Anthropocene

I snart fyra decennier har vi runt om i västvärden satsat ofattbara uppåt en biljon kronor bara i subsidier för att försöka ställa om energianvändningen till sol och vindenergi. Detta utöver vad anläggningarna kostat att bygga. Om man tittar på diagrammet ovan över världens energiförbrukning och hur den har utvecklats, så går det nästan inte att urskilja något spår av denna enorma och hittills fullständigt meningslösa satsning. Om man samtidigt räknar in de på många håll skenande energikostnader som satsningen medfört blir facit än dystrare. Man kan inte se minsta spår av den så kallade klimatpolitiken i utvecklingen av energiförbrukningen, sedan den politiken tog fart omkring 1990 har snarast förbrukningen accelererat. Prognoser från Asien visar att den kommer att fortsätta sin acceleration åtminstone två decennier till.

I ett land som Tyskland där vind- och solsatsningen varit speciellt stor, har regler som tvingar elbolagen att köpa upp den el som vind- och solkraften producerar underminerat den konventionella kraftproduktionen. Dess anläggningar har inte kunnat utnyttjas ekonomiskt varför höga kapitalkostnader för outnyttjad kapacitet drivit upp även den konventionella elenergins produktionskostnad. Pengarullningen till den här verksamheten har helt enkelt varit förödande.

Om de här resurserna istället använts för att lösa verkliga istället för inbillade miljöproblem, hade man t.ex. kunnat klara de enorma problemen med den globala färskvattenförsörjningen. Eller så hade man kunnat kraftigt påskynda fattigdomsbekämpningen. Satsningen har ju ändå inte satt några mätbara spår i de snabbt stigande utsläppen av växthusgaser. Däremot har enorma vindkraftparker runt om i främst västvärlden förstört vackra landskapsmiljöer och ställt till stor skada på djurlivet med miljontals dödade fåglar och fladdermöss.

Klimatslöseriet är i alla sina aspekter ett hyckleri av ofattbar omfattning. Det jag speciellt inte begriper är hur påven och vårt eget prästerskap som påstår sig vilja bekämpa världens fattigdom, utan skam ställer sig bakom den politik som lett fram till denna förslösning av resurser.

Det hela är desto mer obegripligt och oansvarigt eftersom vi redan när pengarullningen började lätt kunde förutse de stora begränsningarna med intermittent energiproduktion. Solen lyser inte när det är mörkt och är kraftigt beskuren när det är molnigt och vindsnurrorna snurrar bara när det blåser lagom. Om västvärldens politiker hade menat allvar med politiken och tänkt igenom satsningen, borde man istället satsat massivt på utveckling av teknologi för att kunna göra intermittent energi användbar. Ty det är först den dag som vi hittat billiga sätt att lagra elenergi i stor skala, som dessa energislag har några som helst förutsättningar att lämna ett faktiskt bidrag till elförsörjningen och minskningen av växthusgaser.

Sannolikt kommer tekniken för småskalig lagring av el i batterier lämpade för fordon att ha nått så långt i utvecklingen att eldrivna bilar får sitt stora genombrott inom något årtionde. Vi kan säkert se fram emot även eldrivna bussar i en inte allt för avlägsen framtid. De kommer att miljömässigt slå ut stora delar av den uråldriga och sårbara järnvägen. Framåt mitten av detta århundrade kanske storskalig och ekonomisk lagring av el även gör att vind- och solkraft kan bli energikällor att räkna med. På vägen dit har vår okunniga politiska elit slösat bort ofattbara summor på helt meningslösa subsidier. Felprioriteringen kommer att ha försenat teknikutvecklingen och därigenom även ett genombrott för de intermittenta förnyelsebara energislagen som man försökt sparka fram.

Vi lever sannerligen i en vansinnets tidsålder.