Anthropocene

När industrins utveckling i Sverige diskuteras stöter man ofta på föreställningen att avindustrialiseringen inte är något att bekymra sig för. Det är en naturlig konsekvens av globaliseringen och den tekniska utvecklingen. Svenskt näringsliv ändrar struktur och vår roll i det industriella framåtskridandet blir mer specialiserad och inriktad på högteknologisk produktutveckling och kvalificerade tjänster. Enklare industriproduktion flyttar till folkrika länder med lägre arbetarlöner. Den här uppfattningen bekräftades av vår statsminister vid 2013 års World Economic Forum i Davos. Där sa han att vi brukade ha människor i industrin, men de har i grund och botten försvunnit. Han verkade inte speciellt bekymrad över att det var så. Hans yttrande är nog ganska representativt för hela den naturvetenskapligt obildade politiska yrkeskåren i Sverige.

Låt oss sätta in landets utveckling i ett större sammanhang och samtidigt iaktta de långsiktiga trender, som vi lärt oss kan ge svar på varthän vi är på väg. Det är nog ingen tvekan om att det under de senaste decennierna varit så att vi kunnat öka produktiviteten genom att exportera enklare produktion till östliga grannländer och till Asien, som haft överskott på billig lågutbildad arbetskraft. Men är detta ett tillstånd som kommer att stå sig framöver, om vi ser till faktiska långsiktiga trender? Vilka förutsättningar har Sverige att behålla en högteknologisk position högt upp i förädlingskedjan i industrin? Kommer vi att ha den kvalificerade arbetskraft som en sådan position kräver? Ser man till nuvarande utvecklingstrender, så verkar tyvärr förutsättningarna vara ytterst dåliga.

Den svenska skolan rasar snabbt i kvalitet och vi hamnar i aktuella PISA-mätningar långt efter de snabbväxande ekonomierna i Asien. Vi tappar även snabbt i jämförelse med våra europeiska grannländer. Att svensk utbildning genomgår en allvarlig försämring som har inhemska orsaker, bevisas tydligt av att vårt grannland Finnland lyckats behålla en ledande position, som även står sig bra mot de asiatiska ländernas frammarsch. Tillförseln av arbetskraft utifrån genom den stora invandringen gör inte heller situationen bättre, eftersom en allt för stor andel av invandringen är okvalificerad med ett betydande inslag av analfabeter. I detta perspektiv borde näringspolitiken inriktas på att även slå vakt om relativt lågförädlande industriell verksamhet och att skapa kostnadsförutsättningar för att kunna ha kvar sådan verksamhet i landet.

Den sjunkande kvaliteten på den svenska skola börjar även avspeglas på våra universitet som också faller tillbaka vid internationella jämförelser. Samtidigt dyker nya universitet från Asien upp på rankingen av världens bästa universitet.

Professor Peter Stilbs från KTH skrev häromdagen på sin blogg att varken PISA-resultatet eller den nedslående världsrankingen … kommer som någon överraskning för oss som studerade på 60-talet och varit verksamma i det akademiska sedan dess. Kursinnehållet och tentamensribban har exempelvis sänkts åtskilligt – i mitt eget ämne kanske till hälften av vad den var för bara 25 år sedan. 

Diagnostiska prov vi gjort bland de just anlända Kemi- och Bioteknikstudenterna från ca 1995 och framåt visar också en ständigt sjunkande tendens i svarsprocenten på kemirelaterade frågor på gymnasienivå. 

Sammanfattningsvis är det – att samhällsförändringarna nu är tydligt märkbara som en allmän degeneration även av det akademiska – en mycket farlig utveckling, eftersom forskning och utveckling är så grundläggande viktig för vår välfärd och fortlevnad.

Stilbs bild av den svenska utvecklingen bekräftas av de få högteknologiska industriverksamheter som fortfarande finns kvar. Trots hög arbetslöshet är det nästan omöjligt att få tag i högkvalificerad arbetskraft för dessa företag. Det lägger en klar begränsning på deras möjligheter att expandera och utveckla sin verksamhet.

Är det dags att på allvar börja inrätta näringspolitiken och skatterna för att gynna en återgång till enklare industriell verksamhet, typ Gnosjö? Vi kanske skulle fråga IKEA vad som krävs för att kunna börja tillverka deras produkter i Sverige igen?

En lovande utveckling är ett pånyttfött intresse för svenska naturresurser. Gruvnäringen upplever en ny renässans som absolut bör ges allt stöd med tanke på hur utbildningsnivån i befolkningen sjunker. Nedrustningen av skogsindustrin bör stoppas och förutsättningar skapas för nya satsningar inom förädling av vår skogsråvara. En viktig sådan förutsättning är god tillgång till en säker och billig elenergi. Nuvarande inriktning på energipolitiken måste följaktligen brytas eftersom den drar upp energikostnaderna för den åter allt viktigare basindustrin.

Ett Sverige med en internationellt lågkvalificerad arbetskraft blir starkt beroende av energi till konkurrenskraftiga priser och utan de intermittenta störningar i tillförseln som vindkraften orsakar. En mot denna bakgrund intressant satsning vore att börja undersöka förutsättningarna för att utvinna naturgas ur svenska skiffrar med s.k. frackingteknik. Sådana projekt har på senare år genererat hundratusentals nya jobb i USA och borde även kunna vara en väg för Sverige. Det skulle kunna ge viktiga exportinkomster och utgöra en billig och trygg energikälla för en pånyttfödd basindustri.

Signalerna om bristerna i hela vårt utbildningsväsende borde bli en startsignal för att helt orientera om närings- och energipolitiken. Om detta inte görs ligger nog tyvärr den heliga välfärdsstaten riktigt illa till på sikt.