Anthropocene

Jag har tidigare uppmärksammat hur den moderna medicinska forskningen nästan helt hamnat i händerna på läkemedelsindustrin. Detta har varit en gradvis process där industrins inflytande hela tiden ökat i takt med att användningen av deras kemiska preparat brett ut sig och genererat ofattbart stora inkomster.

Industrins strateger har insett att det som genererar de stora pengarna inte är botande preparat som antibiotika och liknande, utan mer preparat som angriper symptomen på kronisk sjuklighet och som därför måste intas livslångt. Denna enkla affärslogik har tagit överhanden och styr idag en stor del av den forskning som finansieras direkt och indirekt av industrin.

De politiker som ansvarar för sjuk- och hälsovård har med tillförsikt sett hur industrin satsat stora pengar på forskning (De satsar dock mer på marknadsföring.). Detta har fått samhället att allt mer abdikera från sitt ansvar för en allsidig forskning styrd av allmännyttan och inte av industrins intressen. För forskarna har det länge varit uppenbart att vill man göra en framgångsrik forskarkarriär, så är det inom forskning på nya läkemedel som pengarna finns. Det är slående hur mycket av äldre kunskap inom sjukvården som på detta sätt fallit i glömska när industriintressena fått allt större inflytande.

Den debatt som rasar på nätet om användningen av silverpreparat mot infektioner, som jag nyligen uppmärksammat här på här på bloggen, är ett typiskt exempel. Innan upptäckten av penicillinet använde sjukvården en rad olika preparat för att försöka häva och stoppa infektioner, bl.a. användes olika silverpreparat. T.ex. droppade man länge lapis (silvernitrat) i nyföddas ögon för att döda eventuella gonorrébakterier som skulle kunna orsaka en infektion som gjorde barnet blint. I skuggan av de mycket effektivare penicillinpreparaten har kunskapen om de gamla metoderna för infektionsbekämpning fallit i glömska.

Det nyvaknade intresset för t.ex. silverpreparat beror på att den omfattande antibiotikaanvändningen leder till en snabbt ökande resistens. Det är symptomatiskt att den forskning som bedrivs om silverpreparat främst handlar om hur man med silver skulle kunna öka effektiviteten hos dagens antibiotikapreparat. Flera artiklar rapporterar lovande resultat som exempelvis den här.

När det gäller användning av kolloidalt silver som jag tidigare skrev om, som profylax mot olika infektioner och som bot mot sjukdomar orsakade av infektioner, så hittar jag mycket lite forskning. Det man hittar är massor av vittnesmål från personer som på olika sätt tror sig ha blivit hjälpta. Detta har skapat något som liknar en väckelserörelse. Några säkra vetenskapliga bevis har jag dock svårt att hitta i litteraturen och självklart saknas vittnesmålen från alla de som prövat preparaten men som inte nått någon effekt.

Det jag hittat var det doktorsarbete under ledning av en forskare (Åsa Melhus) som själv sägs ha patent på ett preparat som konkurrerar med kolloidalt silver, som jag skriv om här. Doktoranden menar sig ha visat att lapis snarast leder till ökad resistensutveckling. Svagheten i den studien är att man bara har studerat lapis och inte det helt annorlunda kolloidala silver som debatten egentligen handlar om. Man försöker dock ge sken av att slutsatsen gäller generellt för alla silverpreparat, vilket är snudd på forskningsbedrägeri.

Det jag skulle vilja se är en brett upplagd blindstudie där man jämför silvervattnet med vanligt vatten. Men någon sådan studie är knappast industrin intresserad av och samhällets resurser till helt oberoende forskning är försvinnande små.

Vi har här en situation som mycket liknar den vad gäller kostens betydelse för olika metabola sjukdomar. Samhället tillhandahåller inte forskningsmedel för att göra helt oberoende studier av sambanden mellan kost och hälsa. Även på detta område har det funnits kunskap men den har fallit i glömska. Låt mig bara nämna nobelpristagaren Otto Warburgs forskning på tjugotalet och Weston Price´s forskning på trettiotalet som klart visade sambanden mellan kostens kolhydrater och metabola sjukdomar.

Vad vårt samhälle skulle behöva vore ett helt statligt finansierat medicinskt forskningsinstitut som tog sig an att studera hur vi med kosten kan påverka vår hälsa. Man borde även gå tillbaka i historien och granska äldre metoder för sjukdomsbekämpning och prevention. Sannolikt skulle vi hitta mycket av värde, som givetvis industrin inte har något intresse av eftersom det inte kan patentskyddas. Allmänheten skulle även behöva en vetenskaplig verifiering eller förkastan av olika naturmedel som nu säljs för dyra pengar inom den snabbt växande hälsokostbranschen.

Ett problem här är att om forskning visar att ett preparat har en påvisad hälsoeffekt eller att det botar ett sjukdomstillstånd då får det inte längre säljas som kosttillskott utan faller under Läkemedelsverkets ansvar. Det senaste exemplet tror jag var Glucosamin. Detta gör att inte heller hälsokostbranschen är intresserade av forskning på området. Om forskningen om ett preparat blir farmgångsrik, så förlorar branschen rätten att sälja det.

Ett första initiativ har tagits genom bildandet av Kostfonden som ni hittar här.