Anthropocene

I en krönika i USA:s ledande tidning New York Times kunde vi två dagar efter valet läsa fritt översatt:

Om stigande nativism har skadat landets rykte som ett land med progressiva värderingar, så har även behandlingen av Sverigedemokraterna gjort det. I en studie år 2012 fann polisen att nästan hälften av partiets politiker rapporterade hot eller övergrepp under år 2011. Några hade blivit slagna  med järnstänger, några hade fått bomber detonerade i sina bilar, och några hade fått burkar av tårgas tömda i munnen framför sina barn. Mainstreammedias (SVT, SR, SvD, DN m.fl.) reaktion på detta beteende har varit svag. I tal, intervjuer och krönikor från politiker och kommentatorer har man antingen ogillat partiets påståenden som oärliga försök att måla sig själva som offer eller ännu värre, har man kommit med indirekt stöd för attackerna. När den den avgående statsministern, Fredrik Reinfeldt ombads att kommentera angrepp på en ung Sverigedemokratisk politiker, svarade han med en tvetydig kliché: "Jag fördömer alla former av våld och trakasserier, men ..." och framkastade att de som stöder " ett hatiskt sätt att se på relationer bör förvänta saker som detta."

Hotelser mot partiet och dess anhängare har tagit andra former också. I december förra året, samarbetade en organisation av före detta militanta vänsteranhängare som kallas Researchgruppen,  med den ledande kvällstidningen Expressen för att hitta och publicera personuppgifter om dem som skriver online under pseudonym på chattforum mot invandring.  I listan över de avanonymiserade ingick privatpersoner, varav några senare uppsöktes av TV-team i dörren till sina hem. Utöver dessa händelser nekades Sverigedemokraterna, i den senaste valkampanjen resurser och möjligheter som vanligen erbjuds till politiska partier. Kollektivtrafikföretag vägrade att låta dem placera kampanjaffischerna i sina bussar. En offentlig utomhuspark spärrade av dem från att hålla evenemang på dess område. Större oberoende tidningar vägrade att ta in deras annonser. Många organisationer uteslöt dem från mindre offentliga debatter.

Dessa åtgärder, i och för sig lagliga, stängde effektivt partiet ute från viktiga arenor för politisk diskurs – vilket gav valet en prägel av illegitimitet som tidigare var otänkbart för svenskar.

Landet kämpar för att hitta balansen i sin kamp mot främlingsfientlighet, men utsikterna för klara det verkar dystra. Den smärta som detta orsakar kommer att fortsätta att gynna både Sverigedemokraterna och deras minst hedervärda belackare, samtidigt som svenskarna kan se sin högt värderade exceptionalism - deras homogenitet, jämlikhet och tolerans - börja glida dem ur händerna.

Egentligen behövs ingen kommentar. Den gångna valrörelsen är ett tecken på att den demokrati vi gärna skryter om, snabbt är på väg att utvecklas i en riktning som vi bara hittar i länder med en outvecklad demokrati. Länder som vi brukar vara snabba att brännmärka och ditt vi sänder våra parlamentariker som valobservatörer, för att se till att de inte gör som vi gjort under det gångna valet.

Den svenska talmannen som skall stå över partipolitiken undviker att ta SD:s partiledare med nästan en miljon väljare i hand, men han tar Vänsterpartiets ledare med bara hälften så många väljare i hand utan att tveka. Båda partierna har i sina led personer med värderingar som är minst lika motbjudande. Det är tydligt att elitens politiska värderingar framgent skall vara vägledande för vem och vilka som skall få voice på offentliga arenor – en mycket skrämmande och odemokratisk utveckling som nu observeras med förvåning av vår omvärld.

Den politiska-, kulturella- och journalistiska eliten drar skam över landet. Demokratins självklara spelregler är i upplösning och den humanitära stormakten krymper snabbt ihop till en föga beundransvärd lilleputtstat där alla väljare inte är lika värda.