Anthropocene

Professor Kent Asp vid Institutionen för journalistik, medier och kommunikation ( JMG) på Göteborgs Universitet undersökte för några år sedan partisympatierna hos journalistkåren. Resultatet visade att år 2011 hörde journalister i allmänhet till 70% hemma på vänsterkanten (Mp, V och S). Vänstervridningen var än större om man bara tittade på journalisterna inom Public Service där ca.70% sympatiserade med de vänsterextrema V och Mp.

Den gångna valrörelsen som den avspeglats i såväl Public Service som de stora dagstidningarna bekräftar bilden av en journalistkår som behandlat de vänsterextrema partierna V, Mp och Fi med silkesvantar. Media har fullständigt överflödats av skandalskriverier om Sverigedemokrater som gjort främlingsfientliga uttalanden och som haft en tidigare historia som nazistsympatisörer. Resultatet har blivit att SD portade tidningen Expressen från sin valvaka, vilket nog bara är en början. Några reportage om de vänsterextremas sympatier med gamla kommunistiska diktaturer och deras utbredda judehat har knappast synts till. I samma medier har reportage om enstaka missförhållanden i privatägda skolor och vårdinrättningar basunerats ut, snarare som regel än som undantag. Att förhållandena i de privata företagen knappast varit sämre än i de kommunala har fått ytterst ringa utrymme. Mycket tyder på att förhållandena är bättre i de privata alternativen.

En rad av de vänsterextremas ståndpunkter som saknat nästan all verklighetsförankring har passerat utan kritik och ofta har journalisterna snarast förmedlat dem som sanningar. Inte minst gäller detta alla påståenden på klimatområdet där vänsterns vetenskapsförnekande fått stå oemotsagt. Detta blir inte bättre av att förhållandet tills för något år sedan varit detsamma i en stor del av västvärlden. Försök att påtala desinformationen från svensk Public Service på detta område har regelmässigt avfärdats utan åtgärd.

Idag kan vi avläsa resultatet av den här för demokratin mycket allvarliga snedvridningen av merparten av gammelmedias journalistiska nyhetsbevakning. Att SD blev valets stora segrare visar att allmänheten inte längre tillmäter det förmedlade journalistiska materialet någon betydelse. Det är ju inte så att 800.000 svenskar har främlingsfientliga sympatier. Att de röstade på SD hade lite med det att göra, utan handlade nog mest om ett snabbt ökande misstroende mot samhällets politiska och kulturella etablissemang och deras vänstervridna debattarenor i media.

Idag är det så att den som vill hålla sig informerad själv får söka efter hur det verkligen förhåller sig. Internet har skapat den möjligheten, vilket den här bloggen är ett exempel på. Ett annat exempel är utrikesminister Carl Bildts val att direktkommunicera med allmänheten via nätet, efter att han gång på gång blivit förvanskad av vänstervridna journalister. Ursinnet inom journalistkåren över detta tilltag är inte att ta miste på. Invändningen från journalisterna mot att människor söker sin information själva på nätet, är att man då bara söker efter sådant som stämmer med de egna värderingarna. Detta är en uppenbar risk, men frågan är vad som är värst att söka efter sådant som bekräftar egna värderingar eller att pumpas full med en vänsterextrem journalists värderingar och desinformation? I det förra fallet gör man ett medvetet val, och är man något så när begåvad så söker man givetvis även efter sådant som motsäger vad man själv tror.

Den här utvecklingen av våra etablerade media är utomordentligt allvarlig för samhället. Att man inte klarar av att tillhandahålla en allsidig, objektiv och värderingsfri nyhetsförmedlig underminerar allmänhetens förtroende på ett sätt som hotar sammanhållning och stabilitet. Mycket tyder tyvärr på att vänstervridningen inom Public Service är en samhällsfara.

Vi får se hur länge vi får ha kvar en fri debatt och nyhetsförmedling på nätet? Den friheten är värd att kämpa för!