Anthropocene

När energin börjar ta slut i en stjärna av samma typ som vår sol, kommer den in i en dramatisk omvandlingsprocess som innebär att den expanderar och flammar upp till vad som kallas en röd jätte. Det slår mig att en döende sol är en bra metafor för utvecklingen av det gamla Högerpartiet till Moderata Samlingspartiet och sedan vidare till Nya Moderaterna.

Min pappa var högerman hela sitt liv. Jag kan enkelt förklara varför. Han var stolt över sitt land och dess historia, han var rojalist, han firade alltid landets nationaldag och var noga med flaggdagar, han ville ha en stark ordningsmakt och hård rättsskippning, han var troende kristen, han var som reservofficer under kriget beredd att offra sitt liv för ett fritt Sverige om nazisterna angripit, han tyckte ett starkt försvar var väldigt viktigt och han ville ha låga skatter. Hans övertygelse var väl i samklang med högerns grundvärderingar. För egen del tyckte jag i min ungdom att han var ganska förstockad, varför jag valde att ansluta mig till det då liberala Folkpartiet redan i gymnasiet. Under studenttiden tog jag ytterligare ett steg åt vänster och var några år socialdemokrat. Detta mitt sätt att stå upp mot fadersauktoriteten ansträngde vår relation under många år. Numer är jag partilös libertarian.

Bo Lundgrens tid som moderat partiledare förebådade vad som skulle ske. Det var uppenbart att partiet var på väg att uttömma sin inre energi. Med sina konservativa rötter hade man svårt att hitta en bra roll i det moderna utåtriktade samhället. År 2003 tog kvartetten Reinfeldt, Borg, Schlingmann och Litorin makten i partiet. Litorin stöttes senare ut efter en rad frågetecken kring hans person.

Att vinna maximal makt var viktigare för den kvarvarande trion än de gamla mossiga rötterna. En PR-strategi för att nå makten lades upp med reklamkillen Schlingmann som arkitekt. På partistämman år 2005 togs ett stort steg åt det röda hållet med Nya Moderaterna och alla de gamla traditionella ståndpunkterna på högerkanten övergavs eller tonades ner. Man behöll ståndpunkten att arbeta för lägre skatter, men såg till att sänka skatterna på de lägsta inkomsterna mest. Där fanns ju huvuddelen av röstboskapen.

Resultatet blev att den gamla trötta partiorganisationen på två val mer än dubblerade sitt väljarstöd. Moderaterna flammade upp som en döende stjärna till den rödlysande jätten Nya Moderaterna. Hela omvändningen gick så fort att de gamla väljarna knappt hann märka vad som hände. Alla glade sig dock åt att man berövade den förhatliga vänstern deras regeringsställning och Reinfeldt och Borg hyllades som hjältar.

Vad trion inte tänkt igenom var hur en fortsatt framgång skulle säkras utan att fortsätta kannibalisera på de tre dvärgpartierna C, Fp och Kd. Det största misstaget var att alla Allianspartierna kraftigt underskattade Sverigedemokraterna. De trodde säkert att det skulle gå för dem, som det gått för Ny Demokrati, som misslyckades med att hålla rent i sina led från alla knäppskaft, som alltid dras till nya växande partier. Men Åkesson och hans inre krets hade lärt sig av Ny Demokratis erfarenhet och bestämde sig för att inte begå samma misstag. Man införde nolltolerans mot medlemmar som inte höll sig till partiets officiella politik.

Om den moderata trion varit lite smartare och mer förutseende hade det inte varit särskilt svårt att räkna ut att den övergivna högerflanken måste försvaras på något sätt. Man borde givetvis ha format sin strategi ihop med Kristdemokraterna och fått dem att profilera sig mer åt det kulturkonservativa hållet. Därmed skulle man haft en möjlighet att fylla det vakuum som uppstått, innan SD hann fylla det samtidigt som de ställt sig på de mindre besuttnas sida. Och det var direkt obegåvat av Hägglund och Kd-ledningen att inte se den möjlighet som skapades. Jag tänker återigen på min far högermannen, för honom hade det varit ett attraktivt alternativ.

Reinfeldts heliga hat mot SD och Åkesson tror jag mest beror på att de satt en jättekäpp i hjulet för hans omvandling av Moderaterna. Att göra upp med ett så extremt parti som Miljöpartiet, i en för väljarna så viktig fråga som invandringspolitiken, var ett desperat och klart obegåvat försök att bryta SD uppåtgående stöd. Det oförankrade talet om öppnade hjärtan mitt i valrörelsen ändrade ingenting. SD:s ställning blev bara ännu starkare.

Reinfeldts avhopp på valnatten som ledare för det parti han tagit ut på en ökenvandring utan kontakt med sina rötter, avslöjar honom på ett övertydligt sätt. Att känna ansvar är tydligen inte hans starka sida. Han har genom sitt agerande förvärrat en mycket instabil och för landet skadlig parlamentarisk situation. Historiens dom över hans agerande kommer inte att bli nådig. Att det stackars partiet därtill låter samme Reinfeldt peka ut sin efterträdare, den helt okarismatiska Batra visar vad vilset det blivit.

Jag tror en ganska säker prognos är att SD fortsätter växa och att de nygamla moderaterna fortsätter att pysa ihop för att om några val sluta bland de övriga dvärgpartierna. Så brukar det gå med döende stjärnor efter att de varit röda jättar. Den prognosen stärks även av det ytterst märkliga förslaget från Centerledaren om att stifta en lag som skall förbjuda SD att rösta på något annat än sin egen budgetmotion. Det har gått så långt inom den politiska adelsklassen att man inte tycker självklara demokratiska principer är viktiga längre.

Varför inte ta steget fullt ut med en gång och officiellt överge demokratin och sanktionera det elitstyre vi ändå är på väg mot. Varför inte förbjuda partier som inte ansluter till elitens politiska program – den s.k. värdegrunden?

SD:s uppgång bryts inte förrän väljarna får bestämma samhällets värdegrund i fria val.