Den politiska adeln ruinerar demokratin

Normalt hade jag tagit detta med en gäspning eftersom jag tidigare hävdat att partiets tillväxt skulle fortsätta. Den här gången hade jag dock väntat mig ett hack i tillväxtkurvan, i kölvattnet av den opinionsstorm som blåst upp efter att media publicerat en bild på ett drunknat barn. Kan det vara så att jag låtit mig luras av ett försök från det politiska och mediala etablissemanget att manipulera opinionen?
Vad jag börjar misstänka är att yrkespolitiker och journalistkår som målat in sig själva i ett hörn i migrationspolitiken börjat bli desperata över den växande folkopinionen mot politiken. Så när man hittade ett litet drunknat barn, vars öde man kunde skylla på oss européer, då slog man till med en sällan skådad mediekampanj. Jag skrev häromdagen om hur alla förment goda gav sig ut för att få synas i det strålkastarljus som slogs på av alla politiskt korrekta medier. Hela det politiska och mediala etablissemanget mobiliserade.
Nog var det något underligt med kampanjen? Det är ju inte så att det saknats spektakulära bilder på dödade barn precis. Jag drar mig t.ex. till minnes en bild på två små barn som hängts tillsammans med sin mamma av IS. Den visades inte i DN, SvD och Public Service. Syftet med att kabla ut bilden på det drunknade barnet var givetvis att svänga opinionen, så att den skulle börja acceptera den politik som man låst fast sig vid.
Jag borde blivit misstänksam när statsministern knappt fyllde Medborgarplatsen när han talade om flyktingkrisen och att vice statsministern hade ytterst få lyssnare när hon sommartalade strax därefter. Med tanke på förmenta opinionsstormen borde de dragit avsevärt större publik.
Dagens opinionssiffror tyder knappast på att den kritiska trenden mot den förda politiken skulle vara bruten. Att därtill bjuda in till politiska samtal om krisen med samtliga partier utom SD är direkt obegåvat. Alliansens del i regeringsunderlaget och SD:s roll som den enda oppositionen mot regeringen kan ju inte demonstreras tydligare.
Yrkespolitikerna och deras journalistsvans vandrar på som om de vore både blinda och döva i sina försök att stävja den snabbt växande folkliga oppositionen. Strategin mot den folkrörelse som följer SD har varit en katastrof ända sedan valet 2010. Jag frågar mig hur lång tid det skall ta innan etablissemanget inser att detta inte i första hand är en rörelse som är främlingsfientlig? Visst, det finns ett antal SD:are som är främlingsfientliga, men sådana figurer finns även i de andra partierna. SD:s ledning har därtill visat nolltolerans mot fenomenet. Och historiska band till rasism hittar vi också i flera av de etablerade partierna.
Det SD:s opinionssiffror främst visar är snarast en snabbt stigande opinion som vänder sig mot det yrkespolitiska och mediala etablissemangets översitteri mot vanligt folk. SD kan idag räkna in stora skaror invandrare bland sina sympatisörer, vilket ytterligare understryker det jag hävdar. Fenomenet är inte isolerat till Sverige, vi ser detta ske överallt i västvärlden idag. I Europa har politikernas koncentration av makt till lekstugan i Bryssel över folkets huvuden varit en viktig drivkraft. Samma sak händer i USA där Donald Trump osannolikt seglat upp som en stark presidentkandidat med en kampanj riktad mot The Establishment i Washington. Trots att han utmanar all politisk korrekthet som den drivs av medierna, får han höga opinionssiffror.
Den västliga demokratin befinner sig i sin värsta kris. Uppkomsten av en politisk adelsklass bestående av rena yrkespolitiker i symbios med en journalistkår som slutat vara den tredje granskade statsmakten, har skapat en växande klyfta mellan allmänheten och den förda politiken. Detta har utvecklats till ett allvarligt hot mot hela det demokratiska statsskicket.
I Sverige växer sig den folkliga oppositionen starkare för var dag. Var fjärde väljare säger sig sympatisera med SD, men detta är nog bara toppen på ett isberg. Missnöjet med den nya adeln finns även mycket utbredd bland deras egna partiers sympatisörer. Det är ju inte så att bara SD:are är kritiska till Decemberöverenskommelsen eller migrationspolitiken. Det missnöjet jäser bland snart sagt alla partiers sympatisörer. Det finns således fortsatt potential för SD att växa.
Här saknas idag politiskt ledarskap. Jag är övertygad om att den politiska ledare bland regeringsunderlagets 7 partier som vågar ta steget och ompröva viktiga delar i den förda politiken på en rad områden, är den enda som på allvar kan utmana SD:s ledarskap. Att försöka stoppa SD med naziststämplar och argument mot främlingsfientlighet fungerar bevisligen inte.
Man kan lite försiktigt ställa frågan om partier som i ett decennium drivit "sin" (a.k.a. MP´s) politik verkligen skall "byta politik" och i sådant fall vad är tanken bakom (Mer än en plats vid den ack så sköna tillvaron utan alltför stort ansvar för något) Att köra landet i "botten" med en inrikespolitik, utrikespolitik, invandrings och migrationspolitik, miljöpolitik et. al. och sedan säga: "Näe vi bara testade och lurades" och sedan tro att någon enda skall tro på detta . . dream om.