Anthropocene

Jag hade idag ett samtal med en god vän som för några år sedan opererades för prostatacancer. Han har kvar cancerceller och får en behandling mot det, som han berättade om.

Min väns fall är ett typexempel på hur dagens sjukvård fungerar. För att hålla koll på eventuell fortsatt cancerutveckling tar man löpande s.k. PSA värden. PSA är en förkortning av prostataspecifikt antigen som är ett enzym som finns naturligt i kroppen och som betraktas som en indikator för cancerförekomst i prostatakörteln. Så länge som PSA-halten inte stiger över en viss nivå behandlas han med en medicin av typ antiandrogen som blockerar oönskade effekter av det manliga könshormonet testosteron, som bl.a. är ett tillväxthormon som gynnar cancertillväxt i prostata.

Så långt är allt gott och väl. Men forskningen visar även att förhöjning av tillväxthormoner som insulin och IGF-1 har liknande effekt på cancer som testosteron. Detta är en av orsakerna till att forskarna tycker sig se en koppling mellan bl.a. prostatacancer och hög köttkonsumtion. Proteinet i kött gynnar nämligen frisättning av just IGF-1 hormon. Vi vet även att blodsockerhöjande kost som socker, vitt mjöl och andra lättförbrända kolhydrater leder till frisättning av både insulin och IGF-1. Därutöver är glukosen och fruktsockret i denna föda utmärkt näring för just cancertumörer.

Varför är nu detta intressant?

Jag frågade min vän om doktorn sagt något, om vilken kost han bör hålla för att minska förekomsten av dessa hormoner som ökar cancertillväxten och för att minimera näringstillförseln till cancercellerna? Som vanligt när det gäller sjukvården, inte ett pip om vikten av att ha en lämplig kosthållning. Huvuddelen av läkarkåren saknar helt enkelt den mest elementära kunskapen inom hälsa och nutrition. Möjligen inbillar vissa läkare sig fortfarande felaktigt att mättat fett inte är bra för hälsan, för det fick de lära sig av någon professor för tjugo år sedan. Men kunskap om hur man med sin kosthållning kan minska risken för cancertillväxt den lyser med sin frånvaro.

Orsaken till att det ser ut som det gör, är att många läkares ”vidareutbildning” i nya vetenskapliga rön i stor utsträckning inhämtas från trycksaker från Big Pharma och påkostade seminarier som samma industrier ordnar. På detta sätt styrs vården in i spåret att alltid använda läkemedel mot allt. Att hjälpa patienter att äta rätt finns inte ens på kartan. Och vad värre är det finns inte ens med när sjukhusmaten sätts samman. Cancerpatienter ges mat som innehåller massor av snabba kolhydrater, för de måste ”få i sig näring”.

Jag har tidigare skrivit om det sega motståndet inom det medicinska etablissemanget mot forskning om kostens och livsstilens betydelse för vår hälsa. Det är helt enkelt inte fint att beforska detta område och läkare som intresserar sig för det omvittnar hur de kan bli hånade av sina kollegor.

Det är hög tid att sjukvården tänker om och frigör sig från Big Pharmas strupgrepp och börjar tänka lite själva. Sjukvården är ju trots allt befolkad av massor av begåvade människor. Och tänk på hur stora resurser som skulle frigöras för en mer human sjukvård, om vi kunde minska användningen av alla dyra kemiska preparat.

Tillägg:

När jag kritiserat Hjärt-Lungfonden för deras brist på forskning om kostens betydelse hänvisar de till att de stödjer SCAPIS-studien och att de kan tänka sig att modifiera den med ökad tonvikt på kost. Problemet med denna typ av studier är bara att man påverkar det man skall undersöka, ett vanligt metodikfel som lett till massor av pseudovetenskapliga slutsatser genom åren.

 Enligt läkaren Ralf Sundberg går det inte som man tänkt, att undersöka riskfaktorer hos en grupp utvalda personer om man sedan talar om resultaten om dessas är avvikande för försökspersonerna. Då ändrar de ju sitt beteende utifrån de fördomar forskarna haft från början, och inget område är mer fullt av fördomar än just kardiovaskulära riskfaktorer. Får man reda på att man har en riskfaktor, är ju risken stor att man blir medicinerad, och att man av rädsla senare föses in i just den sjukdomsfålla, man trodde sig undvika genom att man är mer benägen att söka för symtom, jämfört med de som tror sig sakna riskfaktorn i fråga. Det är som med Heisenbergs osäkerhetsrelation, man kan inte studera en elektrons position och moment samtidigt.

Medicinsk forskning är tyvärr notoriskt opålitlig.