Anthropocene

Det är nog ingen slump att den industriella epoken har inträffat under en period i jordens historia som präglats av relativt geologiskt lugn och av värmens återkomst efter fem hundra år av återkommande eländiga köldperioder. Under den period från 1300-talet till 1800-talet som kallas Lilla Istiden, var solaktiviteten periodvis låg. Klimatet präglades av långa köldperioder och år förstörda av vulkanutbrott med missväxt och frysande människor. Det var knappast en god jordmån för ett rikt jordbruk och en växande befolkning. Under åren 1350–1420 reducerade svält och pestepidemier den svenska befolkningen med två tredjedelar. Besvärligheterna höll i sig över köldperioderna Maunder Minimum åren från 1600 till 1750 och Dalton Minimum under åren 1790 till 1830.

När den innevarande värmeperioden inleddes från mitten av 1800-talet började vanligt folk få tid att arbeta med annat än att bara överleva, de fick lite fritid och började konsumera saker.  Detta satte igång den befolkningstillväxt och ekonomiska utveckling ur vilken det moderna industrisamhället kunde växa fram. Det märkliga är att värmens återkomst också framkallat en stor ångest över vårt sätt att leva trots att det är den bästa perioden i människans historia.

Miljön har ersatt kyrkan och blivit en religion där naturen är den nya guden. En förvånansvärd massa människor har kommit fram till att det som ger deras tillvaro mening, är tron på ett kargare liv omgärdat av regler mot olika miljösynder. Känns det igen? Tidigare generationer trodde också att naturens nycker orsakades av människors synder och utsvävningar, något som präster utnyttjat i alla tider. Man predikade att oväder och missväxt var något som gudarna skickade på oss som straff för ett lösaktigt leverne. I dagens sekulariserade samhällen skylls fortfarande naturens olika nycker på ett syndigt liv. Vad som betraktas som syndigt har bara bytt skepnad. Kyrkan har ersatts av Ekologismen som bärs upp av den klassiska dogmen om det begränsade goda, om övertygelsen att de resurser som står tillbuds är starkt begränsade och av tron på en i grunden oföränderlig gudomlig natur som vi människor skadar med våra synder.

Ekologismen försvaras med jihadistisk nit och underkänner demokratin och förordar en av eliter planstyrd resursfördelning och ett motstånd mot förändringar. Den har fått stort genomslag i det västerländska samhället. Svenska Kyrkan som tappat sin gamla kristna tro har krokat på ekologismen i ett desperat försök att stoppa massflykten ur församlingarna. Vänsterextremisterna har i ekologismen hittat ytterligare en förklädnad att använda för att lura på oss sin planekonomiska tvångströja.

Mot bakgrund av all den skrämselpropaganda som sprids i miljöns namn, måste vi fråga oss om resurserna verkligen är så begränsade och opåverkbara som man får intryck av när man följer debatten? Och vet vi med någon säkerhet hur stor del av jordens slumrande resurser som vi ännu inte tagit i anspråk?

Den ökande kunskapen om miljön och klimatets skiftningar borde få oss att inse att jorden inte är statisk utan ett dynamiskt oförutsägbart system. Den populära uppfattningen är trots det att den orörda naturen befunnit sig i någon sorts oavbruten jämvikt som nu hotas av människan. Tyvärr bygger den uppfattningen på ett bedrägligt kort tidsperspektiv på naturens utveckling. De goda varma tvåhundra åren har förmodligen invaggat oss i en falsk trygghet som leder hållbarhetsarbetet i en felaktig riktning.

Under början av 2000-talet uppvisar åter solen en fallande aktivitet som liknar den under Lilla Istiden. Det ställer krav på oss att vara beredda på en period av betydligt hårdare klimat än det vi vant oss vid. Trots det drivs hållbarhetsdebatten för det mesta bara av en rad kortsiktiga politiska och ekonomiska intressen. Det har medfört en ensidig fokusering på verklig och inbillad antropogen påverkan på ekosystemet, som man tror alltid befunnit sig det invaggade lugn som varit rådande sedan mitten av 1800-talet. De naturliga variationer som ekosystemet normalt genomgått och som ofta har varit betydligt viktigare för hållbarheten negligeras eller förminskas.

Varför handlar debatten nästan inte alls om hur vi skall förbereda oss för naturliga förändringar av miljön, jordbävningar, stora vulkanutbrott, asteroidnedslag, solvariationer eller den instundande istiden? Vi oroar oss för hypotetiska klimatförändringar om hundra till tvåhundra år men ägnar nästan inte en tanke åt de geologiska omvälvningar som med minst lika hög sannolikhet kommer att inträffa under samma tidsperiod. Hållbarhetsdebatten handlar inte ens om vilken beredskap vi borde ha för den klimatförändring som ekologisterna själva hävdar kommer att inträffa som en följd av antropogena utsläpp. Man ägnar sig bara åt krav på planekonomiska åtgärder för minskade utsläpp, oerhört resurskrävande åtgärder som hittills visat sig helt verkningslösa och som inte heller framgent har realistiska förutsättningar att lyckas. Större delen av jordens befolkning utanför västvärldens ca. 15% struntar fullständigt i ekologisternas pekpinnar.

Ekologism är en global ideologi eller religion om ni så vill, som omfattar hela tillvaron – produktionsformer och naturresurser såväl som vårt sätt att leva.  Ekologismen genomsyras av dagspolitiken och behandlar därför i väldigt liten utsträckning, hur samhället på sikt skall kunna göras mer hållbart och bättre kunna motstå yttre påfrestningar som vi idag inte är herrar över. Mänsklig uppfinningsrikedom och kreativitet finns varken på ekologisters eller socialisters karta. Den nya religionen berör i ringa omfattning vilken positiv effekt mänsklig aktivitet och kreativitet kan ha för att hantera risker och eliminera eller flytta gränser. Ekologismen har skaffat sig ett tolkningsföreträde som är på väg att förkväva vår frihet och utvecklingen mot ett ännu bättre liv.

Tänk på att om några månader kan dessa verklighetsfrämmande religiösa fundamentalister sitta i landets regering.