Anthropocene

Otto Warburg

Jag är över 70 år och upplever numer regelbundet hur nära och kära jämnåriga berättar för mig att de fått en cancerdiagnos. Cancer är en sjukdom som drabbar nästan alla genom egen sjukdom eller genom någon nära anhörig. Cancer är i första hand en ålderssjukdom, dels därför att det kan ta årtionden att utveckla den, dels därför att motståndskraften mot sjukdomen sjunker med stigande ålder. Detta innebär inte att även relativt unga människor kan drabbas, även om det är mer sällsynt. Själv fick jag en diagnos redan vid 47 års ålder och jag hade sannolikt börjat utveckla sjukdomen minst tio år tidigare. När jag själv drabbades växte av naturliga skäl mitt intresse för vetenskapen runt cancer. Jag engagerade mig i Cancerfondens styrelse och i dess forskningsnämnd och jag började följa den vetenskapliga litteraturen.

Jag känner ett behov att dela med mig av mina samlade intryck och ge några goda råd hur jag tror man skall göra för att minska sannolikheten för att drabbas och hur man skall förhålla sig för att bli fri från sjukdomen om man drabbats.

USA:s president Richard Nixon sjösatte år 1973 sitt Krig mot cancer. Förhoppningen var att man skulle få fram bot mot den fruktade sjukdomen genom en massiv forskningsinsats. Detta blev startsignalen för en gemensam global strävan att lösa cancerns gåta. Måhända är cancern inte längre en gåta, men boten är nästan lika långt borta idag som för 40 år sedan. Visserligen håller man de som blir sjuka vid liv längre, men det är knappast så många fler som överlever. Frågan vi måste ställa oss eftersom denna enorma globala forskningsinsats gett så klent resultat, är vad som gått fel? Har forskningen kört in i en återvändsgränd?

Sjukdomen

Sedan kriget mot cancern började har den bärande hypotesen inom cancerforskningen varit att det är en skada på cellkärnans DNA som gör celler till cancerceller. Problemet på detta stadium är att skadan på DNA kan ta sig en rad olika skepnader, varför varje cancer i så fall i princip är en unik åkomma. Det gör det väldigt svårt att behandla eftersom alla i något avseende kräver sin speciella behandling. Det är bl.a. detta som cancerforskningen ägnat sig åt under 40 år.

Modern forskning börjar på goda grunder ifrågasätta den ensidiga DNA-hypotesen. Professor Thomas Seyfrieds vid Boston universitetet har bl.a. visat, att den sjuka cellens cancerogena egenskaper är kvar oberoende av om man byter ut cancercellens cellkärna mot en frisk och vice versa. Att det är så komplicerar ytterligare möjligheten att angripa de skadade cellerna genom att bara sikta in sig på effekten av skador på cellkärnans DNA.

Att döma av Seyfrieds forskning börjar, det som får någon av våra kroppsceller att ändra skepnad till en cancercell, främst med en förändring av cellernas små energiomvandlare kallade mitokondrierna. Även mitokondrierna har en enklare DNA. Den skadade cellen kan, om man har otur, bli en cancercell som delar sig okontrollerat. Eftersom den programmerade celldöden (apoptosen) är satt ur funktion hos cancercellen kan den fortsätta sin delning och utvecklas till en tumör.

Då det är mitokondrierna som skadats, förändas cancercellens metabolism. Cellandningen (oxidation) sätts ur funktion så att cellens energiproduktion måste övergår till en mycket ineffektivare fermentation. Detta leder till att cancercellen bara kan få ut begränsat med energi genom fermentation av druvsocker, fruktsocker och glykogen. Giftiga avfallsprodukter som mjölksyra och ammoniak bildas, medan avfallet från metabolismen i friska celler är harmlös koldioxid och vatten. Friska celler kan få ut rikligt med energi via fullständig oxidation av såväl druvsocker som ketonkroppar. De senare framställer i levern från fett i kosten eller från kroppsfett vid brist på tillförsel av mer lättförbrända kolhydrater.

Cancerceller som bara kan frigöra energi via fermentation, kan inte nyttiggöra ketonkroppar som inte är jäsbara, utan de blir helt hänvisade till sockerarter. Cancervävnad med sin sämre förbränning förbrukar således 5-35 gånger mer näring än frisk vävnad. Resterande energi blir kvar i de giftiga restprodukterna. Detta visade den tyske Nobelpristagaren Otto Warburg redan på 1920-talet. Till skillnad från cancerceller förbränner inte friska celler fruktsocker utan det bryts ner i levern till glykos och glykogen.

En metabol sjukdom

Den sockerberoende metabolismen hos cancercellerna gör att sjukdomen måste ses som en del av den metabola sjuklighet som går fram som en pandemi över världen. Efterhand som mer och mer forskning klarlagt cancercellernas stora behov av druv- och fruktsocker, har man fått en förklaring till sambandet mellan metabol sjuklighet med höga blodsockervärden och cancer.  Den stigande konsumtionen av socker och lättförbrända kolhydrater är en utmärkt miljö för cancertumörer och förklarar den ökande cancersjukligheten.

Kroppens försvar mot farligt förhöjt blodglukos som inträder vid högt intag av socker och andra kolhydrater, är att bukspottkörteln producerar hormonet insulin som stimulerar omvandlingen av överskottsglukosen till kroppsfett och på så sätt sänker blodsockret. Insulin stimulerar leverns produktion av hormonet IGF-1 som är ett tillväxthormon, som i sin tur stimulerar cancercellernas tillväxt. Detta innebär att förhöjt blodsocker ger både rikligt med näring åt cancertumörer samtidigt som det ger upphov till ett tillväxthormon som stimulerar tumörer att växa.

Personer som regelmässigt äter en söt och kolhydratrik kost får med tiden permanent förhöjt blodsocker beroende på att de utvecklar en viss resistens mot insulin. Tendensen att utveckla insulinresistens är i viss utsträckning genetiskt betingad. Tillståndet åtföljs ofta av en tilltagande fetma beroende på att överskottet av socker omvandlas till kroppsfett. Bukspottkörteln klarar till slut inte av att producera tillräckligt med insulin för att kunna hålla blodsockret på en hälsosam nivå. Detta sjukdomstillstånd kallas diabetes-2, icke att blanda samman med diabetes-1 som beror på att insulinproduktionen upphört.

Cancersjuklighet har regelmässigt en mer dramatisk och snabb utveckling hos patienter som är typ 2 diabetiker, vilket givetvis beror på kombinationen av högt blodsocker och hög halt av tillväxthormon.

Den etablerade forskningen

Genetiker efterlyser mer resurser till DNA-analyser i sjukvården. De menar att detta är nödvändigt för att man skall veta hur man bäst skall angripa olika DNA-skador som man menar ligger bakom cancersjukdomar. Deras ambition är lovvärd, men frågan är om vägen som följer DNA-spåret är den effektivaste för att förbättra utfallet inom cancervården som idag är anmärkningsvärt dåligt.

Den etablerade forskningen sitter fast i det tänkande som dominerar en stor del av dagens moderna sjukvård, nämligen tron att man effektivast botar sjukdomar med allt dyrare och mer avancerade kemiska preparat. Det pratas om att ta fram individanpassade preparat som angriper cancerceller med en viss typ av DNA-skada. För att kunna göra det krävs allt mer avancerad DNA-diagnostik. Den starka tron på kemiska preparat inom den medicinska forskningen har sina rötter inom läkemedelsindustrin som ju får sina största inkomster från de patenterbara preparaten.

En svårighet vid behandlingen av en cancersjukdom är att den ursprungliga cancerogena cellförändringen inte går att upptäcka med rimliga insatser, när den sker. När det går att ställa diagnos, har alltid cancern gått in i sitt andra skede, där den börjat sin okontrollerade delning och bildat en växande tumör som tränger undan frisk vävnad. I värsta fall har den även hunnit metastasera i form av dottertumörer. I vissa fall klarar läkarna av att avlägsna tumörerna på kirurgisk väg, men ofta lyckas inte det helt. Man måste då välja andra behandlingar.

Problemet med dagens sjukvård är att man till varje pris undviker att tänka i nya, och för en lekman som jag själv, helt självklara banor. Om det underliggande problemet bakom metabola sjukdomstillstånd är förhöjt blodsocker, varför inte förutsättningslöst titta på vad som orsakar det tillståndet. Idag gör man inte det utan man sätter bara in mediciner för att sänka blodsockret på konstlad väg. Är blodsockret alldeles för högt som hos diabetiker, injicerar man insulin som får tumörer att växa ännu snabbare.

Problemet med en individuell tumörbehandling mot varje typ av cancerogen cellförändring är kostnaden som i dagens läge gör den vägen i stort sett oframkomlig. Istället har man valt vägen att försöka hitta en behandling som slår mot alla typer av cancerogena celler. Det har lett fram till användning av bestrålning och/eller gifter, s.k. kemoterapi. Problemen med dessa terapier är att de även skadar frisk vävnad och inte sällan blir patienten sämre eller dör av behandlingen.

Kemoterapi är lite som att jaga mygg med hagelbössa. Tanken är att om man förgiftar alla cellerna i den sjukes kropp så dör cancercellerna först eftersom deras energiomvandling är så mycket mindre effektiv, vilket Warburg visat. Men man förgiftar som sagt alla cellerna i kroppen vilket samtidigt försvagar patientens motståndskraft. Man måste nästan alltid avbryta cellgiftsbehandlingen innan cancern är borta, för att inte patienten skall dö, för att återuppta den när denne återhämtat sig. Problemet är att då kan även tumörerna ha återhämtat sig, behandlingen är således ett hasardspel. Man har trots problemen gjort framsteg när det gäller att förlänga patienternas överlevnadstid, ofta till priset av låg livskvalitet. Huvudintrycket är att trots de små framstegen, så befinner sig cancerforskningen och cancervården i en återvändsgränd.

Läkemedelsindustrin som sitter på de stora forskningsmedlen tjänar stora pengar på kemoterapin och har inga starka incitament att hitta bättre alternativ. En cancerpatient med upprepade behov av kemoterapi är för dem en kassako, medan en botad cancer inte ger några intäkter. Detta innebär att sjukvårdspolitiker måste inse att forskning rörande bättre och billigare metoder för cancerbehandling är samhällets ansvar. Här borde man sätta av betydligt mer forskningsmedel än vad som görs och försäkra sig om att dessa inte går in i den av industrin dominerade och medfinansierade forskningen.

Till dess att vi får en mer oberoende forskning är patienter och anhöriga såväl som vi som vill undvika att bli sjuka, hänvisade till att skaffa oss egen kunskap om hur vi skall förhålla oss. Det återkommer jag till i avsnitt II.