinna industrimat (egen erfarenhet). Men det talar inte sjukvården om för sina patienter. Det medicinska etablissemanget med Livsmedelsverket i spetsen har även i åratal bedrivit propaganda mot saltet i maten med motivet att det höjer blodtrycket. Modern forskning visar att även detta är överdrivet och att en saltfattig kost innebär andra allvarligare hälsorisker.

En del av den metabola sjukligheten är en ökande förekomst av olika cancerformer. Den vanligaste cancern bland män är prostatacancer som förkortat livet för en rad av mina vänner. Det medicinska etablissemanget tror att en bidragande faktor till den sjukligheten är det manliga hormonet testosteron. Det är en helt ologisk slutsats, eftersom prostatacancer blir vanligare ju äldre man blir, samtidigt som testosteronhalten ju sjunker när man åldras. En vanlig behandling som sätts in är massiva insatser av det kvinnliga hormonet östrogen. Det hormonet ökar risken för hjärtinfarkt och stroke markant och misstänks av vissa forskare snarast öka cancertillväxten.

Ju mer jag tränger in i dagens etablerade sjukvård, ju mer bekymrad blir jag. Den vetenskap man stödjer sig på är totalt dominerad av pengar från läkemedelsindustrin. Det gör att behandlingsmetoder som bygger på stora insatser av läkemedel alltid har prioritet framför naturliga metoder såsom ändrade kostvanor och andra livsstilsförändringar. De enorma ekonomiska intressena bakom läkemedlen gör även att det alltid lönar sig för de etablerade forskarna att i det längsta försvara motbevisade hypoteser. Statinen Lipitor som är världens mest sålda läkemedel drog under fjorton år in ca. 1.000 miljarder kronor, bara för att nämna ett exempel.

Vi kommer aldrig att få en sjukvård som bygger på faktisk kunskap om människokroppens sätt att fungera, om inte den medicinska forskningens beroende av läkemedelsindustrin bryts. Det ställer mycket stora krav på ökad skattefinansierad forskning som måste styras utan allt inflytande från industriintressen. Det ställer även krav på att anslag till forskning inom alternativmedicin ges ett kraftigt ökat utrymme, väl i nivå med läkemedelsforskningen. Sådan forskning har idag låg status bland karriärforskare som alltid är lockade av de stora pengarna inom Big Pharma. Forskningspolitiken måste bygga på den självklara insikten att industriintresset inte sammanfaller med allmänintresset.

Vilka politiker är beredda att ställa upp på en kraftigt ökad satsning på industrioberoende forskning inom alternativmedicin och inom sambanden mellan kost och hälsa?