Neokolonialismen i kulturvänsterns förklädnad

 

Jag vill delge er dessa typiska exempel på hur den verkliga rasismen förklädd till svensk kulturvänster yttrar sig.

Fria fantasier om oljan i Afrika från Ethnopress

Africa Oils verksamhet i Östafrika kritiseras nu på nytt. Den här gången är det ”journalisten” Kerstin Lundell som i DN den 23 juni fördömer Nordeas stora aktieköp i bolaget. Läs DN-artikeln HÄR.

Jag skrev om Africa Oil och Nordea helt nyligen på min blogg, läs texten HÄR. Till skillnad från Kerstin Lundell har jag nyligen rest i Kenya och Etiopien och besökt de platser där Africa Oil borrar.

När jag läser Kerstin Lundell kommer jag att tänka på en särskild sorts gamla etnografer. De där som gjorde akademisk karriär och skrev avhandlingar om afrikanska fenomen utan att någonsin åka till Afrika. De sågs ändå som auktoriteter och deras läsare skapade sig en bild av den svarta kontinenten utifrån de skrivbordsfantasier som dessa etnografer producerade.

Lundell jobbar på samma sätt. Hon utgår a priori från att oljebolag representerar ondska och gladeligen går över lik för att skapa vinst. Samtidigt utgår hon ifrån att alla afrikaner är nödlidande offer som inte kan ta hand om sig själva och uthärdar en plåga som kraftigt förvärras av de elaka oljedirektörerna.

Att oljeprospektering med vidhängande ekonomiskt uppsving för ett av fattigdom plågat lokalsamhälle skulle kunna tas emot positivt av befolkningen är för Lundell ett fullständigt omöjligt scenario. Det kan bara inte hända i hennes värld.

Debatten om oljan i Afrika är angelägen och angår naturligtvis alla de svenskar som på något sätt berörs av Nordeas aktieinnehav. Därför är det synd att sådana som Kerstin Lundell ges spaltutrymme för att torgföra sin uppdiktade verklighet.

Den som på allvar vill sätta sig in i den väldiga omställning som oljan i Östafrika nu skapar ska läsa min bok Oljans pris som kom ut i april. Besök bokens hemsida HÄR.

Det är en bok som stimulerar självständigt tänkande. Och sånt mår man inte dåligt av.

 

Recension av en recension i Ethnopress

Ingen blir profet i sin egen hemstad. När Uppsala Nya Tidning sent omsider recenserade min bok Oljans pris 2 juni (läs texten HÄR) så kunde man känna hur recensenten Lena Sohl knappt ville ta i den med tång. Hon kan inte smälta att jag vägrar ansluta mig till utövarna av en av Sveriges mest populära folksporter, den som kallas Lundin bashing på engelska. Att smiska oljebolaget Lundin.

I bokens inledande kapitel berättar jag utförligt om den situation som rådde i inbördeskrigets Sudan kring millennieskiftet. Vilka de olika aktörerna var, krigets förlopp och oljebolagens roll i sammanhanget. Den som läser detta kommer att förstå att skurkarna var många, offren var ännu fler och hjältarna gick att räkna på ena handens fingrar.

Att i det läget ensidigt peka ut oljebolagen som orsak till det omfattande mänskliga lidandet är djupt intellektuellt ohederligt och vittnar om total okunnighet. Mitt privilegium är att jag var där, jag såg vad som hände och jag träffade både offer och förövare. Det är det jag skriver om i Oljans pris.

Lena Sohl i UNT blir så provocerad av mina påståenden i boken att hon vänder sig direkt till mig i sin recension och skriver att jag har fel. Hon är en av många skrivbordsexperter som anser sig känna till sakförhållanden utan att själv ha varit på plats.

I recensionens ingress står det att boken handlar om ”de katastrofer som oljebolagens verksamheter i Östafrika lett till”.

Det gör den inte alls. Den handlar om helt andra saker. Men enligt den arbetsbeskrivning som svenska kulturarbetare har att rätta sig efter måste oljeutvinning i Afrika resultera i katastrofer. Om verkligheten ser annorlunda ut så är det fel på verkligheten, och då är det litteraturrecensentens plikt att påtala detta.

De långa kapitel som utgör merparten av boken och handlar om Kenya, Uganda och Etiopien nämner Lena Sohl över huvud taget inte.

Uppsala där jag bor är en trevlig stad men dess kulturelit är liten. Den utgör ett slags kulturell helgedom och om man som jag svär i denna kyrka så får man förstås betala ett pris för det.

Det hade varit fåfängt av mig att förvänta mig en uppskattande recension i UNT.

.

 

 
1 Hans Odeberg:

skriven

"Eliten e liten". Tack för denna slogan, den skall jag bära med mig i hjärtat.

3 tipp:

skriven

De intellektuella - de som har som yrke att använda ord liksom snickaren använder en hyvel- måste för att visa sin godhet ha någon att tycka som om. I all sin godhet står de över stackarna som de ser ned på. Detta blir inget problem så länge de inte konfronteras med verkligheten. I själva verket är de intellektuella som besätter massmediestolarna och många stolar i regeringskansliet den nya tidens imperialister. "Stackarna" är på sitt sätt de intellektuellas slavar, som skapar förutsättningarna för de vinstgivande skriverierna.

2 Henrik Mahlberg

skriven

Den sista länken fungerar inte!

4 Peter Grafström

skriven

Detta med Lundin bashing misstänker jag sedan länge pågår och undrar om det inte är deras angloamerikanska konkurrenter som utnyttjar sitt omfattande inflytande över nyhetsbyråer och annan infoförmedling.