Anthropocene

I en debatt rörande programledare i Public Service och i vad mån de öppet fick bedriva partipropaganda i sina program, gjorde den förre VD:n för Sveriges Radio Mats Svegfors nyligen ett ytterst avslöjande uttalande som slutade med att Sverigedemokraterna har valts in i riksdagen och bör därmed i formellt avseende behandlas som ett riksdagsparti. Också underklassens politiska preferenser bör respekteras i en demokrati. 

Detta vore väl inte mycket att orda om, men Svegfors är nu inte vem som helst. Jag återkommer till uttalandet.

Mats Svegfors är mycket intressant som en arketyp för den bitvis obildade politiska adel som har tagit makten i Sverige under de senaste decennierna. Han har givetvis aldrig skaffat sig erfarenheter från ett vanligt jobb. Enligt Wikipedia har han studerat vid Lunds Universitet framgår inte om han tagit någon examen och han var ordförande i Lunds Studentkår 1971 och ordförande i Fria Moderata Studentförbundet 1974–1975. Senare var han sakkunnig i ekonomidepartementet och utnämndes därpå till statssekreterare i Fälldins regering.

Jag träffade Svegfors för första gången när jag satt som en av ägarrepresentanterna från näringslivet i Svenska Dagbladets styrelse. Jag satt även i delägaren Stiftelsen SvD:s styrelse. Tidningen gick redan då riktigt dåligt och styrelsen såg sig tvungen att utse en ny chefredaktör. Eftersom vi var flera från näringslivet i styrelsen, insåg vi att om tidningen skulle ha en chans så måste vi få tag på en meriterad tidningsmakare med skit under naglarna. Svegfors gjorde sitt yttersta för att övertyga oss, om att han var självskriven till jobbet. För oss var han helt utesluten, eftersom han bara kunde politik och politiskt taktikspel. Vi hittade vår man, Bertil Torekull som låg bakom Bonniers framgångssaga Dagens Industri. Han var perfekt med en reservation, han var inte moderat. Så styrelsens beslut blev att utse Torekull till chefredaktör på fyra år och Svegfors till redaktör för ledarsidan.

Från första dagen började Svegfors sabotera Torekulls arbete och baktala honom. Trots detta gjorde Torekull ett beundransvärt jobb och upplagesiffrorna vände tvärt uppåt. Bl.a. rustades SvD Näringsliv upp för att kunna ta upp konkurrensen med Dagens Industri. Detta var ett starkt önskemål från oss i näringslivet. Torekull kom med den brillianta idén att välja samma rosa papper som andra näringslivstidningar använde. Pappret var marginellt dyrare men hade ett stort symbolvärde. Svegfors sprang runt och gjorde sig löjlig över det rosa pappret. Tyvärr var tidningen p.g.a. en rad ekonomiskt svåra år på väg mot obestånd och de insatser vi gjorde kom för sent. Det ledde till att vi fick vända oss till ägarna och be om ett kapitaltillskott. Investor som redan var stor ägare, var den enda som ställde upp.

Investor fick på detta sätt kontroll över ägandet i tidningen år 1991 och på Investor sköttes ägandet av Wallenbergarnas då handgångne Bo Berggren. Svegfors och Berggren var samma andas barn så Svegfors vände sig till Berggren för att få Torekull sparkad före kontraktstidens utgång. Det fanns bara ett problem – styrelsen. Jag själv i likhet med övriga styrelseledamöter blev uppkallade till Berggren som gav order om att Torekull skulle sparkas. Eftersom jag vägrade med hänvisning till att Torekull gjorde ett bra jobb, fick jag sparken ur bolagsstyrelsen. Även ledamöterna Stig Ramel och Olof Ljunggren lämnade styrelsen och de kvarvarande verkställde ägarens order. Svegfors utsågs till chefredaktör och tidningens ekonomiska situation förvärrades därefter snabbt.

 Berggren föll senare i onåd hos Wallenbergs och hans roll visavi tidningen togs över av Percy Barnevik, som inte alls gillade ägandet i detta misskötta förlustföretag. Svegfors fick tillsammans med tidningens VD i uppgift att hitta en ny ägare. Han kom efter ett tag till styrelsen med det famösa förslaget att överlåta tidningen till ärkerivalen DN. SvD skulle få en egen upplaga som var identisk med DN, men med en moderat ledarsida där Svegfors kunde sitta kvar och kalla sig chefredaktör. Det pikanta i hela historien var att Svegfors och Barnevik inte besvärade sig att informera dåvarande moderatledaren Carl Bildt. När ärendet kom upp i Stiftelsen SvD:s styrelse sa vi dock bestämt nej till den konstruktionen. Hela upplägget föll ihop som ett korthus. Något senare lyckades Investor sälja tidningen till Schibsteds och Svegfors fick givetvis gå. Han hade ju visat hur olämplig han varit i rollen som chef för tidningen. På tidningen gick han under öknamnet Svekfors. Schibstedts satte in kompetent folk i tidningens ledning och bröt den katastofala utveckling som Svegfors orsakat.

Under de sista åren på tidningen orienterade sig Svegfors allt mer bort ifrån Moderaterna där han sannolikt kände ett avtagande stöd. Han gjorde istället en rad politiska utspel som vann Göran Perssons gillande. Detta visade sig vara ett smart drag. Efter att han tvingats bort från tidningen som han drivit till konkursens rand förlänade Person honom med posten som landshövding i Västmanland. Person gav honom även några lukrativa utredningsuppdrag. År 2009 fick han jobbet som VD för Sveriges Radio AB. Hans socialdemokratiska orientering verkar bekräftas av att han nu satt sig i styrelsen för den socialdemokratiska neomalthusianska tankesmedjan Global Utmaning.

Jag lämnar denna redogörelse för att illustrera hur en typisk karriär för de härskande politiska adelsmännen ser ut. Man går från den ena högarvoderade politiskt styrda befattningen till den andra utan några andra meriter än sina kontakter inom den nya adelsklassen. Att göra ett dåligt jobb är inget hinder för en lysande karriär i den här kretsen.

Om vi då återvänder till de två sista meningarna i Svegfors uttalande häromdagen, så ger de en för mig kuslig bild av hur denna nya härskarklass tänker från sina upphöjda positioner. Han säger att Sverigedemokraterna bör i formellt avseende behandlas som ett riksdagsparti. Varför bara formellt, SD är ett riksdagsparti låt vara med en extrem politisk orientering precis som Vänsterpartiet. Om man respekterar det demokratiska styrelseskicket så skall givetvis både SD och V behandlas som vilket parti som helst, det behöver väl inte sägas.Svegfors avslutar med att föraktfullt konstatera att man skall respektera underklassens politiska åsikter. Det verkar inte råda något tvivel om att han innerst inne beklagar detta faktum och helst skulle se ett mer elitistiskt styrelseskick.