Det Naturliga Stegets andra villkor för hållbarhet är att förhindra koncentrationsökning av ämnen från samhällets produktion i naturen.
Produktionen av långlivade radioaktiva grundämnen, läkemedelsrester, rester av bekämpningsmedel och andra kemiska ämnen som inte lätt bryts ner när de läcker ut i ekosystemet, leder ofelbart till att dessa ämnen kan ackumulera och orsaka skador i näringskedjor och i ekosystemet. Kontrollen över flödena av olika kemiska ämnen är dålig till obefintlig och vi vet sällan vilka de långsiktiga ekologiska effekterna kan bli vid koncentrationsökningar. Många är även reaktiva och genomgår olika kemiska förändringar i miljön. Effekten av restprodukter från sådana förändringar kan vi bara gissa oss till. Här bör försiktighetsprincipen tillämpas i större utsträckning är det som är brukligt idag. För ämnen vars effekt på ekosystemet vid en ackumulation är skadlig eller okänd, måste det finnas system för återvinning och oskadliggörande. Problemet accentueras av det faktum att uppfinningsrikedomen när det gäller framtagning av nya kemiska föreningar snarast accelererar.
Ett exempel på brott mot villkoret är problemen med övergödda sjöar och havsområden. De har i stor utsträckning uppkommit på grund av den stora användningen av handelsgödsel inom jordbruket och förbränningsprocesser där det bildas kväveoxider. Kväveoxider bildas även naturligt t.ex. i samband med åska. Man bortser ofta från det faktum att själva plöjningen av jordbruksmark leder till likartade problem även om inte handelsgödsel kommit till användning. Den plöjda marken lakas helt enkelt ur på sina naturliga näringsämnen betydligt fortare än oplöjd mark. Övergödning från jordbruk kan därför även minskas genom införsel av mer flerårsgrödor som inte kräver årlig plöjning och som därför inte heller förbrukar lika mycket gödningsämnen. Flerårsgrödor kräver ibland att man måste använda genmodifierat utsäde som tidigare berörts.
När det gäller kemiskt svårnedbrytbara polymerer fungerar återvinning långt ifrån tillfredställande. Man kan redan se en oroande ackumulering i främst haven. På sina håll samlas polymeravfall av havsströmmarna och skadar djurlivet i havsmiljön. Hit kan även räknas snabbt växande utsläpp av olika syntetiska nanopartiklar vars effekter är dåligt förstådda. Mycket plastavfall bryts inte ner kemiskt i första hand utan de bryts ner mekaniskt till just nanopartiklar.
Utvecklingen inom läkemedelsindustrin har de senaste trettio åren gått från tonvikt på botemedel mot sjukdomar till en kraftigt ökad satsning på livstidsmedicinering av kroniska sjukdomssymptom och i preventivt syfte. Det kraftigt ökade sjukligheten i metabola sjukdomar har t.ex. skapat en enorm marknad för sådana preparat som angriper de metabola symptomen och som man måste ta livslångt. Den ökande användningen av sådana potenta kemiska preparat som påverkar olika processer i människokroppen, innebär att även utsläppen i ekosystemen av preparaten och deras restprodukter ökar okontrollerat. Vad detta på sikt kan få för konsekvenser för djurlivet och för oss människor vet vi mycket lite om.
Den industriella kött- och fiskproduktionen har stora problem med svårkontrollerade infektioner som i allmänhet hanteras med massiva insatser av antibiotika. Detta bruk bidrar starkt till den snabbt ökande antibiotikaresistensen runt om i världen.
Vi får en föraning om vad läkemedelsresterna kan ställa till med genom att studera rester från hormonpreparat som p-piller som används längre. Också kemiska bekämpningsmedel och ämnen som kemiskt liknar hormoner läcker sedan lång tid okontrollerat ut i ekosystemet i stora mängder. Där tas de upp i djurens och människornas näringskedja.
Användningen av giftiga kemiska bekämpningsmedel blev omfattande under efterkrigstiden. Syftet har varit att öka produktiviteten inom jordbruket genom ogräs- och insektsbekämpning och förhindra spridning av parasiter och sjukdomar som t.ex. malaria. Dessa ämnen är ofta svårnedbrytbara och fettlösliga. De har en tendens att ackumulera näringskedjan hos djur och människor där de kan ge allvarliga skador. Bl.a. finns exempel på störd reproduktion och farhågorna är stora att denna typ av ämnen på sikt kan ställa till med stor skada. Många högriskmedel har förbjudits men långt ifrån alla och nya tillkommer ständigt.
Det mest spektakulära exemplet var insektsgiftet DDT som är praktiskt taget olösligt i vatten men lättlösligt i de flesta organiska lösningsmedel. Det utvecklades på 40-talet som ett verksamt och för människor tämligen riskfritt insektsbekämpningsmedel. Det fick omfattande användning fram till mitten av 1960-talet, vilket bl.a. medförde att malaria nästan kunde utrotas. P.g.a. sin fettlöslighet och höga stabilitet kvarstår emellertid DDT eller dess närstående nedbrytningsprodukter under lång tid i naturen och hinner därigenom anrikas i näringskedjorna, varvid de vållar skador hos fåglar och däggdjur. Bl.a. är DDT hormonstörande då det efterliknar det kvinnliga könshormonet östrogen. Debatten om DDT:s miljöfarlighet tog fart i samband med den alarmistiska boken Tyst vår från år 1962 av den amerikanska miljöaktivisten Rachel Carson. Besprutning med DDT förbjöds i Sverige och många andra länder i början av 1970-talet.
Med en titt i backspegeln och med beaktande av att fåglarna klarade sig bättre än väntat medan miljontals människor därefter har dött i malaria har man på senare tid börjat ifrågasätta det kloka i att totalförbjuda DDT på det sätt som gjordes. Ur ett hållbarhetsperspektiv hade ett mer flexibelt förhållningssätt sannolikt varit det klokaste. Idag tillåts en begränsad DDT användning på många håll.
Ett annat sätt att minska skadorna från insekter och mikroorganismer på olika grödor har varit att med hjälp av genteknik, s.k. GMO, ta fram grödor som i sig själva är mer motståndskraftiga. Det arbetet har varit mycket framgångsrikt men är samtidigt starkt ifrågasatt av många.
Frågan om ackumuleringen av vissa kemiska ämnen som främst används som drivgas i kylanläggningar och värmepumpar i stratosfären, var en av de stora politiska miljöfrågorna under 1900-talets slut. Vissa av dessa ämnen som t.ex. Freon har misstänkts påverka det stratosfäriska ozonskiktet. Alarmister från olika miljölobbyorganisationer och forskningsinstitutioner hävdade i början av 80-talet att de var orsak till vinterhalvårets observerade ozonförtunning över Antarktis. Om ingenting gjordes skulle hela jordens ozonskikt kunna tunnas ut hävdade en del forskare. Eftersom ozon ger ett skydd mot skadligt stark ultraviolett solstrålning målades ett skräckscenario upp, där människor och djur skulle drabbas av en epidemi av malignt melanom. Larmen ledde till att FN tog initiativ till en internationell överenskommelse år 1987 (det s.k. Montrealprotokollet) om att förbjuda användningen av de drivgaser som ansågs speciellt skadliga.
Forskare beräknade med stöd av sina datormodeller att de atmosfäriska halterna av de ozonnedbrytande ämnena, p.g.a. fördröjningseffekter skulle fortsätta öka i stratosfären, för att börja avta först efter sekelskiftet. Deras beräkningar visade att ozonhålet över Antarktis skulle vara kvar till omkring år 2050. När det stick i stäv mot modellberäkningarna visade sig att ozonhålet började minska bara några år efter överenskommelsen, var politikerna snabba med att dra slutsatsen att de räddat världen undan en miljökatastrof. Verkligheten var dock något helt annat. Det visade sig efterhand att ozonhålet är ett i huvudsak naturligt fenomen som är direkt beroende av solaktiviteten och jordens förhållande till solen. Uttunningen fluktuerar i takt med den elvaåriga solfläckscykeln. Sannolikt har dock utsläppen av klororganiska föreningar haft en inverkan på att öka uttunningen om än inte i den avgörande omfattning som larmande forskare först gjort gällande.
Den politiska världen vill fortfarande tro att det var deras beslut som räddade oss undan en miljökatastrof. Möjligen räddade man bara det multinationella företaget DuPont som kunde öka sin försäljning av nya drivgaser enormt. Denna inbillade geopolitiska framgång har senare haft stor betydelse för hur frågan om koldioxidutsläppens påverkan på jordens klimat behandlats i den politiska världen och av olika överstatliga organ som FN och EU.
När det gäller radioaktiva ämnen är läget under bättre kontroll än för svårnedbrytbara kemikalier. Kärnkraftsolyckor som inträffat har heller inte fått de katastrofala konsekvenser som alarmister hävdat att de skulle få. Antalet orsakade döds- och sjukdomsfall har varit förhållandevis begränsat och långt mindre än för andra energislag. Läget för radioaktiva restprodukter från kärnkraften är dock inte helt tillfredställande om man ser frågan i ett längre tidsperspektiv. Här kan utveckling av kärnkraft baserad på torium vara ett hållbarare alternativ.
Det går att räkna upp en lång rad ytterligare områden där vi bryter mot det andra hållbarhetsvillkoret. Om hållbarheten skall förbättras måste samhället bli mycket bättre på att förhindra att radioaktiva och svårnedbrytbara syntetiska ämnen läcker ut och ackumulerar i naturen. Vissa steg har börjat tas. År 2005 drev EU igenom en kemikalielag som skulle öka ansvaret för nya kemikalier hos dem som tillverkar och säljer dem, det s.k. REACH direktivet. Förordningen innebär att alla kemikalier som överstiger 1 ton i vikt och som antingen produceras inom EU eller importeras måste testas i avseende på hälso- samt miljöaspekter. Kemikalien måste även registreras vid den nya europeiska kemikaliemyndigheten. För vissa i synnerhet toxiska kemikalier gäller reglerna oavsett volym, och för andra mycket toxiska kemikalier krävs särskilt tillstånd av den europeiska kemikaliemyndigheten. Till skillnad från äldre EU-lagstiftning gäller REACH för alla tänkbara kemikalier, både äldre och nya. Detta var ett första ganska urvattnat steg mot hållbarhet på kemikalieområdet inom EU.
För att minska det snabbt växande förskrivningen och därmed läckaget av medicinska preparat till ekosystemet måste hållbarhetsarbetet omfatta en kraftigt ökad satsning på oberoende forskning rörande sambanden mellan kronisk sjuklighet och livsstil. Senare års forskning visar att en mycket stor del av läkemedelsanvändningen skulle kunna elimineras om människor gick tillbaka till den naturliga kost som vi är genetiskt anpassade till. Miljökampanjer för att minska animalier i människors diet är helt kontraproduktiva ur ett hållbarhetsperspektiv, eftersom det av allt att döma ökar risken för metabol sjuklighet och som en följd utsläpp av potenta medicinska kemikalier. Samhället måste även satsa betydligt större resurser på en från läkemedelsindustrin oberoende forskning för att ta fram mediciner som botar sjukdomstillstånd i stället för att bara bromsa upp dem. (T.ex. antibiotika och vaccin mot HIV och liknande).
Andra hållbarhetsvillkoret borde vara mer preciserat som att förhindra koncentrationsökning av svårnedbrytbara ämnen och biologiskt verksamma ämnen från samhällets produktion i naturen.