Det Naturliga Stegets tredje villkor för hållbar utveckling är att inte utsätta naturen för undanträngning med fysiska metoder.
Brotten mot detta systemvillkor började i och med att människor blev bofasta i början av Holocen. Man högg helt enkelt ner skogar för att få ved till eldar, virke till hus och jordbruksmark för djurhållning och spannmålsodling. Det finns ett otal exempel runt om i världen på hur kulturer på detta sätt eroderat själva den ekologiska basen för sin existens. Det mest tydliga exemplet på detta är Påskön där en liten folkgrupp förstörde skogen så att man inte längre kunde göra kanoter som behövdes för fisket som man levde av. Dessa exempel bör tjäna som pedagogiska hjälpmedel för att vi bättre skall förstå hur viktigt det tredje hållbarhetsvillkoret är.
Det mest synliga beviset för fortsatta brott mot det här villkoret är hur exploateringen av regnskogen fortgår. Vid förra sekelskiftet täcktes 20% av landmassan på jorden av regnskog, vid det senaste sekelskiftet hade den arealen krympt till 7%. Regnskogar bränns ner och skövlas för att ge plats åt jordbruk och boskapsskötsel. En stor del av skövlingen orsakas av ökad efterfrågan på bioenergi och kraftfoder från främst västvärlden. Det ironiska är att den efterfrågan har skapats med enorma subventioner i en förment strävan efter en mer hållbar energiförsörjning. Resultatet har blivit det motsatta. Regnskogsmark har med stöd från s.k. miljöorganisationer, skövlats för att ge plats åt odling av sockerrör och oljepalmer för att få råvaror till produktion av biodrivmedel – Miljöpartipolitik i praktisk tillämpning mao. Skövlingen av stora regnskogsområden har också starkt bidragit till de ökande antropogena utsläppen av koldioxid och av partiklar i atmosfären. Skövlingen har därtill minskat kapaciteten för återupptag av koldioxid på de ytor som skövlats. Resultatet har blivit en i flera avseenden betydligt mindre hållbar energiförsörjning än om man fortsatt använda fossila råvaror. Detta är den tragiska effekten av politiskt utnyttjande av miljöfrågan för att gynna andra syften än verklig hållbarhet.
Ett mindre synligt men kanske ännu allvarligare brott mot det tredje villkoret är utfiskningen av världshaven. Grundproblemet här är att större delen av haven är en allmänning som alla kan exploatera. Stora ekonomiska intressen och starka politiska låsningar gör det mycket svårt för det internationella samfundet att hitta fram till en reglering av fisket så att det skall kunna bedrivas på ett hållbart sätt. Under hösten år 2013 motsatte sig t.ex. Kina och Ryssland ett försök att reglera fisket omkring Antarktis.
EU som annars gärna utnyttjar miljöfrågor för att öka sitt överstatliga inflytande, har t.ex. inte klarat av att stävja vissa medlemsländers rovfiske utanför Västafrikas kust, som berövat kustbefolkningen deras utkomst och främsta näringskälla. Liknande exempel på ohållbart fiske finns på flera håll i världen. Redan har vi fått uppleva hur viktiga fiskbestånd kollapsat på grund av överfiskning. För att uppnå hållbarhet krävs långtgående internationella överenskommelser som reglerar utnyttjandet av haven. Som underbyggnad för dessa överenskommelser krävs mer forskning så att vi bättre förstår hur havens ekosystem fungerar. Dagens kunskap är helt otillräcklig.
Ett sätt att kunna öka den globala livsmedelsproduktionen utan att utvidga jordbruksarealen på de kvarvarande vildmarkernas bekostnad, har varit att ta fram nya och mer högproduktiva grödor med hjälp av genteknik, s.k. GMO. Stora framgångar har gjorts på detta område, trots ett hårdnackat motstånd från teknofober och flera miljölobbyister. Att GMO hamnat i vanrykte beror i stor utsträckning på det dominerande företaget Monsanto som valt en cynisk och ohållbar affärsmodell. Detta får dock inte användas som ursäkt för att utnyttja genteknik inom jordbruket. Ett annat sätt att producera livsmedel mer yteffektivt är att satsa på hydroteknik där grödor odlas utan jord direkt i en näringslösning.
I många regioner runt om i världen börjar människor få upp ögonen för konsekvenserna av att avverka skogar i syfte att öka jordbruksarealen. På vissa håll har detta frigjort jorden så grundligt så att den blåst och regnat bort och bara lämnat ofruktbar stepp och ökenlandskap efter sig. Man har även kunnat konstatera att där man avverkat skogen leder det ofta till ökad förekomst av svåra översvämningar nedströms skogarna när trädens förmåga att binda fuktigheten i marken försvunnit. De här lärdomarna har lett till olika projekt för återbeskogning och ökad hållbarhet.
Den mest dramatiska undanträngningen av naturen sker utan antropogen medverkan. En sådan situation kan förutses under de närmaste årtusendena när inlandsisen återkommer och Holocen-interglacialen i den pågående istiden upphör. Även mindre naturliga klimatförändringar som jorden upplevde under lilla istiden kan återkomma och tränga undan produktiv växtlighet på norra halvklotet. Arbetet med hållbar utveckling bör således inbegripa geoteknik för att påverka jordens strålningsbalans så att perioder av riktigt kalt klimat kan undvikas eller mildras. Andra naturfenomen som jag tidigare pekat på är stora jordbävningar, ändrade havsströmmar, stora vulkanutbrott och asteroidkollisioner som kan få mycket omfattande undanträngande effekt på den produktiva naturen. Självklart måste arbetet med en hållbar värld även omfatta sådant som står i vår makt att göra för att mildra det undanträngande av naturens som dessa naturfenomen kan orsaka.
Det tredje av DNS hållbarhetsvillkor är visserligen relevant, men det blir ett slag i luften om hållbarhetsarbetet inte innefattar en ökad beredskap inför icke antropogen undanträngning. Hållbarhetsvillkoret bör kompletteras med hur vi skall förhålla oss när utrymmet för den vilda naturen påverkats av naturliga såväl som antropogena klimatförändringar och andra processer som påverkar livets förutsättningar. Här kan den antropogena påverkan öka hållbarheten genom t.ex. beskogningsprojekt och geotekniska ingripanden.
En helt central faktor när man bedömer naturens utrymme på jorden är koldioxidhalten i atmosfären. När den halten ökar så ökar även växtligheten såväl per ytenhet som totalt beväxt yta. Växtlighetens produktivitet ökar med högre koldioxidhalt och dess tålighet mot torka blir bättre, varför tidigare ofruktsamma ökenytor kan beväxas. Av denna anledning har den pågående stegringen av koldioxidhalten lett till allt bättre skördar, där år 2013 var den största någonsin. Även vattenlevande växter baserade på fotosyntes växer givetvis bättre när koldioxidhalten blir högre. Detta innebär ökad hållbarhet.
På samma sätt måste man vara observant på att en minskning av koldioxidhalten har direkt motsatt effekt, den leder till lägre produktivitet per ytenhet och större känslighet för torka som gör att öknar breder ut sig. Om världssamfundet skulle lyckas att kraftigt reducera utsläppen av koldioxiden (som FN:s klimatarbete sägs gå ut på) i en omfattning som får halten att gå tillbaka måste effekten av den sjunkande halten beaktas ur hållbarhetssynpunkt. Detta kan få mycket olyckliga konsekvenser i en värld med tio miljarder människor där livsmedelsproduktionen och ekosystemet anpassat sig till en högre koldioxidhalt.
Hypotesen om en kraftig global uppvärmning (AGW) till följd av koldioxidens växthuseffekt, pekar i vissa scenarier på en uppvärmning som kan få starkt undanträngande effekt på delar av naturen. Det finns ännu inga observationer som ger stöd för en sådan utveckling, scenariernas antaganden bygger hittills bara på overifierade datormodeller. Som världsutvecklingen ser ut idag, med en rad mycket stora utvecklingsländer som är och under överskådlig tid förblir starkt beroende av billig lätt tillgänglig fossil energi, måste vi realistiskt räkna med fortsatt stora och ökande utsläpp av koldioxid. Med hänsyn till detta faktum bör hållbarhetsarbetet ha en hög beredskap för en icke hållbar global uppvärmning. Främst bör man utveckla geotekniska hjälpmedel för att vid behov kunna möta detta genom att påverka jordens strålningsbalans.
Det tredje villkoret för hållbar utveckling skulle kunna utryckas som att inte utsätta naturen för undanträngning med fysiska metoder samt att om möjligt kompensera naturen för undanträngning till följd av såväl antropogena som naturliga processer.