Klimatpolitikens intressenter - Romklubben

Anders Wijkman är ordförande i Romklubben.

I uppmarschen till FN:s stora miljömöte i Rio år 1992 spelade den slutna lobbygrupp som kallas Romklubben en viktig roll bakom kulisserna. Romklubben består enligt egen utsago av en grupp världsmedborgare som delar en gemensam oro för mänsklighetens framtid. Romklubben grundades 1968 på David Rockefellers egendom i Bellagio i Italien. Medlemskadern är en ganska traditionell samling av grandiosa världsförbättrare med fd statsöverhuvuden, FN-byråkrater, ledande politiker och regeringstjänstemän, diplomater, vetenskapsmän, nationalekonomer och storföretagsledare. De kommer från hela världen men med en stark slagsida åt en västlig elit.

Romklubben fick sitt genombrott med den alarmistiska rapporten Tillväxtens gränser som gavs ut år 1972. Målsättningen med skriften var av allt att döma att med tillspetsad skrämselpropaganda, mobilisera världsopinionen och världssamfundet för en åtgärdsplan för att möta de stora hållbarhetsproblem som man hävdade att mänskligheten stod inför. Man anslöt till den debatt om global överbefolkning som dragits igång av den närstående Paul Ehrlichs uppmärksammade bok Befolkningsexplosionen. Rapportens grundläggande slutsats var i god neomalthusiansk anda att befolkningstillväxten och det ökande välståndet skulle komma att orsaka en ekologisk kollaps under de kommande hundra åren. Oron för befolkningsutvecklingen uttrycktes så här:  

The overwhelming growth in world population caused by the positive birth-rate loop is a recent phenomenon, a result of mankind's very successful reduction of worldwide mortality. The controlling negative feedback loop has been weakened, allowing the positive loop to operate virtually without constraint. There are only two ways to restore the resulting imbalance. Either the birth rate must be brought down to equal the new, lower death rate, or the death rate must rise again.

Övertygelsen att livet på jorden och dess olika yttringar har bestämda gränser har blivit en kärnfråga inom ekologismens trossystem och för Romklubben. Denna förnimmelse av gränser och s.k. tipping-points är kärnan i deras teorier om hållbar utveckling. Tron visar sig såväl i modeller för ekologiska fotavtryck som i rädslan för överbefolkning. Det är en övertygelse om att livets utrymme är begränsat, ömtåligt och lätt att överanstränga. Man tror att vi redan lever långt över gränsen för vad jorden förmår.

Det som Romklubbens rapport blev mest känd för, trots den pessimistiska synen på människan, var att den förutspådde en snar brist på ett antal strategiska råvaror och viktiga metaller. Bl.a. skulle oljan börja sina redan år 1992 – det som idag kallas Peak Oil. Bristen skulle även drabba aluminium, koppar, guld, bly, kvicksilver, molybden, silver, tenn, tungsten, and zink samt naturgas. Utvecklingen under årtiondena efter rapporten visar att man, som nästan alltid med denna typ av larm, tagit fullständigt fel. Trots en fantastisk tillväxt har priserna på råvaror i allmänhet sjunkit till en tredjedel av vad de var för 150 år sedan. Utvecklingen har gått åt motsatt håll mot vad denna elit förutspådde. Senare utvecklingstrender på befolkningsområdet visar likaså att man även där tänkte fel.

Trots att verkligheten hela tiden visar sig uppträda stick i stäv mot Romklubbens förutsägelser och larm, fortsätter de på samma linje. Den fossila energin och en rad andra råvaror tar slut inom en snar framtid, är fortfarande deras mantra. År 1991 publicerade man en ny skrämselrapport med titeln Den första globala revolutionen som nog kan sägas ha haft en central betydelse för den, fram till idag, framgångsrika skrämselpropagandan rörande antropogent orsakade klimatförändringar. I rapporten framgår tydligt att eftersom man misslyckats med mobiliseringen av världssamfundet med att skrämma med befolkningstillväxten och brist på råvaror, så måste man hitta ett effektivare argument den här gången. Man skrev i rapporten:

In searching for a common enemy against whom we can unite, we came up with the idea that pollution, the threat of global warming, water shortages, famine and the like, would fit the bill. In their totality and their interactions these phenomena do constitute a common threat which must be confronted by everyone together. But in designating these dangers as the enemy, we fall into the trap, which we have already warned readers about, namely mistaking symptoms for causes. All these dangers are caused by human intervention in natural processes, and it is only through changed attitudes and behavior that they can be overcome. The real enemy then is humanity itself.

Här går Romklubben så långt att man utnämner mänskligheten till sin egen fiende. Den antihumanism som man ser här dyker även upp i flera andra av ekologismens profetior. Alarmister på detta område väljer alltid att bortse ifrån människans kreativitet och innovationsförmåga. Det misstaget har kullkastat alla malthusianska domedagsprofetior hittills. Det som gjort människoarten så framgångsrik är ju denna fantastiska förmåga, att alltid hitta lösningar på problem, att flytta gränser och föra utvecklingen vidare. Att utse mänskligheten till människans fiende i detta sammanhang strider f.ö. mot FN:s definition av hållbarhet utifrån människans behov. Vad Romklubben eftersträvar är inte att möjliggöra för människan att tillfredställa sina behov, utan att hindra henne från att kunna göra det.

Om vi inte stryper den mänskliga kreativiteten utan ger kommande generationer möjlighet att fritt tillfredställa sina behov inom verkligt hållbara ramar som FN:s hållbarhetsmål säger, då går mänskligheten inte under och Romklubben får återigen fel i sina förutsägelser.

I skriften Den Första Globala Revolutionen skriver Romklubben att: Demokrati är inte ett universalmedel. Den kan inte ordna allt och den är omedveten om sina egna begränsningar. Detta faktum måste tas itu med utan omvägar. Hur respektlöst det än må låta, är demokratin inte längre väl lämpad för de frågor som väntar. Komplexiteten och den tekniska karaktären på många av dagens problem tillåter inte alltid valda representanter att göra kompetenta beslut vid rätt tillfälle.

Romklubbens uppfattning får stå som en symbol för ekologismens inställning till den moderna representativa demokratin. Man vill precis som vänstern ersätta den med överstatligt elitistiskt expertstyre, det som i historien kallats upplyst despoti. I samma anda har t.ex. det svenska Miljöpartiet föreslagit att Sveriges utsläppsmål skall fastställas av en elit av experter. Det går att hitta rader av liknande uttalanden från olika neomalthusianer och från tankesmedjor och miljölobbyorganisationer över hela världen. Bo Ekman som är ordföranden i Sveriges främsta neomalthusianska tankesmedja The Tällberg Foundation har gjort flera uttalanden i samma anda. Anders Wijkman är styrelseledamot i tankesmedjan och tillika en av ordförandena i Romklubben.

Jag måste medge att när jag beaktar vidden och komplexiteten hos frågorna om jordens miljö och klimat, ligger det nära tillhands att misströsta om förmågan hos våra demokratiska institutioner att ta itu med problemen. Det är självklart att det ur denna misströstan vuxit fram ett successivt tvivel på förmågan att fatta de rätta besluten på demokratisk väg. Olika intressenter med ambitionen att öka sin utkomst och makt, har givetvis inte varit sena att se möjligheten att kunna utnyttja det bristande förtroendet för demokratin.

Men hur skulle alternativet se ut? Tänk tanken att vi inrättat ett globalt expertstyre vid FN:s miljökonferens år 1972. Tänk även tanken att detta styre skulle ha baserat sina beslut på Romklubbens olika förutsägelser och andra liknande profetior om framtiden från alla snarlika tankesmedjor och världsförbättrare. Eftersom det visat sig att Romklubben m.fl. genomgående gjort bedömningar som visat sig helt felaktiga, skulle beslut baserade på dessa lett till en total ekonomisk katastrof. Samhället skulle idag inte kunna tillfredställa mer än en liten del av mänsklighetens behov och nöden skulle varit oerhörd, med en skenande befolkningsutveckling och ohämmad skövling av kvarvarande vildmarker.

Tänk er att Miljöpartiet får makt att driva igenom sitt förslag att viktiga beslut skall tas av miljöexperter. Det är alltså samma experter som gjort fel bedömningar i snart sagt alla större miljölarm under efterkrigstiden. Nej, demokratin är trots alla sina tillkortakommanden den överlägset bästa formen för beslutsfattande i politiska frågor. Den är inte perfekt men den är en garanti för mångfald i beslutsfattandet, vilket gör att man inte låser upp sig och varaktigt baserar sina beslut på falska förutsättningar. Väljare är inte uppbundna av prestigefyllda blockeringar till tidigare ståndpunkter, utan omprövar sina val, om de man gjort tidigare visat sig leda fel. Vad som hände i kölvattnet av Lysenkonismen i den diktatoriskt styrda kommunistvärlden var en tydlig illustration. Tyvärr ser vi liknande problem i dagens EU, där eliten gör sitt yttersta för att hindra att folkviljan i Europa kommer till uttryck. Det leder som vi nu bevittnar till enormt slöseri, mycket usel ekonomisk utveckling och som en reaktion pånyttfödd nationalism.

En vis statsman sa för inte så länge sedan att många typer av styrelseformer har prövats och kommer att prövas i denna värld av synd och bedrövelse. Ingen påstår att demokrati är perfekt eller allsmäktigt. Det har sagts att demokrati är den sämsta styrelseformen som har prövats, om man bortser från alla de övriga formerna som prövats genom tiderna. Orden är Sir Winston Churchills och sammanfattar väl min egen slutsats att vi måste slå vakt om demokratin med alla dess brister. Människors frihet måste till varje pris försvaras mot företeelser som Romklubbens och vänsterextremismens människoföraktande elitismen.

Demokratins och marknadsliberalismens mångfald är alltid bättre än elitismens och planekonomins enfald.

 

(Inlägget är tidigare publicerat på Klimatupplysningens blogg)

1 Stella:

skriven

Härligt att fler hittar till citatet "In searching for a common enemy against whom we can unite, we came up with the idea that pollution, the threat of global warming,(...)" från Rom-klubben.

I det sekulariserade samhället, där prästerna inte längre skrämmer befolkningen med gud, måste eliten hitta något annat spöke. (Jag är inte säker på att gud inte finns, däremot är jag väldigt säker på att kyrkans bild av gud är ett brott mot budorden.)

Detta i kombination med "govern-ment" gör hela bilden ännu intressantare. Det blir rakt översatt "styra sinnet". Lars har en tydlig ovilja mot elitistisk styrning och religiösa tendenser på alla plan, något jag uppskattar. Men även marknadsekonomin och den liberala (libertarianska?) idén är ju något som skapats av eliten och/eller dess företrädare och används för att styra våra sinnen. Med demokratin får vi välja despot och blir därmed nöjda, precis som ett litet barn som tvingas att gå att lägga sig men känner att de har kontroll över situationen om det får välja att somna med tänd eller släckt lampa.

De "demokratiska institutionerna" är färre än vad som behövs för att vi ska ha ett sant demokratiskt samhälle. Det är väl egentligen bara själva valförfarandet som är demokratiskt eftersom övriga institutioner är hierarkiskt tillsatta av den valda hierarkin. Är en vald elit bättre än en icke-vald? I mina dystra stunder tänker jag att öppen diktatur är bättre eftersom folket då förstår att de sitter i skiten, men när vi får välja diktatur tror vi att vi är fria, en illusion. Vill vi ha demokrati eller ska vi fortsätta nöja oss med illusorisk demokrati?

Den moderna representativa demokratin uppstod ju för ca 200-250 år sen. Då tänkte man att gamla inkörda institutioner inte behövde bli demokratiska, därför att effekten skulle bli demokratisk om man bara tillsatte ledarna genom demokratiska val. Men urvalet av vilka som kan väljas är ju näppeligen demokratiskt i sann bemärkelse. Därför har vi inte demokrati, bara polyarki där olika elitistiska grupperingar slåss om att få makten i fyra år framåt. Knappast en god utgångspunkt för stabil och långsiktig planering.

Jag skulle hellre vilja rösta på principer. Sen kan tjänstemännen ha i uppdrag att utföra dem. Vi kan rösta på granskare istället för politiker, som ska se till att tjänstemännen arbetar för de principer folket röstat på. Gör de fel kan de bli av med jobbet och faktiskt behöva ta ansvar för sina beslut, inte som med våra politiker som kan ljuga oss blåa med valfläsk för att sen göra som de vill i alla fall. I vårt "demokratiska" statsskick är det fortfarande eliten som har makten, även om bilden är mjukare i kanterna.

Ordet politik innebär att skapa "policier" (och polisens uppgift är att skydda politiken?). En policy är inte en lag utan en "reglering". Det här blir intressant ur ett ekologiskt perspektiv (inte ekologistiskt) eftersom de system som kräver ständig reglering inte är hållbara i naturen. (Där regleras allt sinsemellan och balanseras i ekologiska vävar.) Vårt politiska system är inte hållbart eftersom politikernas enda uppgift är att skapa mer styrning. Vi håller på att drunkna i styrning. Därför tänkte jag beställa boken Propaganda av Edward L Bernays för att förstå mer av hur denna styrning fungerar.

2 Christer Löfström

skriven

Lars Bern, jag vet inte hur du tänker utveckla ditt skrivande med denna blog.

Jag har en aktivitet som beskrivits i länken.
http://www.klimatupplysningen.se/2013/04/22/fokusera-pa-elektricitet-och-rent-vatten-for-de-fattigaste/

Jag ställer ofta frågan i denna länk.
http://www.whypoverty.net/en/

Om du skriver något om dessa teman får du gärna höra av dig på den e-post adress för ändamålet som hör ihop med denna kommentar.