Anthropocene

Den moderata genomklappningen i årets val är en gyllene möjlighet för de tre utrotningshotade allianspartierna.

Kvartetten Reinfeldt, Borg, Schlingmann och Littorin lyckades år 2003 ta makten i Moderata samlingspartiet. De introducerade en helt ny politisk still, där partiet drevs som en yrkesförening med målet att skaffa sig maximal politisk makt utan hänsyn till partiets grundläggande ideologi. Jag har döpt metoden till Schlingmannisering efter hjärnan bakom (oftast kallas det triangulering).

Genom att ta partiet ett stort steg åt vänster med lanseringen av Nya Moderaterna och att senare bilda Allians för Sverige lyckades kvartetten i valet år 2006 nästan dubblera partiets väljarunderstöd. Detta skedde främst genom att ta röster från Fp och Kd men även från S. Det ledde till att Alliansen fick majoritet och kunde ta över regeringsmakten. Allt såg ut att vara en lysande strategi.

Det Reinfeldt & Co bortsåg från var att man lämnade högerflanken i politiken helt öppen. Traditionella moderata värderingar som nationen, svenskheten, försvaret, kristenheten m.m. övergavs på ett sätt som man med facit i hand måste bedöma som obegåvat. Strategin hade kunnat bli väldigt framgångsrik, om Kd hade passat på att ta ett steg åt höger, för att suga upp konservativa moderater som plötsligt kände sig rotlösa i M. Nu gjorde inte Kd det, vilket även måste ses som obegåvat.

Allt såg enormt framgångsrikt ut och den första alliansregeringen mellan åren 2006 till 2010 kunde föra en mycket lyckad ickesocialistisk politik. I valet år 2010 kom det första allvarliga bakslaget. Det lilla missnöjespartiet Sverigedemokraterna utnyttjade mycket skickligt det vakuum som M och Kd lämnade och tog sig överraskande in i Riksdagen med nästan 6% av rösterna, samtidigt som M fortsatte att kannibalisera på övriga allianspartier. Dessa kom därigenom farligt nära fyraprocentsgränsen. Sd fick en vågmästarställning som berövade alliansen deras riksdagsmajoritet. Alliansregeringen satt kvar, men kunde inte längre föra en lika offensiv politik.

Den moderata kvartetten splittrades. Schlingmann valde att slå mynt av framgången under första mandatperioden genom att bli konsult och Littorin hade åkt ut tidigare efter att han visat sig bli en belastning för Reinfeldt.

Detta att Sd och partiets ledare Jimmy Åkesson saboterat Reinfeldts politiska strategi kunde han inte förlåta. Han drabbades av något som mest liknar ett hat mot Åkesson och hans vildvuxna parti. Hat brukar förblinda, vilket även skedde med Reinfeldt. Det ledde till att han valde en helt katastrofal strategi för att försöka vrida klockan tillbaka och stoppa Sd:s framfart.

Reinfeldt straffade dem som röstat Sd genom uppgörelsen med Miljöpartiet om att helt öppna gränserna för ökande invandring. Det gångna valet visar att strategin blev en katastrof för både Alliansen och M. Sd mer än dubblerade sina röster bland väljarna, samtidigt som övriga partiers väljare till nästan 50% visar sig sympatisera med Sd:s linje i invandringspolitiken. Det bäddar för en utveckling där Sd kan fortsätta att växa p.s.s. som systerpartier i andra EU-länder, om invandringspolitiken får stor tyngd i valmanskåren.

Valet var givetvis ett mycket pinsamt nederlag för Reinfeldt. Han förlorade sin regeringsmakt, men vad värre är, han övergav även det parti han dragit ut på okänd mark. Han lämnar efter sig en allians utan ledning i ett mycket känsligt parlamentariskt läge och han lämnar sitt eget parti vind för våg mitt i en stark identitetskris. Knappast ett ansvarsfullt agerande!

I tomrummet efter Reinfeldt&Co skapades åter ett politiskt vakuum som på något sätt kommer att fyllas. Situationen är en möjlighet för de små allanspartierna att återta förlorad mark och ta tillbaka väljare som gått till M och Sd.

I nuvarande läge spekuleras det friskt om att Fp och C skulle ingå i en blocköverskridande regering under socialdemokraternas Stefan Löfven. Gör partierna det är jag säker på att de skriver under sin dödsdom. Ett samarbete med S skulle av tillräckligt många väljare ses som ett svek, vilket gör att båda partierna blir utan riksdagsmandat i nästa val när det nu kommer. För C och Fp är den bästa strategin att arbeta för en socialdemokratisk minoritetsregering som de kan stödja i Riksdagen i enskilda frågor. Om Löfven bildar en minoritetsregering där även Mp ingår försvåras en sådan politik.

Fp gjorde ett lika dåligt val som M och ligger på en historiskt rekordlåg nivå. Det klokaste partiet kan göra är att locka tillbaka sin mest begåvade politiker Nyamko Sabuni och sätta henne som ledare istället för Björklund som är förbrukad. Det skulle innebära att man kunde ompröva en del ståndpunkter inom invandringspolitiken och därmed bromsa Sd:s framfart.

Centerns möjlighet ligger i att återta initiativet på landsbygden och att på allvar utmana Mp som i en rad frågor tappat kontakt med verkligheten. För Kd skulle ett steg åt höger även kunna vara ett sätt att fylla tomrummet efter de gamla moderaterna som nu intagits av Sd.

Socialdemokraterna gör ett historiskt misstag om man bildar regering ihop med ett utopistiskt Mp. De tokigheter som Mp står för kommer då att stänka på S och beröva dem en del av deras image av seriös verklighetsförankring. Det klokaste Löfven kan göra är att bilda en ren socialdemokratisk minoritetsregering och att söka stöd fråga för fråga i Riksdagen.

Sällan har det politiska landskapet varit mer instabilt. Vi kan de närmaste åren få se historiskt betydelsefulla förändringar av den politiska kartan. Just nu känns det lite som Agatha Christies historia om Tio små negerpojkar.

Fortsättning följer och mycket står på spel.

Lite om spelet som ledde till katastrofen: 

http://www.dn.se/valet-2014/alliansens-sprickor-grogrund-for-sverigedemokraterna/