Anthropocene

Den neomalthusianska tidsandan har get upphov till föreställningen att investeringar i grön teknik är säkra vinnare i framtiden. Politiker strör omkring sig uttalanden om att gröna investeringar kommer att generera massor av nya jobb och därmed medverka till att minska den arbetslöshet som plågar västvärlden. Man kritiserar marknadens aktörer för att de inte investerar tillräckligt i gröna projekt. Enbart de fem största EU-länderna subventionerar nu grön energi med i storleksordningen 30 miljarder euro om året. Prognosen för 2020 är 47 miljarder euro. Den sanslösa pengarullningen försvaras nästan alltid med att det kommer att generera massor med nya jobb.

Sanningen är en helt annan. De ytterst kostsamma försöken att ställa om energiproduktionen till förnyelsebar energi har genererat generande få jobb. Ett resultat som är genomgående, är att politiken drivit upp energipriserna överlag. Det har resulterat i att långt fler vanliga jobb gått förlorade än de få gröna jobb som skapats. Energiintensiva verksamheter stängs eller dras ner sedan de tappat i konkurrenskraft. Från Spanien har det kommit uppgifter om tre förlorade vanliga jobb för varje nytt grönt, en studie i Canada pekar på två förlorade vanliga jobb per grönt och i Tyskland har man liknande erfarenheter. President Obamas högmodiga löfte när han valdes år 2008, om 5 miljoner gröna jobb ser ut att gå mot ett totalfiasko trots enorma statliga subventioner. Många av företagen som fått skattepengar har gått omkull. Marknaden för subventionerade gröna investeringar har dragit till sig mest lycksökare och rena skojare, medan seriösa investerare och entreprenörer ligger lågt.

Föreställningen att gröna investeringar skulle bli marknadsvinnare tog sin början redan under sjuttiotalet i kölvattnet av Romklubbens varningar i skriften Limits to growth. Jag tillhörde länge de som trodde så skulle bli fallet och deltog i arbete med att försöka övertyga marknaden om det. Med facit i hand fyrtio år senare kan jag konstatera att de gröna investeringarna med några få undantag har utvecklats mycket sämre än marknaden i övrigt. För några månaders sedan skrev jag här på bloggen om risken med att övertala kapitalförvaltare att investera spararnas pengar i gröna projekt. Bl.a. blir ju detta speciellt allvarligt när de som förvaltar pensionstagarnas kapital sätts under politiska påtryckningar att göra denna typ av investeringar. Jag pekade bl.a. på det faktum att index för placeringar i grön energi fallit med 70% de senaste tolv åren medan det stigit för placeringar inom olja och gas med nästan 150% under samma period. En investering inom olje- och gasindustrin år 2002 är idag värd nästan tio gånger mer än en lika stor investering i förnyelsebar energi – trots alla subventioner till det senare.

I den nyutgivna boken Den gröna bubblan – hur goda intentioner blev till svindlande spekulation från Timbro varnar författaren och finansmannen Per Wimmer för en ekonomisk krasch inom förnybar energi. De senaste åren har regeringar över hela västvärlden pumpat in ofattbara belopp i statliga subventioner till sektorn. En stor del av industrin har på detta sätt blivit permanent beroende av subventionerna. Enligt Wimmer har det blåst upp en ekonomisk bubbla snarlik både it-bubblan och bolånebubblan. Subventionerna har lockat riskkapitalisterna som har sett sektorn som en trygg hamn i tider av ekonomisk turbulens.

Wimmer pekar på att det finns obehagligt många likheter mellan den här bubblan och bolånebubblan i USA. Vi håller på att begå exakt samma misstag nu som då, men den här gången inom förnybar energi. Och han tillägger att en stor del av dagens subventioner går till projekt som aldrig kommer att bli lönsamma. Tvärtom har subventionerna blåst upp en finansiell bubbla och snedvrider marknaden. En krasch inom förnybar energi kan skicka svallvågor över hela ekonomin och kraftigt försena omställningen till hållbar energi.

Hela den här sektorn är ytterligare ett exempel på hur det går när politiker tror att de kan peka ut och subventionera fram vinnare på marknaden. De omfattande subventionsdrivna satsningarna på vind- och solkraft och andra nya typer av förnybar energi har knappast rubbat relationerna på energimarknaden. Den gröna energin står fortfarande för bara knappt två procent av världens energikonsumtion. I övrigt är proportionerna mellan energislagen närmast oförändrade sedan 1990. Ofattbart stora ekonomiska resurser har kastats bort inom hela västvärlden. Bara den svenska vindkraftsatsningen kostar 300 miljarder kronor och ger därtill högre elpriser. Flera länder inom EU har drabbats av så höga energiprishöjningar till följd av den här politiken, att de hotar en rad industriers konkurrenskraft och därmed jobben.