Anthropocene

Regeringens färska utspel om ägandet i AstraZeneza och en artikel i samma ärende med nio universitetsrektorers underskrift är behjärtansvärda initiativ, men de kommer flera år för sent. Det är för länge sedan kört för både Pharmacia och Astra i Sverige. Vi har ingenting att sätta emot för att hindra att dessa en gång så framgångsrika och viktiga svenska företag helt raderas ut från svensk mark.

Ödet beseglades för svensk läkemedelsindustri redan när PG Gyllenhammar och Sören Gyll fusionerade Pharmacia med UpJohn år 1995 och Percy Barnevik och Håkan Mogren fusionerade Astra med Zeneca år 1998. I båda fallen valde man av någon anledning att gå samman med en betydligt svagare partner, men man släppte ändå kontrollen över huvudkontoren. Längtade månne direktörerna efter stora utlandsarvoden i länder med lägre inkomstskatter? I båda fallen struntade man helt i att försäkra sig om att företagskulturerna i de fusionerade företagen passade.

Det försvagade PharmaciaUpjon slukades ganska enkelt av Pfizer, som nästan direkt avvecklade verksamheten i Sverige. Nu pågår sista fasen i Astras avveckling i Sverige med dragkampen om ägandet genom Pfizers fientliga bud på AstraZeneca. Efter fusionen har utvecklingen för gamla Astra-verksamheter varit mindre framgångsrik och jag betvivlar att AstraZenecas aktieägare i längden kommer att vilja stå emot Pfizers bud.

Rektorerna skriver att det får betraktas som minst sagt anmärkningsvärt att Pfizers vd Ian Read i sina publika uttalanden inte med ett ord berört Astra Zenecas verksamhet i Sverige och företagets breda samarbeten med de svenska universiteten. Jag delar inte den bedömningen. Pfizer behöver ju bara studera förfallet inom det svenska utbildningssystemet som nyligen dokumenterats med beklämmande tydlighet, för att man skall tappa intresset för framtida verksamhet i Sverige.

Vi har under tio år tappat nästan hälften av antalet anställda inom läkemedelsindustrin samtidigt som grannlandet Danmark lyckats öka antalet anställda med över femtio procent. Skillnaden beror delvis på andra ägarformer i danska läkemedelsföretag. Utan en långsiktig kvalificerad industriforskning i landet kommer tappet att fortsätta och Sverige riskerar att en stor del av det viktigaste kunskapskapital som vi har kvar flyttar utomlands.

Tiden med en betydande svensk läkemedelsindustri går mot sitt slut och det kan varken våra politiker eller utbildningsinstitutioner göra något åt. Vad kan vi då göra i den här situationen? Hur skall vi kunna hitta ett konstruktivt och samhällsekonomiskt gynnsamt sätt att möta den nya situationen?

Samhällets kostnad för sjukvården ligger i storleksordningen 250 miljarder kronor per år, varav kostnaden för läkemedel är ca. 35 miljarder. En betydande del av dessa samhällskostnader går till en ökande metabol sjuklighet typ diabetes, hjärt-kärlsjuklighet, cancer, olika former av demens. Sambanden mellan människors kost och livsstil och den metabola sjukligheten har delvis varit kända sedan början av förra århundradet. Denna kunskap har dock delvis fallit i glömska i takt med att läkemedelsindustrin de senaste 50 åren dominerat forskningen, vilket också framgår av rektorernas artikel. Industrin har tagit fram en rad mediciner som sätts in mot symptomen på metabol sjuklighet. Industrins preparat har inte kunnat hindra den metabola sjuklighetens pandemiliknande utbredning, eftersom det inte rör sig om botande medicinering.

Vissa mediciner för livslångt bruk säljer för hundratals miljarder dollar globalt så industrin tjänar på dagens utveckling. Kostnader för livslång medicinering och vård skenar, vilket återuppväcker intresset för att studera livsstilsfaktorernas betydelse. Självkart kolliderar ett sådant intresse med industrins intresse av att sälja sina livslånga preparat. Jag har tidigare skrivit flera inlägg om detta.

Jag har egen mycket positiv erfarenhet av hur jag genom en enkel kostomläggning kunnat sätta ut en lång rad mediciner som jag stod på. Bara min kostomläggning sänker samhällets kostnader för mina läkemedel med uppåt 20.000 kr per år. Men jag skulle vilja veta mer om vetenskapen bakom detta, kanske finns det mer jag kan göra.

När nu Sverige tappat våra två dominerade läkemedelsföretag har vi än mindre anledning att låta läkemedelsindustrin fortsätta dominera vår medicinska forskning. Väldigt mycket tyder på att vi med radikalt ändrade kostråd skulle kunna drastiskt minska den metabola sjukligheten och därmed spara mycket stora kostnader inom sjukvården och för mediciner. Dagens sjukvård och läkemedelsfixerade forskning kommer att förändras och i framtiden kommer vi att få en forskning som är mer inriktad på att hjälpa oss att inte bli sjuka. Det säger sig självt att medicinering av symptom i längden är en återvändsgränd.

Vad regering och riksdag borde göra om de vore kloka, är att ta Astra-affären som avstamp för en offensiv och från industrin helt oberoende forskning om kostens betydelse för den metabola sjukligheten. Jag skrev om en metodik häromdagen. När kunskapen står på fast grund bör man gå ut i en utbildningskampanj för en kost som är bättre lämpad för människan än dagens. Alla läkare och dietister borde omskolas för att få behålla sina legitimationer. De senare bygger ju på kunskaper som visat sig delvis felaktiga.

Rätt genomfört kommer en sådan kunskapssatsning att medföra stora samhällsekonomiska besparingar. Jag är helt övertygad om att det även kommer att frambringa en rad nya entreprenörer och olika företag inom life science. När omvärlden ser att vi lyckats bryta den uppåtgående trenden av metabol sjuklighet med minskad läkemedelsanvändning, kommer intresset för den kunskap vi bygger upp att öka och våra entreprenörer får hjälp att sälja sin kunskap i olika former.

Med en förutseende statlig forskningsfinansiering, kanske Sverige trots allt kan bli ett land att räkna med inom LifeScience om än inte inom kemiska preparat.