Anthropocene

Jag skrev i förrgår om de neomalthusianer som stod som författare till Romklubbens skrift Tillväxtens gränser. Den debatt som följde på deras skrift kom att starkt influera mitt tänkande i över 30 år. Min första kontakt med deras larmande skedde på Volvo i samband med den första oljekrisen 1974 när jag internrekryterades för att börja arbeta med utredningsarbete om framtidens drivmedel. Utgångspunkten var skriftens förutsägelser om att oljan sinade och att oljeproduktionen skulle nå sin topp redan 1992. Inom Volvo lyssnade man även på Shells geolog M. King Hubbert som kommit med ett liknande budskap. Den drivande kraften bakom detta var P G Gyllenhammars gunstling och stabschef Bo Ekman. Båda älskade att vältra sig i neomalthusianska konsultrapporter som bl.a. kunde berätta om en snar brist på drivmedel. Nu gällde det att lägga upp en strategi för att möta det annalkande hotet.

Själv fick jag arbeta med att hitta bästa lösningen för att få fram ett lämpligt icke oljebaserat drivmedel och vi jobbade med att titta på hur Volvo kunde gå in i drivmedelsbranschen för att säkra tillförsel av drivmedel till bilarna. Arbetet resulterade på nyåret 1980 i bildandet av en ny division med namnet Volvo Energi. Själv hade jag bara några månader innan hunnit lämna Volvo för att bli VD för Ångpanneföreningen (idag AB ÅF).

Den här perioden väckte mitt intresse på allvar för miljö- och naturresursfrågor. På ÅF satsade jag på att kraftigt förstärka miljökonsultsidan bl.a. genom en nära relation till IVL:s miljöforskning. Under fyra år på 80-talet var jag ansvarig för både ÅF och IVL. Jag var starkt påverkad av Romklubbens tro på den annalkande miljökatastrofen. Forskarlarmen om försurning och döende skogar blev en perfekt storm för IVL. Vi fick pengar till ett jätteprojekt där detta studerades. Jag kan inte förneka att jag tillhörde dem som skrämde med skogsdöd utan att ha riktig koll på vetenskapen. Vi upplevde oss ha en viktig roll för att rädda den svenska skogen. Verkligheten ville vi inte se - att skogsskadorna varken var stora eller utbredda. På det hela taget växte skogen så det knakade redan på 80-talet.

Mitt starka engagemang för att vara med och rädda världen ledde till att jag 1990 hjälpte miljöorganisationen Det Naturliga Steget (DNS) ur en finansiell knipa och jag engagerade mig som ordförande för organisationens rörelsedrivande institut. Verksamheten gick lysande, en lång rad välkända företag anlitade oss och vi sysselsatte ett femtiotal entusiastiska ungdomar. DNS grundare, läkaren K-H Robert, formulerade sina fyra teser för hållbar utveckling. Jag har tidigare granskat dem här, här, här och här. Roberts tänkande anslöt nära till den förhärskande tron hos alla neomalthusianer som vi omgav oss med. Under tiden i DNS kom jag även att bli vän med den främste av dem alla – Romklubbmedlemmen Anders Wijkman.

När jag läser det jag skrev under den här perioden ser jag vilken stark influens de här personerna hade på mitt tänkande. Jag kände dock hela tiden ett tvivel över möjligheten att skapa en hållbar framtid för mänskligheten utan den tillväxt som malthusianerna ansåg var roten till allt ont. Jag hade innerst inne kvar min tro på mänsklig kreativitet och förmåga till anpassning. I min prisbelönade bok Strategi för Naturlig Tillväxt försökte jag formulera en filosofi som skulle förena DNS teser med min tro på fortsatt ekonomisk utveckling.

Den som starkast ifrågasatte DNS var framlidne KTH-professorn Tor Ragnar Gerholm. Han och jag satt tillsammans i SEBankens Samhällsekonomiska Råd och hade ofta dispyter runt miljö- och klimatfrågor där. Gerholm skrev 1996 skriften Brev till Det Naturliga Steget som ifrågasatte de grundläggande teserna. Med min erfarenhet av Gerholms goda anseende i näringslivet förstod jag att detta skulle bli ett dråpslag mot DNS. Jag gjorde dock en sista insats genom att tillsammans med Robert ställa upp i en öppen mycket välbesökt debatt mot Gerholm och Timbros Mattias Bengtsson. Robert upplevde sig som vinnare i debatten, men jag förklarade för honom att han nog skulle se det som en Pyrrhusseger, vi hade möjligen vunnit ett slag med kriget det vann Gerholm.

Gerholm beskrev senare Romklubbens skrift och personer som Robert och Wijkman med orden: Vad vi kan lära oss av framtidsdebattens historia är framför allt att dessa grandiosa planer för mänsklighetens överlevnad är mer ägnade att glorifiera sina upphovsmän och marknadsföra dem själva och deras organisationer, än att läggas till grund för politiska handlingsprogram.

När man så här i efterhand, några decennier senare, läser de gamla domedagsprofetiorna förstår man inte hur folk någonsin kunde ta dem på allvar. Idag framstår dessa blueprints-for-survival som patetisk flaskpost från de i tidens hav skeppsbrutna.

Han hävdade att ytterst handlade det naturligtvis, som det alltid har gjort och fortfarande gör, om makt. Vad det myckna talet om ökat ansvarsmedvetande egentligen syftar till är ökad makt åt de ansvarstagande dvs den självutnämnda goda eliten. Att Gerholm hade rätt framgick med all tydlighet av samtalen mellan författarna i TV-programmet om Tillväxtens gränser.

Efter Gerholm-debatten lämnade jag DNS eftersom jag upplevde vår rörelse som allt mer religiöst oemottaglig för andra synsätt än de fyra teserna. Även de företag som sponsrat verksamheten drog försynt tillbaka sitt ekonomiska stöd och kvar finns idag bara en handfull engagerade personer i Sverige. Robert ändrade sin strategi och började åka runt internationellt och bildade små DNS-klubbar i ett antal länder. Gerholm och jag träffades regelbundet och vår relation blev med tiden god. När han tyvärr gick bort var vi vänner. För egen del släppte jag mitt starka engagemang i miljödebatten under några år.

Den som fick mig att återuppta min roll som miljödebattör var Naturskyddsföreningens (SNF) vänsterradikala ordförande Mikael Karlsson. Han uppträdde våren 2008 som annonspojke i en annonsbilaga för Svensk Etanolindustri i SvD. Eftersom jag tidigare utrett etanols lämplighet som bilbränsle ur hållbarhetssynpunkt och visste att det snarast hade en negativ effekt, reagerade jag starkt. Som gammal medlem i SNF tyckte jag han missbrukade föreningens goda namn. Jag sände honom ett mejl och ifrågasatte det lämpliga i att han lånade sig och SNF till ändamålet. Hans kränkande svar på mitt mejl fick mig att skriva en debattartikel i SvD där jag gav offentlighet åt min kritik. Karlsson reagerade ursinnigt och angrep mig med samma språkbruk som i mejlet. Till min stora besvikelse blev jag även angripen i ett genmäle av Anders Wijkman som jag trott var min vän. Även Göran Perssons gamla miljörådgivare Stefan Edman blandade sig i och skrev ett inlägg delvis till mitt försvar. Av den här hätska debatten förstod jag att miljödebatten under min bortovaro hade tagit en ny vändning och att tonfallet blivit väldigt otrevligt.

Senare under våren träffade jag fysikern och fd Sandvikchefen P-O Eriksson som likaså gett sig in i klimatdebatten sedan han lämnat Volvos styrelse. Han fick mig att på allvar åter sätta mig in i vetenskapen runt klimatfrågan och tillsammans skapade vi ett litet nätverk av äldre oberoende forskare i olika naturvetenskaper. Alla engagerade sig ideellt, så påståenden om oljepengar är rent förtal.

Mina studier och samtal med en lång rad erfarna forskare inom olika naturvetenskaper ledde fram till att jag i november 2008 skrev en ny debattartikel i SvD, den här gången om klimatfrågan. Detta var nog en av SvD:s mest lästa debattartiklar det året och den slog rekord i kommentarer på nätet, varav flertalet till mitt stöd. Jag tror att den politiskt korrekta redaktionen blev rejält skrämd av responsen. Hela det neomalthusianska etablissemanget kastade sig över mig med ad hominem men utan substans. När så ett tjugotal professorer skrev ett inlägg till mitt stöd i debatten, då fick SvD nog och vägrade att publicera det. Därefter blev jag portad från tidningens debattsida där jag i åratal brukat skriva. Med facit i hand nu fem år senare, kan jag bara konstatera att min analys av allt att döma låg nära sanningen, medan mina belackare pratade i nattmössan.

Professorernas artikel togs in på webb-siten Newsmill och fick där rekordmånga läsare. Eftersom det visade sig helt omöjligt för personer med mina politiskt inkorrekta åsikter att bli publicerad i någon dagstidning av rang, övergick jag till att skriva på Newsmill där jag under några år hade en rad mycket lästa artiklar i främst klimatfrågan. Till slut fick tydligen även Newsmills ägare TV4 nog av politiskt inkorrekta inlägg från mig och andra så man la i tysthet ner tjänsten efter ett semesteruppehåll.

Debattens utveckling fick mig att starta den här bloggen som nu är två månader och redan läst av lika många som läste mig på Newsmill. Så återigen välkommen till Anthropocene.