Anthropocene

Läkemedelsindustrin och cancervården

Försök till bot och vård av våra sjukdomar är inne i en återvändsgränd. Sjukvårdens utveckling hotar att stagnera och resurserna överbelastas. Orsakerna är dels att det inte i tid utvecklats antibiotika för att bota multiresistenta infektioner som nu sprider sig snabbt och dels den globala pandemi som åratal av politiskt styrda hälsovådliga kostråd orsakat.

Ett grundproblem är att den absoluta huvuddelen av den medicinska forskningen finansieras eller på annat sätt kontrolleras av de stora läkemedelsföretagen och deras intresse sammanfaller inte med allmänintresset. Det är för små forskningsmedel som står till förfogande för helt oberoende forskning rörande bot av sjukdomar och de insamlingsfonder som stödjer forskningen står oftast under starkt inflytande från industrin.

Företag drivs för att maximera vinst och långsiktig avkastning till aktieägarna. Det gör att deras forskning styrs av viljan att få fram de läkemedelspreparat som genererar störst vinstmarginal och volym. Mediciner som undertrycker sjukdomssymptom men som inte botar och som måste intas livslångt, blir med den logiken prioriterade. Företagslogiken innebär också att man utvecklar bara sådant som kan patenteras. Utan skyddande patent kan inte företagen tjäna tillbaka det som investerats i forskningen. Konsekvensen blir ett ointresse för gamla preparat, naturmedel och kombinationer av dessa med de kemiska läkemedlen.

Problemet är tyvärr större än så, de myndighetspersoner som är satta att granska läkemedelsindustrin och godkänna deras produkter står ofta under kraftig influens från industriintressen och har ett egenintresse i den bestående ordningen. Alla minns vi pandemilarmen i samband med svininfluensan som ledde till en våldsam och farlig övervaccination. Den rekommenderades av expertpaneler med band till den industri som fick leverera vaccin för miljardbelopp. En ökad användning av naturmedel och gamla beprövade preparat skulle kraftigt minska dessa myndighetspersoners makt och inflytande.

Om sjukvården skall kunna ta sig ur sin återvändsgränd finns det mao tunga skäl att mobilisera betydligt större resurser för helt oberoende vård, forskning och utveckling.

Låt mig nämna ett exempel – världens kanske äldsta läkemedel – acetylsalicylsyra eller aspirin. Det är sedan flera år känt att värkmedel som blockerar Cox-enzymer kan ha antitumöreffekt. Det har hittills främst visats med aspirin vid bl.a. tumörer i tjocktarm, mage, bukspottkörtel, bröst och prostata. Därutöver är aspirin ett utmärkt och förhållandevis biverkansfritt profylax mot de blodproppar som kan orsaka såväl infarkter som stroke.

Problemet med aspirin är att preparatet inte går att exploatera ekonomiskt för läkemedelsindustrin. Det är för billigt och alla patent har gått ut för länge sedan. Därför försöker flera företag få fram likartade men något förändrade preparat som kan patenteras och prissättas högt. Ett exempel var Vioxx som blev godkänt av myndigheterna. När det testades i flera olika cancerstudier visade sig preparatet ha så farliga hjärtbiverkningar att det måste dras in efter kort tid.

Hade man använt det beprövade Aspirin för förebyggande behandling mot cancer hade aldrig farliga biverkningar uppstått. I stället finns det starka intressen som vill få bort det fantastiska aspirinpreparatet. Den enda betydande biverkan från Aspirin är vissa magblödningar, som drabbar någon procent, överdrivs våldsamt genom ständiga varningar som sprids för att skrämma bort patienterna. Denna biverkan är inte bråkdelen så allvarlig som den med t.ex. Vioxx. Aspirin har faktiskt används i över 100 år. Exemplet visar på ett allvarligt systemfel i utvecklingen av läkemedel.

Man kan även titta på hur vården och industrin förhållit sig till C-vitamin vars stora medicinska betydelse en gång lyftes fram av Nobelpristagaren Linus Pauling. Han menade att det fanns starka belägg för att höga doser (flera g) C-vitamin per dygn bl.a. motverkade cancer. Han blev länge hånad och anklagad för att torgföra pseudovetenskap av starka läkemedels intressen. Idag är höga doser intravenös C-vitamin mot vissa cancerformer en, om inte vedertagen, så i alla fall använd behandling inom vården som förstärkning av cytostatikaeffekten. För egen del tar jag några gram per dag som profylax mot gikt, som jag drabbats av efter en skada jag fått vid en canceroperation. Den effekten har nyligen visats i en forskningsstudie.

Rader av forskningsexempel på hur D-vitamin minskar risken för cancer och ökar överlevnaden för de som blivit sjuka finns redovisade i litteraturen. Trots detta har Statens Livsmedelsverk (SLV) satt igång en kampanj mot D-vitaminanvändning i sin allmänna fientlighet mot behandling med kosttillskott. Verket har tidigare utmärks sig med klart hälsovådliga kostråd.

 SLV:s syn på kosttillskott liknar mer en trosuppfattning än ett vetenskapligt grundat ställningstagande. De anser att svenska folket generellt sett får i sig det de behöver via kosten och inte behöver kosttillskott. Flera studier visar att detta inte stämmer. Vi svenskar lider av uttalad brist på D-vitamin. Säljförbud strider mot såväl lag som aktuell forskning på området. D-vitaminbrist är överrepresenterat vid tillstånd som MS, demens, Parkinsons sjukdom, schizofreni, fetma, autism, utvecklingsstörning och depression.

En studie från Karolinska visade att D-vitamintillskott på 4000iu (100mg) minskade den totala incidensen av luftvägsinfektioner med 23%. Dessutom minskade antalet dagar med antibiotikabehandling med 50% (från 33 till 16 dagar i interventionsgruppen). Den erkända professorn Stig Bengmark räknade även nyligen ut att D-vitamintillförsel i högre doser skulle kunna spara sjukvården upp till 36% av nuvarande kostnader. Man kan givetvis fråga sig om det blir så när folk då lever längre. Allt rimmar illa med att kommunerna lägger säljförbud på just den dos som studier visat, bidrar till att upprätthålla immunförsvarets normala funktion.

På ett liknande sätt är det med olika naturpreparat. SLV och läkemedelsindustrin vill inte ta i dem och man anstränger sig för att misskreditera alla lovande preparat som kommer fram. Industrin har lyckats fantastiskt i den engelskspråkiga världen, naturpreparaten skys av större delen av läkarkåren som helst inte vill förknippas med dem. De är rädda att uppfattas som oseriösa och som en kvacksalvare om de befattar sig med dem. Att arbeta med alternativa behandlingar har låg status inom läkarkåren, och det är inte ovanligt att alternativläkare berövas sina läkarlicenser av Socialstyrelsen. På sina håll har flera dött under mystiska omständigheter. Jag känner läkare som trakasserats av sina kollegor för att de förordar alternativa behandlingsmetoder. Förhållandena är dock annorlunda i den tyskspråkiga världen där såväl naturpreparat som alternativa behandlingsmetoder är vanligare förekommande. Den som får en cancerdiagnos från den svenska sjukvården gör således klokt i att inhämta en second opinion från någon oberoende tyskspråkig vårdgivare.

En egen upplevelse av denna beklagliga attityd till alternativbehandling av cancer fick jag, när jag var engagerad i Cancerfonden. En bekant till mig hade fått en bukspottkörtelcancerprognos med på sin höjd ett halvår kvar att leva. Hon gjorde då vad vem som helst skulle gjort och sökte en alternativ naturbehandling som visade sig bota hennes cancer. När jag berättade detta för den professor som var ordförande i Cancerfondens forskningskommitté, svarade han utan en fråga att då måste det varit en feldiagnos. Det är möjligt att han hade rätt, men det som störde mig var att han var totalt ointresserad av att höra vilken alternativ behandling som min bekant fått. Möjligheten att bota en cancer med en naturmetod fanns inte på professorns karta.

Ett annat exempel är den upphetsade debatt som nu rasar om den urgamla antibiotikan kolloidalt silver. Silvers användning sträcker sig tusentals år bakåt i tiden och det var i bruk inom sjukvården i stor utsträckning fram till upptäckten av det då potentare penicillinet. Den snabbt tilltagande spridningen av penicillinresistenta bakterier har gjort att många nu försöker lansera det kolloidala silvret igen. Som läkare riskerar man dock att stämplas som kvacksalvare om man skulle rekommendera användning. Läkemedelsbyråkratin har förbjudit reklam för silverpreparat till annat än vattenrening. Man har t.o.m. polisanmält ett företag som säljer silverpreparat, men polisen la ner utredningen. Preparatet bekämpas frenetiskt av stora delar av vårdetablissemanget, utan hänsyn till att det publicerats forskning som visar på positiva effekter i kombination med såväl penicillinpreparat mot infektioner som traditionell cellgiftbehandling av cancer.

Trots det stora ointresset från forskningsetablissemanget för naturpreparat finns det forskare som försöker hitta alternativa sätt att behandla cancersjukdomarna. Det intressanta med många naturmedel som har en bevisad effekt, är att de ofta fungerar väldigt bra i kombination med den etablerade cellgiftsbehandlingen och kirurgiska ingrepp. Behandlingen blir effektivare och kan kraftigt avkortas vilket minskar de besvärande biverkningarna. Trots detta är intresset från den etablerade vården ringa. Som patient måste man forska omkring detta själv för att kunna ställa krav på sina vårdgivare. Detta leder till stora orättvisor eftersom det är ett fåtal av patienterna som har sådana kunskaper och resurser att de kan och vågar ställa den här typen av krav.

Det sorgliga med dagens tillstånd inom vårdetablissemanget är att vi som patienter inte längre kan lita på att vår doktor ser till vårt bästa. Rädslan att bli brännmärkt för att vara kvackare, leder till en räddhågsen försiktighet hos stora delar av läkarkåren. Och de råd som ges av vård- och kostbyråkratin är allt som oftast direkt kontraproduktiva. Jag kan inte som autodidakt ge några rekommendationer vad ni skall välja för behandling om ni drabbas av cancer. Däremot är mitt absoluta råd att inte lita blint på vad doktorn ni kommer till säger, förrän ni skaffat en second opinion från någon helt annan vårdgivare, gärna från ett annat land. För egen del skulle jag med det jag vet idag, inte välja den vård jag fick när jag drabbades av cancer.

Detta sagt, skulle jag i era kläder ta minst 4000IE (100 microg) D3-vitamin och några gram C-vitamin varje dag och välj då rent C-vitaminpulver och inte brustabletter med en massa tillsatser. Allt finns att beställa på nätet.

Kostfonden är oberoende och inte styrd av Big Pharma, stöd dem: bankgiro 900-4243 eller plusgiro 900424-3 eller via Swish 123 900 42 43.