Anthropocene

Jag har idag lyssnat på Ekots lördagsintervju med min gamla skolkamrat framtidsminister Kristina Persson och inser plötsligt hur invasionen av migranter under hösten måste ha kommit som en skänk från högre makter för socialdemokraterna. Utan den katastrof som hotade hade man inte kunnat köra över Miljöpartiet och vända 180-grader, vilket väldigt starka väljargrupper inom det egna partiet redan krävde. Flykten av socialdemokratiska väljare över till SD hotade att beröva partiet dess historiskt starka väljarbas. Det blev nödvändigt med en kursomläggning och migrantinvasionen blev räddningen.

Andra har dragit samma slutsats. Låt mig citera Thomas Ramberg i dagens artikel publicerad av SR: Trots talet om klasstänkandets död är arbetarväljarnas stöd ett livsvillkor för Socialdemokraterna. … i längden blir omöjligt för fackförbunden att stödja partiet ekonomiskt och politiskt om inte en dominerande del av förbundens medlemmar röstar på Socialdemokraterna. Det starka politiska grepp som Socialdemokraterna i dag har över förbundsledningarna och de fackliga donationer som försörjer partiets valkampanjer skulle inte gå att legitimera om majoriteten av medlemmarna i val efter val röstade på andra partier. … Sverigedemokraternas framgångar bland framför allt manliga LO-medlemmar hotar partiets existens. Visserligen kapade SD i senaste valet framför allt åt sig de LO-män som i valen 2006 och 2010 röstade på Moderaterna. Men efter valet 2014 - med en samhällsdebatt som totalt fokuserat på flyktingfrågan - har de dessutom skurit en bit in i den socialdemokratiska väljarbasen.

S-ledningen drog därför samma slutsats som Moderatledningen redan tidigare dragit: Dags att radikalt lägga om flyktingpolitiken. Eftersläpningen gentemot Moderaterna förklaras av lika delar Miljöpartiets och en del av den egna opinionens motstånd. När flyktinginvandringen ökade dramatiskt vändes det interna s-motståndet till sin motsats och Miljöpartiet visade sig värdera regeringsmakten högre än den egna flyktingpolitiken.

Migrantkatastrofen kom med andra ord som på beställning. Nu kan man stänga gränserna och som Kristina Persson förklara att de bara kan öppnas igen om EU tar ett övergripande ansvar för alla flyktingar och fördelar dem rättvist. Detta kan hon lugnt säga i förvissningen om att det kommer EU aldrig att klara. Vi har redan hört Löfven i upprepade intervjuer skjuta EU framför sig. Sannolikt börjar EU falla isär när flyktingvågen får ny kraft i vår, i takt med att kylan släpper sitt grepp.

Mot den bakgrund jag beskrivit har givetvis den återigen blottlagda korruptionen inom den socialdemokratiska rörelsen, men Margot Wallströms och andras sätt att sko sig privatekonomiskt med fackföreningsmedlemmarnas pengar, kommit ytterst olägligt. Det inträffade kommer givetvis att åter påverka samma väljargrupper att lämna partiet för att söka sig till SD som är det parti som tydligast tar ställning mot etablissemanget.

Den politiska utvecklingen under 2016 blir onekligen intressant att följa. Socialdemokraternas osäkra och förvirrade ledning har att hantera ett moraliskt förfall inom partiet, samtidigt som man skall försöka regera ihop med ett Miljöparti utan verklighetsförankring som är på väg att tappa allt fotfäste. Det som kanske räddar Löfven är att alliansen leds av en likaledes svag och förvirrad moderatledare som är livrädd för att nyval som garanterat skulle göra SD till Riksdagens största parti.

Jag har i tre tidigare inlägg beskrivit den matrisstruktur som kan skönjas bakom maktutövningen i dagens värld. Det nationella folkliga styret via demokratiska val har steg för steg inskränkts genom att makt och inflytande i en lång rad små steg flyttats över till organisationer, företag och institutioner. Allt mer makt har på detta sätt gått från folket via val till det som idag oftast beskrivs som etablissemanget.

Jag har visat hur det internationella etablissemanget domineras av de rikaste av de rika i den angloamerikanska oligarkin, som är den starka kraften bakom globaliseringssträvandena. Men även på det nationella planet finns ett etablissemang som skaffat sig en allt starkare kontroll över samhället, ofta i symbios med de globala krafterna. Vanliga enkla medborgare har upplevt denna utveckling genom en känsla av maktlöshet som steg för steg infunnit sig, när man märkt att man inte längre kan påverka.

Politikerkåren som en gång var vanliga människor valda av folket för att representera dem har utvecklats till ett yrkesskrå med starka gemensamma intressen som allt mer kommit att dominera maktutövningen. I fråga efter fråga har detta skrå låst sig i ståndpunkter som man inte ifrågasätter och som därmed inte kan påverkas av vanligt folk i val – vi har fått en politiskt korrekt åsiktskorridor.

Åsiktskorridoren har blivit en fästning som frenetiskt försvaras genom etablissemangets kontroll över alla etablerade medier, kulturinstitutioner, offentliga myndigheter och rader av företag och organisationer där de styr ohotade. Många av de senare är visserligen på pappret demokratiska, men det är bara en kuliss. I realiteten har etablissemanget hela makten. Inom t.ex. LO vars medlemmar till största delen sympatiserar med antietablissemangspartiet SD, tillåts ingen från det partiet att få något inflytande. De som kommer ut som aktiva SD:are utesluts.

På det här sättet har vårt samhälle utvecklats till en demokratur som beskrivits av dissidenten Wilhelm Moberg med att där råder allmänna och fria val, åsiktsfrihet råder formellt men politiken och massmedia domineras av ett etablissemang som anser att bara vissa meningsyttringar skall släppas fram. Konsekvensen blir att medborgarna lever i en föreställning att de förmedlas en objektiv och allsidig bild av verkligheten. Åsiktsförtrycket är väl dolt, den fria debatten stryps.

Moberg tillägger att det i definitionen för demokratur finns med det faktum att majoriteten av människorna i detta samhällstillstånd själva inte uppfattar att de lever i en demokratur. Man har kunnat se dem som ett sovande folk, ett tillstånd som passar etablissemanget perfekt. Men som så ofta i samhällets utveckling så har något hänt som ändrar på spelplanen – ett tekniskt genombrott som Internet har gett vanliga människor fri tillgång till en ocensurerad verklighet och vad värre är fri tillgång till möjlighet att kommunicera med hela världen.

Människor upptäcker plötsligt hur man blivit förd bakom ljuset och hur viktiga sanningar som inte passar in i åsiktskorridoren förtigs eller förvrängs. De upptäcker att de politiker som valts följer en agenda som mest gynnar dem själva istället för dem de skulle representera, eller att de viktigaste besluten fattas på möten med oligarkernas slutna sällskap. Varför tror ni att nästan alla allianspolitiker förordar att Sverige skall med i oligarkernas vapenbutik NATO trots att en solid majoritet av folket är emot? Vi upptäcker hela tiden hur mycket av det som framställts som fakta bara är tillrättalagd propaganda och ofta rena falsarier som inom klimat- och livsmedelspolitiken.

Resultatet av att vanliga människor får tillgång till information som tidigare bara fanns tillgänglig för etablissemangets elit, är att de senares trovärdighet har punkterats. Folk inser att politiker, journalister, företagsledare, fackföreningspampar, skådis m.fl. som utövat makten i samhället inte är att lita på. Människor börjar skapa sig egna bilder av hur saker och ting förhåller sig och hänger samman.

Etablissemangets medier kämpar allt mer förtvivlat för att svartmåla de nya mediekanalerna som växer som svampar i etern, bristande journalistik kvalitet och konspirationsteorier är favoritargument eller så är de som motsäger etablissemanget bara troll. Översitteri och förminskade av människors fattningsförmåga är en röd tråd.

Etablissemangets försvarare som gamla papperstidningar som DN skriver allt fler artiklar om konspirationsteorier, det är enkelt att förstå varför. För vanligt folk är det ju idag enkelt att konstatera att de verkliga konspiratörerna i vårt samhälle är politikeradeln, chefredaktörerna i de gamla tidningarna, cheferna inom Public Service och en politiserad polischef som systematiskt förtigit och ljugit om allt som inte legat inom åsiktskorridoren.

Den folkliga informationsrevolutionen drar fram som en präriebrand över hela världen och överallt utmanas etablissemanget. Rader av nya politiska partier och ledare som utmanar makten och står på massornas sida, har sett dagens ljus på senare år. Namn som Le Pen, Jimmie Åkesson och nu Donald Trump är typiska exponenter. Inom några år har dessa krafter tagit över den parlamentariska makten på många håll och kommer då att vrida klockan tillbaka som nu senast i Polen och tidigare i Ungern. Jag är inte säker på att detta alltid kommer att vara bra, men för etablissemanget är det en katastrof. Det ser vi redan idag i Sverige där t.ex. DN:s chefredaktör nu får löpa gatlopp jagad av ”trollen”.

Det ursinniga folkliga missnöjet har vaknat och det somnar nog inte om i första taget. Vi får väl hoppas att det inte går så långt så att man släpar ut de värsta översittarna på gator och torg och hugger huvudena av dem. Det gjorde man under franska revolutionen och det gör man i arabvärlden idag. Det är inte så långt borta, så etablissemanget får nog passa sig.

Sverige igår; en migrant som uppgivit att han är 14 år har just knivmördat en skolkamrat som är 15, enligt migrantens far för att försvara sin heder efter att han fått stryk av 15 åringen. Enligt den mördade pojkens far hade han försvaret en flicka som 14 åringen trakasserat. Det återstår att se vad polisutredningen visar, om man längre kan lita på den svenska polisens utredningar av sådana här brott.

Denna ögonblicksbild visar vad som numer inträffar dagligen i landet. Efter decennier av bristande sjukdomsinsikt hos det svenska politiska etablissemanget, har trycket blivit så högt att två maligna varbölder i samhällskroppen spruckit och varet forsar nu ut i etablissemangets medier och på sociala medier, där det f.ö. sipprat i åratal.

Etablissemangets löjeväckande och högmodiga föreställning om Sverige som en humanitär stormakt har kraschlandat. Politiker i grannländer, som vårt etablissemang försökt mästra, hånar oss. Plötsligt sitter vi med Svarte Petter och EU hjälper oss inte, trots alla tiotals miljarder vi betalar dit årligen. Vi är det land som får skulden för den kedjereaktion som kommer att sätta stopp för Schengensamarbetet, samtidigt som vi sitter med fler migranter per capita än något annat EU-land – migranter som vi inte kommer klara av att integrera. Även våra tidigare dåligt integrerade invandrade vänder sig mot etablissemanget med kritiken, att de ni nu släppt in i landet är de vi en gång flydde från.

Den fullständigt verklighetsfrämmande drömmen om att med en klackspark skapa det multikulturella paradiset med öppna gränser mot hela världen, har även kraschlandat. T.ex. de tiotusentals unga män från muslimska kulturer som släppts i landet som är uppfostrade i en totalt annan kvinnosyn än den som råder i Sverige, tror att de fritt med våld kan ta för sig av landets flickor. Det gör de med såväl infödda som invandrade – och de gör det på konserter, i badhus, på våra gator och andra ställen där ungdomar rör sig. Ingen kvinna som inte drar över sig ett tält när hon går ut kan längre känna sig säker och personrånen har dubblerats på något år i våra storstäder. En poliskår som leds av en rikspolischef med en partipolitisk agenda har tittat bort eller tigit, för att inte gynna ett politiskt parti som polischefen inte gillar.

Bölderna har nu spruckit och Sverige befinner sig i ett trauma som ställer enorma krav på ledarskap för att inte gå mot en total nationell katastrof. Landets statsminister har under den tid då traumat utvecklats hållit sig osynlig, hans sorgligt svaga roll och förvirrade uppträdande är totalt oacceptabel. Hela ansvaret har tagits av två underordnade ministrar Morgan Johansson och Anders Ygeman. Så kan det inte fortsätta.

Jag har tidigare skrivit att jag bedömer att den förre utrikesministern Jan Eliasson bör kallas in för att ta på sig ledarrollen i någon konstellation. Det är nödvändigt att alla ledande politiker som är förknippade med och har ett tungt ansvar för det katastrofläge landet hamnat i byts ut snarast.

Sannolikt är det för komplicerat och tidskrävande att forma en samlingsregering, så jag ser det som naturligt att Riksdagens största parti socialdemokraterna formar en enpartiregering med Eliasson som statsminister, sekonderad av nämnda Johansson och Ygeman på de närmaste stolarna. De får sedan t.v. regera med hoppande majoriteter.

De övriga partierna bör rensa ut de närmast ansvariga som är Åsa Romson i Miljöpartiet (som redan tidigare tappat allt förtroende), Mona Sahlin i socialdemokraterna, Annie Lööf i Centerpartiet, Erik Ullenhag i Folkpartiet och Anna Kinberg Batra i Moderaterna som är svårt belastad av sina band till den tidigare statsministern som ju är den huvudansvariga för dagens tillstånd. Hon skulle kunna ersättas med den betydligt mer begåvade Elisabeth Svantesson. Kristdemokraterna har redan förändrat sin ledning och Vänsterpartiet är det ingen idé att bry sig om.

Sist men inte minst Rikspolischefen Dan Eliasson bör skyndsamt entledigas och ersättas med en opolitisk person som klarar att återupprätta förtroendet för poliskåren.

Om det politiska 7 klöveretablissemanget inte lyckas med att med dessa åtgärder återupprätta ett minimum av förtroende för landets politiker- och poliskår, tror jag att man realistiskt bör räkna med att Sverigedemokraterna närmar sig egen majoritet i Riksdagen efter nästa val. Men då befarar jag det kan ha gått så långt att det inte går att stoppa en total nationell upplösning.

Sveriges politiker res er upp, sluta taktikspela och visa ledarskap – NU!

Aktuell intervju med Jan Eliasson: 

http://newsvoice.se/2016/01/13/ryska-rt-intervjuade-jan-eliasson-vice-generalsekreterare-for-fn/