Anthropocene

Eftersom det gällde att hämma tillväxten i en rad utvecklingsländer kom fokus till en början att läggas på skrämselpropaganda om befolkningsutvecklingen. John D. Rockfeller III började redan på 30-talet att odla neomalthusianska farhågor för överbefolkning. Genombrottet i opinionen kom med insektsforskaren Paul Ehrlichs bok ”The Population Bomb” från år 1968 som lanserades med starkt stöd från oligarkin.

Skrämselpropagandan var organiserad via ett befolkningsråd och rörelsen finansierades till stor del av Rockefellers som även övertygade andra familjefonder som Ford, Scaife, Carnegie m.fl. att delta. Ehrlich som saknade vetenskapliga meriter på området tog givetvis helt fel i sina förutsägelser om nära förestående hungerkatastrofer t.o.m. i Europa. Genom uppbackningen av oligarkin spreds hans bok trots detta snabbt runt hela världen. Man såg till att charlatanen Ehrlich hyllades av nyttiga idioter inom företag och akademi i alla möjliga sammanhang (bl.a. i Sverige). De forskare som kritiserade förutsägelserna tystades. Att p-pillren lanserades i den här vevan av läkemedelsföretag, där flera av oligarkerna hade stora intressen, behöver väl knappast påpekas.

Ehrlichs larm om befolkningstillväxten följdes upp av Romklubben i den neomalthusianska skriften Tillväxtens Gränser från år 1972 med orden: Either the birth rate must be brought down to equal the new, lower death rate, or the death rate must rise again. Vid den här tiden vädrade en av Rockefellers hejdukar Maurice Strong tankar om att varje kvinna måste ansöka om en licens för att få föda barn. I en artikel i NYT prisade David Rockefeller Kinas kommunistledare Mao för hans barnbegränsningspolitik. Och oligarkin såg till att det kommunistiska Kina beviljades “Most Favored Nation” status. Synismen och människoföraktet lyser tydligt igenom i allt de är involverade i.

I Romklubbens skrift ökar man även på skrämselpropagandan genom att hävda att den ekonomiska utvecklingen måste tvingas att stanna upp, beroende på att världen kommer att få brist på en rad strategiska råvaror. Det viktigaste larmet var att oljan skulle börja sina någon gång omkring år 1990.

Jag jobbade själv på Volvo när skriften kom och vår ledning där med PG Gyllenhammar och hans dåvarande grå eminens Bo Ekman trodde på propagandan och började ägna sig åt annat än bilar. Det beseglade Volvo PV:s öde och gjorde att värsta konkurrenten BMW enkelt kunde segla förbi. När man gav upp och Volvo PV såldes till Kina för futtiga 10 miljarder kr var BMW värt fyrtio gånger mer.

Tillväxtens gränser var givetvis samma osakliga smörja som Ehrlichs bok – ingenting av allt man skrämde med var underbyggt. Det rörde sig om ren propaganda från oligarkin skriven av deras nyttiga idioter inom vetenskapen för att bromsa den ekonomiska tillväxten. Man visste mycket väl att allt var desinformation för att så grus i det världsekonomiska maskineriet.

Efterhand blev det allt mer uppenbart att det inte skulle uppstå någon brist på fossila energiråvaror som kol, olja och gas. Eftersom dessa var den dominerande energikällan för den ekonomiska utvecklingen, insåg strategerna att det var nödvändigt att byta strategi om man skulle kunna bryta utvecklingsländernas allt hotfullare ekonomiska tillväxt. Ett ytterligare skäl var att det blev allt mer uppenbart att Ryssland satt på världens största oexploaterade oljetillgångar medan den angloamerikanska oligarkin saknade motsvarande tillgångar. Någonstans här föddes tanken på att demonisera den livgivande harmlösa restprodukten från fossilanvändningen – koldioxiden.

Tanken var att västvärlden med sin betydligt högre utvecklade teknologi, industri och tekniska forskning skulle ha lättare att hitta alternativa energikällor. Genom att sätta en tvångströja på hela världen och tvinga fram en utfasning av den fossila energin, räknade man med att kraftigt kunna bromsa upp tillväxten utanför väst och samtidigt sätta käppar i hjulen för Mellanösterns oljestater och Ryssland. Inom FN bildade man år 1988 IPCC för att samla in ”forskningsdata” som skulle underbygga budskapet att mänsklighetens utsläpp höll på att förstöra klimatet. Den svenska klimatforskaren Bert Bolin utnyttjades som en av många nyttiga springpojkar.

Först ut att utnyttja den nya strategin var Margaret Thatcher. Hon råkade ha ett stort problem med Storbritanniens besvärliga kolarbetarefack. Genom att motivera nedläggning av kolgruvor och utbyggnad av kärnkraft med att man ”måste” minska koldioxidutsläpp kunde hon lösa problemen med facket. År 1990 startade hon det första politiserade ”forskningscentret” för att fabricera klimatdata som skulle underbygga den globala kampanjen mot koldioxiden – Hadley Centre for Climate Prediction and Research. Centret blev senare helt skandaliserat i den s.k. Climategateskandalen. Thatcher kom längre fram på bättre tankar, men då hade hon redan släppt ut anden ur flaskan.

Romklubben hade insett att Tillväxtens Gränser var överspelat, ingen trodde längre på larmen om råvarubrist. I dess ställe publicerade man år 1991 en ny skrämselrapport med titeln Den första globala revolutionen. Där löd det nya mantrat: In searching for a common enemy against whom we can unite, we came up with the idea that pollution, the threat of global warming, water shortages, famine and the like, would fit the bill. In their totality and their interactions these phenomena do constitute a common threat which must be confronted by everyone together. But in designating these dangers as the enemy, we fall into the trap, which we have already warned readers about, namely mistaking symptoms for causes. All these dangers are caused by human intervention in natural processes, and it is only through changed attitudes and behavior that they can be overcome. The real enemy then is humanity itself. Nu utnämnde man mänskligheten till den främsta fienden.

Skriften blev själva avstampet för FN:s stora miljökonferens år 1992 i Rio Janeiro. Tanken där var att ta ett första stort kliv mot en ny överstatlig världsordning med det som kallades Agenda 21. Det var knappast en slump att ordförande och envåldshärskare över FN-konferensen blev familjen Rockefellers skyddsling Maurice Strong. Man tog inga risker, världens näringsliv som brukat vara representerat av Internationella Handelskammaren (ICC) i FN-sammanhang, släpptes inte in. I deras ställe bildade Strong tillsammans med vännen Stephan Schmidheiny en ny organisation BCSD där man själva bestämde vilka 48 företagsledare som fick vara med.

Den angloamerikanska oligarkin hade världen i ett strupgrepp.

Fortsättning följer.