Anthropocene

Låt oss för en stund lägga västvärldens utopiska klimatdebatt åt sidan och istället ställa oss stadigt mitt i verkligheten och observera vad som defacto sker globalt på energiområdet. Men först en kort bakgrund.

Den kanske viktigaste politiska drivkraften bakom klimatpolitiken var varningarna i början av sjuttiotalet från Romklubben i larmrapporten Tillväxtens gränser. Man hävdade att världen snabbt gick mot en brist på olja och gas, det som brukar kallas Peak Oil. Prognoserna då förutsade att oljeproduktionen skulle nå sin kulmen redan i början av nittiotalet för att sedan börja avta med snabbt stigande priser. Gränsen för Peak Oil har därefter förskjutits i omgångar i takt med att stegvis högre oljepriser ökat oljeprospekteringen och de kända reserverna har blivit större. Nu verkar den peaken försvinna bort i fjärran.

Inför FN:s miljömöte i Rio år 1992 återkom Romklubben med nya larm, den här gången valde man att trycka hårdare på växthuseffekten från den stigande koldioxidhalten. Den kampanjen blev som vi alla vet betydligt mer framgångsrik. Klimatlarmen har därefter i 25 år kommit att påverka politiken i en rad länder inom främst EU. I USA har larmen påverkat debatten men i mindre utsträckning politiken. Enorma resurser har förgäves satsats för att försöka bromsa utsläpp.

Forskarna sa sig se en snabb uppvärmning av jordens klimat under 80- och 90-talen vilket underblåste larmen. Klimatfrågan nådde sin politiska kulmen år 2009, då en whistleblower avslöjade att klimatforskarna som arbetade för FN manipulerat och lagt tillrätta temperaturdata i syfte att överdriva intrycket av global uppvärmning. Sannolikt med den missriktade ambitionen att skrämma världen till proaktiva åtgärder mot ett hot som man trodde fanns. Samtidigt visade de klimatmodeller, som tagits fram för att förutsäga hur den globala temperaturen skulle utvecklas, en stor avvikelse från faktiska observationer, vilket borde motiverat en större försiktighet med larmknappen. Temperaturstegringen avstannade i slutet av 90-talet trots att koldioxidhalten i atmosfären fortsatt stiga i oförminskad takt. Idag fem år efter Climategate fortsätter jordens temperatur att ligga stilla, samtidigt som allmänhetens intresse för klimatfrågan sjunkit till botten bland tjugo angelägna politiska frågor. Ett undantag är möjligen den svenska opinionen, som hjärntvättats av våra av miljöpartister dominerade tidningar och Public Service.

Ser man till utvecklingen i tillväxtländer som BRICS-gruppen och liknande finns inga tecken på återhållsamhet när det gäller utnyttjandet av kolhaltig energi (gas, olja och kol). Visserligen gör man vissa satsningar på vind och solenergi i t.ex. Kina, men det måste främst ses som windowdressing för att visa upp för opinionen i väst och hjälpa till att sälja billiga kinesiska solceller och vindkraftverk på export. Omfattande subventioner har ju på kort tid skapat en konstlad jättemarknad. Trots detta har förnyelsebar energi en försvinnande liten andel av marknaden (<1%) och frågan är om den ens växer.

Man kan konstatera att vilken politik västvärlden än för, så kommer koldioxidutsläppen att fortsätta växa, vilket sannolikt leder till fortsatt ökande koldioxidhalt i atmosfären. Det leder även till att EU:s och USA:s näringsliv måste konkurrera på världsmarknaden med länder som inte tagit på sig stora kostnader för dyr alternativ energi. På sikt blir mao situationen den att EU måste överge sin politik eller kraftigt sänka företagens lönekostnader för att inte rasera sitt näringsliv.

Det finns idag ingen anledning att inom överskådlig tid behöva räkna med en omställning till icke kolhaltiga energiråvaror för utvecklingsländerna. Med ny teknik har den potentiella råvarubasen visat sig oerhört mycket större än det Peak Oil förespråkarna hävdat. Och basen är inte bara större utan den är även betydligt jämnare fördelad över världen, varför behovet av minskat oljeberoende för att göra sig mindre beroende av OPEC-länderna bortfaller. M.a.o. bägge de strategiska huvudskälen för en rad av världens ekonomier att minska sitt fossilberoende har försvunnit. Kvar finns bara faran för en ofördelaktig klimatpåverkan, som även den verkar bortfalla. De hittillsvarande effekterna av stigande koldioxidhalt är en ytterst måttlig och i huvudsak en förmånlig uppvärmning i kombination med koldixidens gödande inverkan på växtligheten. Några statistiskt påvisbara negativa klimatförändringar har ännu inte kunnat observeras. Det enda vi vet säkert är att växtlighetens nettoprimärproduktion stiger med flera procent per decennium, öknar krymper och jordens jordbruk slår nya skörderekord i stort sett varje år.

Den som är förankrad i verkligheten kan lätt konstatera att det inte finns några skäl att fasa ut kolhaltiga energiråvaror. Det mesta tyder på att den nuvarande utvecklingen är gynnsam för livet på jorden, för den biologiska mångfalden och för en minskad hunger och fattigdom bland människor.

Det ser även ut att finnas ytterligare en faktor som talar för att vi kan räkna med en fortsatt god tillgång till främst gas och att vi därför bör bereda oss på en fortsatt tillväxt för kolbränslemarknaden och därmed även koldioxidutsläppen. Detta kan förefalla alarmerande, men man bör betänka att koldioxidens växthuseffekt redan var i stort sett mättad före den industriella epoken. En dubblering av halten koldioxid kommer av allt att döma inte att leda till att den 2 ^oC gräns som politiker pratar om överskrids. Den faktor jag tänker på är, det en hel del forskare tror, nämligen att det hela tiden tillförs metan från jordens inre. Detta skulle kunna vara en förklaring till de mycket stora fyndigheter av metanhydrat som är på väg att kartläggas runt hela världen. Dessa fyndigheter kan mycket väl vara kontinuerligt påfyllda av just gaser från jordens inre som läcker upp genom jordskorpan.

Så vad blir då en rimlig slutsats av analysen av hur det verkligen ser ut vad gäller jordens kolvätereserver och de nya tillväxtländernas faktiska politik? Mycket talar för att det Romklubben en gång pratade om som en peak i oljeproduktionen, i själva verket bara är början på en era där kolhaltiga bränslen fortsätter att tillväxa och att behålla sin ledande roll.

Om man känner stor oro för fortsatt stigande halt av växthusgaser i atmosfären, så är dyrbara åtgärder för att minska redan låga egna utsläpp fullständigt bortkastade. Utvecklingsländerna kommer ändå att fortsätta sina ökande utsläpp i ytterligare minst några decennier. Den enda vettiga klimatpolitiken är att vi lägger våra ”klimatpengar” på en höjd beredskap för klimatvariationer och klimatstörande naturkatastrofer, som vi VET kommer att inträffa ändå av andra än atropogena orsaker.